3 viktiga förhållningssätt till barnen jag lärt mig i jobbet

Mitt fleråriga arbete med barn och vuxna med intellektuellt funktionshinder/funktionsvariation har lärt mig en hel del som förälder. Jag har fått verktyg som jag sedan kunnat använda i min roll som förälder.

Rutiner, respekt, tydlighet, uppfostran

I mitt yrke har jag tagit fasta på 3 förhållningssätt som hjälpt mig att bemöta konflikter och att undvika de.

  1. Rutiner
  2. Respekt för oliktänkande
  3. Tydlighet

Jag tänker nedan försöka utveckla dessa lite mer utförligt. Jag vill även poängtera att dessa inte gör mig till någon super dad. Jag frångår dagligen från dessa punkter hemma vilket ibland får förödande konsekvenser i form av konflikter.

1) Rutiner

Jag kan inte nog mycket lyfta fram vikten av att ha fasta rutiner i vardagen.

Exempel) Det bör inte vara några frågetecken kring tandborstningen, morgon och kväll. Eller som vi försöker vara tydliga med, ingen skärmtid (barnprogram eller surfplattor) innan förskolan på vardagarna. Detta stjäl fokus från övriga morgonrutiner för att komma iväg snabbt på morgonen.

2) Respekt för oliktänkande

Respektera att barnet har en åsikt olikt din och bemöta den respektfullt. Visa att barnets tankar är viktiga och vifta inte bort de. Förklara varför du tycker att dina tankar och förslag bör följas. Förklara konsekvenserna barnets åsikt kan få och respektera att barnet inte håller med dig. När det är möjligt, låt barnets åsikt vara avgörande.

Exempelvis) Om valet av kläder blir en konflikt på morgnarna. Ta fram 2 stycken tröjor som barnet får välja mellan.

Känslan av att få vara med och tycka till stärker barnet.

3) Tydlihget

Inget kan skapa så mycket konflikter som missförstånd och otydlighet. Tillsammans med rutiner är tydlighet något viktigt. Tydliga rutiner ger mindre utrymme för funderingar och försök från barnets sida att bestämma över saker den inte är förmögen eller bör bestämma över. Tydlighet kan även innebära att göra klart för barnet vad som förväntas av hen.

Exempelvis) När jag handlar med barnen brukar jag göra klart vad vi ska handla och att inget annat ska handlas idag. Är det bara några saker vi ska handla går jag igenom listan och låter barnen hjälpa till att hitta sakerna. Är det frågor kring godis eller leksaker hänvisar jag tillbaka till listan eller vad vi tidigare pratat om. 

Det var lite om mina erfarenheter kring att jobba med människor med intellektuella funktionsvariationer och vad det gett mig i min roll som förälder.

En stammares vardag 

Den där känslan som höll mig vaken när jag var ung kom i natt tillbaka. Kanske är det för att jag plockat fram spöket ur garderoben och börjat reflektera över min stamning genom åren. Många minnen från ungdomen poppar upp vartefter jag lyfter på stenarna från mitt förflutna. Känslan av en klump i magen inför att träffa nya människor var påtaglig i natt. 

Jag har de senaste veckorna diskuterat en del stamning med en kollega på jobbet och med Sara hemma. Saker jag förträngt dyker upp i huvudet på mig mellan varven, särskilt när jag ska sova. Idag fredag fick vi träffa en ny kollega på jobbet, en vikarie som ska hoppa in vid sjukdom och ledighet. Det är hur bra som helst egentligen då vi större delar av vintern och våren gått kort i en verksamhet som i princip kräver hög bemanningsgrad. 

Det hade känts bra med denna vikarie om det inte vore för allt som rörts upp till ytan den senaste tiden. Oron i natt handlade om att detta var en ny person som jag skulle presentera mig för. En ny person vars första intryck av mig kunde påverkas av min stamning. Jag vet att jag borde känt lugnet, det kommer att gå bra oavsett en blockering vid Dennis eller inte. Men minnena från högstadiet och gymnasiets muntliga redovisningar var som en festande högljudd granne när du ska upp tidigt dagen efter. Det gick inte att somna. 

Ingen, inte ens jag själv kommer ihåg vad mitt muntliga framträdande handlade om

Det var Svenska B  på gymnasiet och det var dags för det obligatoriska momentet, muntligt framförande. Ni vet, ett framförande á la Logos, Etos, Patos. Jag hade pluggat in mitt framförande med hjälp av stödord då jag inte ville bli bunden till ett manus som äventyrade mina kreativa lösningar för att inte stamma. Talet skulle vara i 15 minuter eller så var det 5 men det kändes som 15. Jag minns det i alla fall som det längsta framförandet i mitt liv. Knädarr, svettningar, skakiga händer och kampen för ett tal som flöt på kändes som en evighet. Efteråt var det dags för klassen att ge sin feedback. 
Hade jag lyckats upprätthålla såväl logos som etos och patos? Ingen aning, jag tror inte någon sa särskilt mycket förrän en kille i klassen med välvilja lyfte fram att jag nog inte hade stammat alls under framförandet. 

Stamning, blogg om att stamma,
Känslan var att jag av klasskamraterna inte bedömdes för min skolprestation utan istället för mitt tal. Befrielsen var ändå total resten av dagen. Jag hade överlevt en vecka i vildmarken utan kniv och tändstickor. Det var besvärligt men jag kom undan med blotta förskräckelsen. 

Hur gick det idag då och överlevde jag?

Jag hade precis tagit den första sippen från min mugg med kaffe och inkorgen till verksamhetens mail var kontrollerad då chefen och vikarien kom in på kontoret. Jag och chefen avhandlade snabbt några organisatoriska frågor innan jag skulle presentera mig för den nya kollegan. Hen hann presentera sig först innan det var min tur. 

Stamning, blockering
Ungefär så här kan jag se ut när jag presenterar mig för dig. Jag brukar nämligen nästan alltid få en låsning på D i Dennis.

Det låste sig direkt, tungan stack ut ur munnen innan jag lite forcerat sa Dennis. Personen mitt emot mig skrattade lite nervöst och jag avbröt ögonkontakten och låtsades behöva något från mitt fack i hyllan bredvid. Mest för att den konstiga stämningen nu skulle få ett skonsamt avslut innan vi gick ut till mötesrummet. 

Resten av dagen flöt på som vanligt i sedvanligt fredagstempo. 

För fler inlägg om stamning besök kategorin Stamning

/ Dennis

Mitt namn ger mig ångest

Under hela mitt liv eller så länge som jag kan minnas har jag mått mindre bra för att jag stammar. Många situationer undveks i rädslan för att börja stamma. 

Jag undvek situationer där jag behövde prata med människor jag inte kände mig trygg med. Jag undvek så långt jag bara kunde alla former av telefonsamtal till människor/institutioner jag inte hade en etablerad relation med. 

Det kunde hända  att folk la på telefonen för att de trodde att samtalet bröts, när det egentligen var jag som efter ”Hej, jag heter….” fastnade på Dennis. 

Fanns det en informationsdisk eller reception att besöka gjorde jag hellre det. Jag kunde ju inte gärna bli bortkopplad när personen stod framför mig. Väl där kunde jag stå och hacka eller sträcka ut tungan till den jag behövde prata med. Hellre det än att någon la på telefonen i örat på mig medan jag kämpade med att presentera mig. Det går ju inte att ”lägga på luren” mot någon som står framför en. 

Stamning, demin,

Därför hatar jag mitt namn

Missförstå mig inte nu. Jag har aldrig velat byta namn egentligen även om tanken slagit mig några gånger. Jag är Dennis och identifierar mig som Dennis. Däremot hatar jag vad som händer mitt tal kring mitt namn. För mig har ord som börjar på D eller som har en betoning på D eller T varit mina största fiender. Det är oftast här jag stammar och låser mig i mitt tal. Därför blir det nästan alltid jobbigt kring mitt namn. 

Utbildningar, tillställningar och möten där det skett en presentationsrunda inledningsvis har varit fyllda med ångest. Jag har svårt att konsentrera mig på vad andra heter under rundan. Jag sitter istället själv och laddar upp för att hitta det rätta flytet inom mig för att på ett smidigt sätt kunna presentera mig. Det spelar ingen roll om jag inleder rundan eller inte. Är jag först ut är pulsen av nervositeten redan för hög för att jag ska kunna fokusera på resten av rundan. Oron för hur min presentation påverkat det första intrycket av mig gnager på självkänslan och jag förbannar mitt namn och det sociala handikapp det innebär att stamma. 

Min strategi för att inte stamma vid Dennis har varit att säga ”Jag heter Dennis” och liksom glida över till Dennis lite melodiöst. När telefonen ringer svarar jag oftast ”A’ Dennis” som i, ”Ja, du pratar med Dennis” eller ”Ja, det är Dennis här.” 

Jag jobbar dagligen på strategier och lösningar för att minimera min stamning. Den stör mig trots att jag vet att det bästa vore om jag bara accepterade den och var bekväm i den jag är. 

/ Dennis

Argumenterar för att få bli liten igen

Siri (2,5 år) har ikväll hållit en lång och saklig argumentation om varför hon borde få börja med napp. Hon som aldrig tidigare velat ha napp. Här är ett utkast. 

Napp från BabyJoy.se
Napp från BabyJoy.se Inget samarbete men jag hoppas att lite gratisreklam ska få de att inte kräva ersättning för copyright-skyddad bild. 🙈

”Därför vill jag börja med napp”

19:34

”Några kompisar har napp på förskolan och inte jag.” 

”Jag har aldrig haft napp när jag var liten då spottade jag bara ut nappen och ville inte ha den.” 

”Nu är jag stor och nu vill jag ha napp för att jag vill vara liten och då måste vi köpa napp för vi har ju ingen napp hemma pappa.”

20:28 

”Pappa nu behöver jag faktiskt gå på pottan.” 

20:37 

”Zzzzzz…”

Att gråta och våga visa sårbarhet

Det var en tidig morgon strax innan förskolelämning. Telefonen ringde, det var min mamma i andra ändan. Jag kunde av tystnaden inledningsvis förstå vad det gällde. Min morfar hade efter några år med alzheimers nu gått bort. Trots vetskapen om att han inte hade långt kvar att leva kom det som en smäll, rätt i ansiktet. Jag sjönk ihop på golvet i hallen. Ihopkrupen lutandes mot skänken kom tårarna och det fanns ingen hejd.

Siri var för liten för att förstå men Alfons som då skulle fylla fem år förstod att något hade hänt. Jag var otröstlig.

I dagens inlägg vill jag skriva om manlighet och tårar.

Gråta, hur svårt ska det va egentligen?

Om vi nu är pappor som vill att våra barn ska kunna visa känslor får vi själva inte vara rädda för att göra det.

Instängda känslor gör bara ont.

Det är dags att vi pappor och män i allmänhet börjar ta ansvar för våra känslor och är goda förebilder för hur dessa ska hanteras.

Vad är grejen med att inte gråta om du är man och blir ledsen och varför är ilska mer accepterat hos män?

Jo, för att tårar symboliserar sårbarhet och i machokulturen är vi män inte sårbara, vi är hårdhudade och kämpar emot.

En riktig man gråter inte när han blir ledsen. En riktig man kanaliserar om det till ilska.

Sårbarhet och mjukhet är attribut som tjejer och kvinnor fått tilldelat. Män är inte mjuka och lipar definitivt inte som en tjejer.

Därför passar det bättre för män att vara arga och ta till våld. Är det egentligen så konstigt att det finns en massa krig i världen med rådande machonormer?

När hörde ni om en kvinna som startade ett krig sist?

Ey, Mannen! Gråt en skvätt inför dina barn.

Våra mjuka och hårda sidor sitter tydligen i könen. Ni ser ju själva hur sjukt det verkar.

Är vi ledsna, gråt en skvätt och tala om för barnen varför vi är ledsna. Är vi glada, visa det, skratta och ha kul.

Är vi arga, visa och tala om att vi är det men var goda förebilder.

Ilska + Manlighet behöver inte vara våldsrelaterat. Lär barnen att machokulturen är på uttågande.

Dennis

Vård av Barn kan vara…

Snor och host. Vabben är här igen! Ropade hej lite för tidigt när jag sa att denna löning nog kommer utan farthinder. 

Vabba kan vara långtråkigt,…


…dötrist. 


…eller alldeles, alldeles underbart. 

Ha en trevlig helg! 

/ Dennis

Del 2: Sen till jobbet

Hela morgonen hade gått bra. Förhållanden var så gott som perfekta. Likt sol och hårda spår längs hela Vasaloppet, det kunde bara inte gå dåligt. 

Gott om tid. Jag hade bara Siri att ta till och in i bilen till förskolan. Vilket i sin tur även betydde att det bara var en låt som skulle spelas under färden dit. Inte ens rutorna på bilen behövde skrapas. Perfekta förutsättningar för en stressfri morgon.  


Kläderna var på, tänder borstade och overall, mössa och vantar var på. Sista kilometern innan upploppet åtestod nu innan kranskullan skulle hänga segerkransen kring min hals. 

Plötsligt blev det som om någon hällt ut både grus och tjära i de välpreparerade spåren innan målgången i Mora. 

– Stövlarna Siri? Var är dina stövlar!? utbrast jag.

– De är borta pappa, svarade hon med stora frågande ögon. 

Backupen: De fodrade gummistövlarna var ju förstås kvar på förskolan. 

– Vad har du gjort med de? följde vi upp. 

– Borta! svarade hon glatt. 

Inte på skohyllan i hallen. Inte i vardagsrummet, sovrummet, toaletten  eller köket. Inte under byrån i hallen eller på någon av toaletterna. Vi letade överallt förutom på rätt ställe. Uppenbarligen! 

Men som en blixt från klar himmel gick det upp för mig. Kanske finns stövlarna där jag tidigare hittat gamla morötter och torra scones-bitar? Kanske låg de instoppade i leksaksugnen som svärfar byggt? 

Mycket riktigt, där låg de instoppade i mörkret. Det blev som vanligt insprintande på förskolan strax innan frukost och senare med andan i halsen in på kontoret på jobbet. Några minuter sen. 

/ Dennis 

Därför blev jag sen

Rullade in till jobbet 5-10 minuter sen. Barnen hade inte alls bråttom till bilen utan passade på att kasta den blöta snön i luften. 

Trots goda marginaler blev vi sena

Väl framme vid bilen bad de att få hjälpa till att sopa bort all snö och skrapa rutorna. Spontana tanken var nej men sen ändrade jag mig. Jag kan ju knappast tacka nej till hjälp nu och förvänta mig att de fortsätter fråga om de får hjälpa till om 5-10 år. Så det blev tacksamt stå och vänta på att hjälpen skulle gå fort. När de inte såg mig skrapade jag rutorna på motsatt sida. 

10 minuter senare satt vi i bilen för att lyssna på Crazy Frog och snickerboa innan vi klev av bilen på förskolan. 

/ Dennis 

Vem är jag utifrån innehållet i min väska?

Det sägs att du kan beskriva vem en person är genom att titta ner i dennes väska. Eller det kanske det inte sägs generellt men ändå. 

I min ryggsäck finner du ofta följande. 

  1. Superman-kalsonger. 
  2. En blöja storlek 5. 
  3. Ett informationsblad om det neuropsykiatriska funktionshindret Prade-Willis syndrom. 
  4. Två tamponger. 
  5. En grön fingervante. 
  6. Ett par barnstrumpor. 
  7. En tom matlåda i glas. 
  8. En matlåda med mat. 
  9. Laddare till telefonen. 

Om innehållet i min väska fick beskriva mig. Vem är jag? 

/ Dennis

Svängrum i sänghalmen 

Som barnen har taggat hela veckan. ”På fredag klockan 19 åker vi tillsammans och hämtar farmor på flygplatsen.” 

Siri var redo att klä på sig redan vi 14 för att åka till flyget och så även när jag kom hem från jobbet vid 16. 

Gästrummet ställdes i ordning och barnen var mer än lagom motiverade att hjälpa till med bäddning och uppblåsning av madrass. De gjorde även klart att det är i farmors säng de ska sova. 

– Vart ska farmor sova då? frågade jag Siri. 

– Inte på mammas ansikte i alla fall!  

Gissar på att hon refererar till sitt eget sovande med Sara om nätterna. 

Nu är det dags för mig att sova och sängen har sällan känts så här stor. Hoppas det håller i sig hela natten. 


/ Dennis