Lustigs ursäkt; tam och utan analys?

Nu blev det väl ändå lite tokigt Micke, men förhoppningsvis lär vi oss av ditt misstag. 


Jag vet inte om ni hängt med i vad som hände för en vecka sedan. Men Sveriges herrlandslag tog sig till VM i Ryssland 2018. Detta mot alla odds då Italien sågs som storfavorit trots den svenska segern på Friends Arena i Stockholm några dagar tidigare. 
På San Siro i Milano skulle matchen precis till att börja och svenska nationalsången spelades. Under den svenska hymnen började stora delar av den italienska publiken bua och vissla, något som inom idrottsvärlden ses som respektlöst. Mikael Lustig, högerback i herrlandslaget reagerade starkt på detta och skrek efter nationalsången åt publiken.

Jävla fittor är dom!

Detta fick rubriker att skrivas och människor att ilskna till. Mikael Lustigs fru Josefin skrev bland annat om det i sin blogg. Hon skriver om hur hon fått ta en massa skit för hennes mans val av ord. Som kvinna krävdes hon ansvar för sin mans agerande. Hon skriver även att hon samtalat med Mikael om detta och därefter kom högerbackens offentliga ursäkt på Instagram.

Måndagskvällen var en av de största kvällarna jag upplevt i min karriär. Att slå ut Italien på sin hemmaplan är fortfarande som en dröm och att få göra det tillsammans med detta gäng är något som inte går att beskriva. Tyvärr hände en grej innan avspark som jag vill kommentera. Italienska publiken buade under den svenska nationalsången och under den enorma pressen så tappade jag fattningen. Jag blev arg och skrek rakt ut i frustration mot publiken. Jag valde ett ord jag i efterhand ångrar enormt mycket. Det var inte okej, det är inte okej och jag ber om ursäkt. Jag har mått väldigt dåligt över detta de senaste dagarna. Nu hoppas jag att vi kan dra lärdom av detta och hjälpas åt att få bort dessa dåliga ord med hjälp av mitt dåliga exempel. Kärlek ❤️🇸🇪🙏

Ett inlägg delat av mikaellustig (@mikaellustig)

Vad kan vi lära oss av detta?

Lustig skrev att han mått dåligt över sitt agerande och ville förklara sig. Han skrev att användandet av dessa dåliga ord måste bort från idrotten och att vi ska ta lärdom av hans misstag.

Visst ska vi ta lärdom av dig Micke. Vi behöver även ta lärdom av ditt inlägg och hur du formulerade dig.

Inlägget skrevs säkert i all hast mellan fotbollsträningar och familjelivet och ja, det kan bli fel ibland. Han skrev att vi måste få bort dessa dåliga ord från idrotten….

Men vänta nu ett slag. 

Jag gissar att Mikael Lustig likt de flesta heterosexuella män gillar det kvinnliga könet och inte har några större problem med det.

Det är inte ordet fitta som är dåligt utan användandet av det. Lustig använder ordet som något nedsättande. Den italienska publiken var respektlös och Lustig reagerade instinktivt med att skrika det värsta han kunde skrika i sammanhanget.

Problemet i sammanhanget är att kvinnans kön som så många gånger förr används som något dåligt, som ett skällsord. Män har i urminnes tider ställt sig över kvinnor och låtit dem veta att de inte är lika mycket värda. För att sätta kvinnorna riktigt på plats har deras kön och sexualitet smutskastats. Den kvinnliga sexualiteten och könet har varit till för att behaga mannen. I andra sammanhang är de horor och fittor, inte värda smutsen under skorna.

– Men det finns ju dom som skriker kuk också, både tjejer och killar gör ju det!?

Det finns det absolut. Skillnaden är att det manliga könet och sexualiteten sällan smutskastas om ens alls på samma sätt som det kvinnliga. Det manliga könet som skällsord bär inte generationer av förtryck.

Att skrika f*tta när du är arg är så mycket mer än bara ordet som svordom i sig. Att kalla det för ett dåligt ord utan att förstå vad det bär med sig är även det en brist på respekt.

Jag hoppas vi alla har lärt oss något av det här. Jag hoppas att svenska herrlandslaget i fotboll nu går i bräschen för en respektfullare ton i omklädningsrummen och på planen.   Ni är förebilder för så många. Lycka till i Ryssland!

Så som svar på rubriken. Lustigs ursäkt tam och utan analys. 

Den är kanske inte helt tam, det kan komma något gott ur den även om den var helt utan analys.

Läs Locker Room Talk – Snacket i omklädningsrummen måste bli mer Fair Play 

– Dennis

Jag är inte oskyldig

Detta är en del av min historia!

Det finns väl ingen som är på sociala medier som missat #MeToo. Hashtaggen där framförallt kvinnor går ut på sociala medier för att visa att de någon gång blivit sexuellt trakasserade av män Detta efter uppmärksammandet av filmproducenten Harvey Weinstein sexuella trakasserier av kvinnor i sin omgivning. 
Alla känner någon som blivit sexuellt trakasserad men ingen känner en våldtäktsman. Det finns alltid förmildrande omständigheter kring varje man som ofredat en kvinna. Därför tar jag nu bladet från munnen och berättar. 

Barnen av vår tid måste vakna

Jag är ett barn av min tid, en man av min tid. Jag har växt upp med porren som någon slags måttstock att eftersträva. Alltid var det någon visste hur det gick till utifrån porrnormen. Ingen pratade med oss om sex, ja bortsett från en temadag i årskurs 6 och en kärleksvecka i 9:an. Vad mer hade vi att förhålla oss till? Det skvallrades om runkaktiviteter som ”runka bulle” där siste person att komma på bullen var tvungen att äta upp den. 

Vi behövde inte ens se porr för att veta vad sex var. Sex och kärleksrelationer porträtterades på ett ytterst osmickrande sätt i var och varannan film med någon form av kärlek i och så än idag. Men vad visste vi? Det var ju den enda sexualutbildningen vi fick. Vad vi visste var att penetration var sex. Allt annat fick vi vilset utforska. 

#iHave

Jag behöver inte gå jättemånga år tillbaka för att komma ihåg när jag kränkte en kvinna. Det var på en fest och vi hade pratat en del och jag tolkade det som att vi kände lika för varandra.  Natten/festen började närma sig sitt slut och det var dags att bryta upp. Hon klädde på sig ytterkläderna i hallen för att gå hem till sig varpå jag ställde mig lite ivägen med ena armen som en bom mot väggen. Vad jag egentligen ville få ut av detta är mig idag fortfarande oklart. Jag förstod ju innerst inne att hon inte var intresserad av något mer än samtalet under festen den kvällen. Ändå blockerade jag henne där och då i något form av maktspel. Som tur var blev jag ganska fort påmind av en killkompis om mitt beteende, jag släppte väggen och fick mig en rejäl tankeställare. Jag följdes välförtjänt i flera dagar av ett kroniskt dåligt samvete samtidigt som jag skämdes något rejält. 

Jag har även, om än ett enstaka antal gånger men likväl för många gånger, haft sex där det inte varit helt tydligt för mig om det var samtycke. De är fall som rör sig i de grumligaste av gråzoner. Kanske ville hon, kanske inte. Kanske kände hon sig tvungen. Vad var mitt ansvar då? 

Jag har varit passiv och bara lyssnat när en vän var misstänkt för våldtäkt/sexuellt ofredande. Det anmäldes aldrig.  Kanske borde jag gjort något annat än att bara lyssna och bekräfta hur svårt det kan vara att veta skillnaden på ett samtycke eller inte. Jag borde kanske fördömt istället för stöttat. 

Förutom detta har jag ställt upp på fyllelekar på universitetet som varit allt annat än rumsrena. Jag har skrattat åt- och själv mellan varven dragit sexistiska skämt. Jag har stått bredvid och inte sagt något när killar gjort otrevliga närmanden gentemot tjejer på krogen.  Jag har under större delar av mina tonår och vuxna liv objektifierat kvinnor.

Jag har varit en del av det sexuella förtrycket av kvinnor i min närhet. 

Barnen av vår tid! Det är dags att vakna nu

Idag vet jag bättre. Vi vet bättre, egentligen borde vi alla veta bättre. Vi behöver göra skillnad och det är nu. Vi behöver prata med varandra och reflektera över alla olika slags kränkande beteenden vi har, i synnerhet de som ter sig som sexuella kränkningar utförda av män och pojkar. 

Alla vi män är en del av sexuella trakasserier och övergrepp mot kvinnor vare sig vi själva har utsatt någon för övergrepp eller om vi lite generat skyddat någon som förmodligen sexuellt trakasserat. Bara tystnaden gör oss till medbrottslingar till något som vi alla män borde ta ansvar för, och det är på bred front. 

Jag menar alla män och det är nu! Det är dags att vi vaknar upp och kliver ur denna sunkiga patriarkala bubbla av kvinnoförtryck. 

I ett jämställt samhälle förekommer inga sexuella trakasserier. 

Läs gärna: – Vad män kan göra för jämställdheten. 

/ Dennis 

Jag dammsög, men det var inte jag som tyckte att det behövdes

Jag pratade i helgen med min mormor. Jag brukar ringa henne någon lördag då och då för att kolla hur läget är med henne. Vi brukar prata om både det ena och det andra. Hon berättar vad hon skulle göra senare under dagen eller fyller i med något som mamma kommer att göra som mamma själv inte hunnit uppdatera mig om. Jag brukar berätta hur det är med familjen, hur det går på jobbet och lite allmänt om mitt liv just nu.

I helgen kom vi in på hennes pension av någon anledning och att den inte var särskilt bra. Mormor drog den snabba slutsatsen att hennes låga pension berodde på att det varit hon som varit hemma med alla barnen (4 stycken) medan morfar jobbade. Vi kom även in på att änkepensionen efter morfar på inget sätt kompenserar för att hon inte jobbat upp en högre tjänstepension när hon tagit hand om familjen.

Att leva jämställt känns för mig som något självklart. Det bidrar bland annat till en tryggare ekonomi för både mig och Sara under ålderns höst. Ingen av oss kommer att vara beroende av den andres pension för att vi inte hunnit jobba tillräckligt under våra yrkesverksamma år.

Pappabloggare, jämställdhet, projektledaren,
Hade ingen bra bild så jag satte ihop två mindre bra. Kommentarer är överflödiga!

Jag ser mig själv som en feministisk och jämställd man, pappa och sambo men hur är det egentligen? Vi är nog många män, precis som jag som gärna stolt rätar på ryggen och tycker vi är lite bättre än alla dem där andra männen som inte lever i jämställda relationer. Vi eller jag skriver jag istället, jag som tycker detta glömmer som oftast bort min egna brister. Bara för att jag upplever mig själv leva i en något mer jämställd relation så är jag på inget sätt fullkomlig. Detta blogginlägg kommer att handla om mina styrkor som egentligen är en del av mina brister. Jag dammsög, men det var inte jag som tyckte att det behövdes

Jag dammsög, men det var inte jag som tyckte att det behövdes

Idag dammsög jag men det var inte jag som påpekade att det behövdes. Visst har tanken slagit mig under helgen men det hade liksom inte blivit av. Det händer att jag storhandlar själv mellan varven för att vi ska slippa dra med barnen 1,5 timme till affären. Men det är inte jag som skrivit matlistan. Jag brukar handla skor på säsongs-rean till barnen när det är bra pris. Men det är inte jag som kommer på idén att göra det.

Det är nästan bara jag som tvättar kläder i hushållet men så fort jag ska boka en tid när jag tycker det passar har Sara redan hunnit att göra det. Jag lagar all mat i hemmet – nä, jag lagar i princip aldrig mat hemma. Jag är bekväm med att Sara tycker det är roligt och hon är betydligt bättre på att ta vara på det som finns hemma. Det smakar alltid mycket godare när hon har lagat maten. Här får jag kompensera med att jag tar reda på köket efter att hon lagat maten.

Jag hänger med på barnkalas och låter Sara vara hemma och plugga. Men det är inte jag som klurar fram eller kommer ihåg att köpa födelsedagspresent. Det är inte heller jag som tar ansvaret för att fixa med våra egna barnkalas. Om  jag skulle göra det är det inte för att jag kom på det själv.

Så hur är det egentligen när allt kommer omkring?

Generellt sett känner jag mig rätt jämställd i min föräldraroll och som sambo. Jag är en närvarande förälder som delar lika på föräldradagarna och jag tar nästan alla vab-dagar. Det är svårt för Sara att vabba och vara student samtidigt. Skolan tar inte paus för att våra barn är sjuka. Jag är den förälder som har bäst koll på förskolebiten och det mesta som sker kring den. Men efter att ha läst igenom detta inlägg är det lätt att tro att jag inte är så jämställd när allt kommer omkring.

Så till alla oss jämställda pappor. Vi behöver ta oss en tankeställare. Hur stor del av planeringen av familjelivet är vi egentligen?

Till alla er andra pappor.

SKÄRP ER! 

/ Dennis

Konsten att vara människa

Idag har jag den stora äran att presentera bloggaren Carl-Robin ”Konsten att vara människa”. Carl-Robin frågade om vi kunde gästblogga hos varandra och då det var ett tag sedan någon gästbloggade på Lattefarsor var svaret enkelt. 
Nu till inlägget. 
/ Dennis 

Konsten att vara människa

Hej,

Carl-Robin heter jag, är en 25-årig ung man bosatt tillsammans med fästman och hund i Stockholm sedan -13. Jag jobbar till vardags som Barnundersköterska på Karolinska men som i fjol fick vara med om något som skulle bli en resa jag aldrig kommer glömma.

September i fjol blev jag sjuk och hela mitt liv vändes på en kort sekund upp och ner. Jag har nog aldrig känt mig så ensam som just i början av denna period, trots att jag ändå hade min familj och andra nära och kära runt omkring mig. Men för mig vid detta ögonblick kände jag mig ändå helt ensam, för ingen kunde lindra den smärta som jag varje dag fick handskas med eller ta ifrån mig det mörker som klistrade sig fast som ett plåster på min kropp.


Men som mycket annat så kommer man till en punkt i sitt liv där saker och ting förändras och man börjar se en lösning på problemet. Så även i detta fall, även fast det tog lång tid, höll på att kosta mig livet och innebar att jag motvilligt fick spendera ett av mina värsta dygn på en psykiatrisk avdelning för missbruk, trots att det inte var missbruket som var mitt problem.

Men en sak stod klar . . .

Jag var psykisk sjuk, det var bara att acceptera detta och jobba sig uppåt därifrån. För jag vägrade att acceptera att det var allt jag var. Jag var mer än en person som led av depression och ångestattacker, jag var mer värd än att välja att avsluta sitt liv. 

Jag är Carl-Robin, en 25 årig ung man som fortfarande har hela livet framför mig att njuta av tillsammans med vänner och familj som älskar mig och som jag älskade lika mycket.

Med mycket kontakt med öppen vården med läkare, psykolog och en inre vilja är jag nu på rätt väg och personligen känns detta otroligt skönt. Men jag ser inte min sjukdomstid som enbart negativ eller något jag vill glömma.

Det gav mig något som skulle visa sig vara mitt sätt att hjälpa andra människor som var i behov av stöd och hjälp. Det blev mitt sätt att påverka samhället på ett positivt sätt. . .

Bloggen ”Konsten att vara människa” växte fram och skapades utifrån egna erfarenheter och upplevelser som jag dagligen gick igenom. Ett sätt för mig att skriva ner mina tanker och samtidigt hjälpa andra att få insikten om att man aldrig är ensam. 

Men det jag inte visste då var att den skulle växa så snabbt och bli en av de större bloggarna som fokuserar på just psykisk ohälsa. Idag har bloggen utvecklas och berör även delar som, Kvinnans rättigheter, Barns-rättigheter, HBTQ-rättigheter. Men allt har något gemensamt, nämligen hur detta påverkar en individ psykisk, för det är trots allt så att mycket av vardagen kring oss människor påverkar oss psykiskt. Både positivt men också negativt, något som vi inte alltid refelekterar så mycket över. 

Därför har jag personligen valt att lyfta fram detta med ämnen som jag tycker är viktiga att ta upp och upplysa folk över. Något som väckt många reaktioner genom dessa månader som bloggen varit aktiv. Många blir provocerade av mina inlägg, men minst lika många ger medhåll och allt jag kan säga är att jag står bakom allt jag publicerar med det publiceras dock inte för att provocera läsare. Något som jag vill vara tydlig med nu när jag skriver denna text.

Dessutom har jag under Fredagarna en gästbloggare från den offentliga världen som skriver ett personligt inlägg. Dessa väljs ut av antingen mig eller efter önskemål från läsare. Något som visat sig varit uppskattat, då människor är väldigt intresserade av hur ”kända personer” egentligen faktiskt mår. För även dem har sina mörka stunder i livet.

Så är ni intresserade av rättigheter som berör olika delar av samhället eller tycker psykisk ohälsa är intressant så tycker jag definitivt ni ska börja följa min blogg framöver. Jag kan lova er att det kommer publiceras intressanta och personliga inlägg dagligen. Dessutom får man mer än gärna komma mer egna önskemål om vad ni önskar läsa framöver på bloggen. För ibland kan det vara enklare att höra från andra vad jag ska skriva om, för det råder skrivtorka även för bloggare och skribenter emellanåt.

Väl mött på bloggen ”Konsten att vara människa

 / Carl-Robin Larsson 

Det luktar riktigt illa!

Sexism, sugar daddy, feminism,Här har ni bilden som nu fått viral spridning på nätet. En dejtingsida som riktar sig till unga människor (främst tjejer) och rika människor (främst medelålders män). Ett PR-trick likt Sverigedemokraternas PR-kupp när de affischerade en hel tunnelbanestation i Stockholm för att sedan få rikstäckande uppmärksamhet i media. 

I något som ser ut att vara centrala Stockholm görs det nu reklam för denna dejtingsida som jag inte tänker nämna vid namn. Jag tänker nämligen inte gynna sidans ranking på Google genom att bland annat länka till sidan. Dejtingsidan vill matcha rika medelålders män med snygga unga tjejer. 

0 kr i studiemedel? Dejta en Sugar Daddy, lyder deras slogan. 

Jättebra tycker säkert någon nu. Tjejerna slipper belåna sig för att studera. Inga studieskulder mot att du dejtar en äldre man med stor plånbok. I utbyte får dessa medelålders män unga tjejer att visa upp på konferensen i New York. Win-win! Eller? 

Som om maktförhållandet mellan män och kvinnor inte redan var skevt nog. Som om inte kvinnor genom historien alltid varit beroende av sina mäns plånböcker. Som om kvinnor inte redan har halkat efter när pensionen ska betalas ut och gjort dem beroende av sina män. Nu vill denna dejtingsida profitera ytterligare på detta ojämna maktförhållande mellan könen. Ett slags ägandeförhållande där rika män betalar för att få umgås med yngre kvinnor i beroendeställning. ”Jag betalar dina studier om du blir min”. Vidrigt! 

Paketeringen av reklamen är inte bättre den. Här skyltas kvinnan som ett objekt till salu till den som är villig att betala och för den som är villig att sälja. En anspelning på en BH som tas av försöker locka män med pengar att teckna medlemskap. Men vilka är tjejerna som kommer att nappa på detta då? Inte är det tjejerna med ett aldrig sinande bankkonto i alla fall. 

På deras hemsida står det riktat följande till männen: 

 ”Ta ungdomen tillbaka i ditt liv på ett sätt endast möjligt med en sprudlande, yngre kvinna. Känn dig tio år yngre och levande igen med en ivrig Sugar Baby vid din sida”.

På tjejernas del av sidan står det följande:

”Du anstränger dig att se bra ut och du förtjänar att behandlas därefter. Männen på RmB vet det, vill att du ska se bra ut och inser att en kvinna som ser så bra ut behöver ha shopping, resor, utmärkt smak och exotiska resor.”

En smutsig cocktail av kapitalism och sexsism där kapitalismen och sexisemen hand i hand går patriarkatets ärenden och det luktar riktigt illa! 

/ Dennis 

Läs gärna Kristin McMillens krönika på ämnen. 

Skapa inte osunda kroppsideal

Våra kroppar studeras inte bara av oss själva utan av medier, på skolgården, på stranden och i omklädningsrum. Våra kroppar sexualiseras utifrån vad vi klär oss eller vad vi inte klär oss i.

Eftersom att jag är man och uppväxt och fostrad som pojke/man kan jag personligen inte relatera till nedanstående. Jag har dock läst mig till och fått det berättat för mig hur flickor blir könade och sexualiserade redan från tidig ålder. Detta har gjort att jag uppmärksammar det mer och mer idag än jag tidigare gjort.

För unga flickor är det ett helvete att veta hur de ska klä sig för att inte bli bedömda eller missbedömda i sin sexualitet eller avsaknad av sexualitet. Det kryper långt ner i åldrarna. Redan i lågstadiet börjar snacket bland tjejerna om BH eller inte. BH-frågan blir en identitetsgrej. Jag är tjej och därför ska jag ha BH. Tjejer har bröst och därför ska de ha BH. Jag kan ganska säkert säga att väldigt få flickor i lågstadiet är i behov av BH och då ska de inte  ha det heller. Inget snack om saken. Men när det blir en grej bara för att, då har det gått för långt.

Lady Dahmer och Frida Boisen har skrivit intressanta artiklar om detta värda att läsa.

Men pojkar då? Går kroppshetsen helt förbi dem?

 Nu kommer vi till den delen i texten där jag kan skriva om mina egna upplevelser. En del där det manliga könet hamnar i fokus hos pojkar i tidig ålder. Skillnaden är dock att vi pojkar aldrig blivit förtryckta för att vi är just pojkar. Det är dock intressant att diskutera och berätta om hur kroppsideal formas även hos unga killar.

Jag minns redan i årskurs 2 och 3. Vi hade haft gymnastik och det skulle duschas. Det kommenterades ganska friskt om huruvida någon hade en jätteliten snopp eller inte. Redan då fanns något i vår grabbiga kultur att storleken hade betydelse. Vi visste inte vad som syftades men små snoppar kunde vi skratta åt. Även om kommentarerna inte var menade att såra satte de spår hos oss alla på något sätt. Vi visste att snoppen var något centralt i vår identitet som killar.

I årskurs 4-6 började några killar komma i puberteten.  Jag minns inte riktigt om det uppstod situationer som kunde likna mobbning men det pratades ganska friskt om de få som började få små fjun både här och var. Jag kommer särskilt ihåg när jag själv närmade mig puberteten och hur jag med mammas ögonbrynspincett plockade de små mörka fjunen, både kring näsa och kön. Inte ville jag sticka ut ur mängden. I den stora massan var jag trygg.

Sen kom högstadiet(!) och tongångarna blev annorlunda. Efter gymnastiklektionerna delades omklädningsrum med en av parallellklasserna. Det var stundtals ren och skär mobbning. De som ännu inte kommit in i puberteten kunde bli rejält mobbade av en mindre grupp pubertetsmög som stod med vikta handdukar som piska. Jag kommer ihåg hur jag själv lärde mig att rulla en handduk till en så kallad oxpiska för att kunna försvara mig när möget gick till angrepp. Ofta var det de som stack ut från normen i duschen som kunde få sig en liten omgång med handduken. Inte sällan var det någon som var sen i puberteten som blev attackerad. Machonormen reproducerades och stärktes i duschrummet med antydan till mögel på golvlisterna.

Även om gymnastiklektionerna är förbi sedan länge kan jag inte annat än att ha förståelse för de elever som väljer att inte duscha efter idrotten i skolan.

Det finns en rädsla som är att ta på största allvar. Vem vet vad klasskamraterna ska säga eller vad killarna i årskursen över kommer att göra. Du är aldrig så blottad som när du står där naken i duschen och någon säger eller gör något elakt. Det går inte att snabbt avlägsna dig även om du skulle vilja.

…det slutar inte efter sista gymnastiklektionen…

För mig tog den kroppsliga granskningarna och mobbningen slut efter att sista gymnastiklektionen på högstadiet. På gymnasiet gick jag i en idrottsklass där vi mer eller mindre delade omklädningsrum varje dag. Fokus låg då främst på träning och muskler, men det är en annan berättelse. Mobbningen om den fanns var ytterst subtil.

Nu kommer jag åter igen in på områden  som inte är självupplevda och istället för att skriva om det borde jag kanske ha refererat till texter av kvinnors upplevelser. Jag rekommenderar åter igen texter av Lady Dahmer, just för att de är vassa och spot on. Googla och en uppsjö av bra texter kommer upp.

Tjejer efter gymnasiet. För tjejerna har den bara börjat. Resten av livet bedöms kvinnans kropp efter förbestämda samhällsnormer. Jag hörde senast idag om en artikel i Veckorevyn för flera år sedan. De hade redogjort för hur fula respektive snygga bröst skulle se ut. Var vårtgården större än en femkrona var brösten fula. Kunde du lägga en penna under bröstet och få den att ligga kvar var brösten för hängiga. Undvik hängbröst genom att duscha kallt. Varma duschar ger hängiga bröst. Veckorevyn med sin stora inverkan på unga tjejer satte standarden.

Jag har inte kunnat hitta några läsbara källor för detta men flera av varandra oberoende tjejer har berättat om artikeln. En berättelse om Veckorevyns artikel finns på Karnins blogg för den som är intresserad.

Det kommer tillfällen i våra barns liv där nakenheten börjar bli besvärlig. Det kan vara kommentarer och det kan vara handlingar som startar dessa. Låt småbarnen vara nakna så länge som de själva är bekväma med det. Gör vi en stor grej av deras nakenhet kommer de göra en stor grej av det själva och mot andra. Barn gör som vi gör. Vi gör nakenheten till något naturligt. 

– Dennis

Vi män gör hushållsarbetet lite bättre

Det var tvättdag och jag hade dröjt mig kvar en stund efter att min tid gått ut. Min  tvätt hade inte hunnit torka helt i torkskåpet så jag satt där och tittade på ett videoklipp på Facebook när en man i 50-60 årsåldern kom in. Vi hälsade artigt och pratade lite tvättstugeprat. Vi enades om att tvättstuga nummer 2 var bäst. Sen kom det! Tipset! Mannen mansplainade mig mitt i tvättstugan. 

Han hade kommit på att tvätten i torktumlaren blir torrare med tennisbollar. Inte bara för dunjackor utan även för lakan. Det var som om han uppfunnit hjulet, något revolutionerande. 

Men så är det kanske med oss män? Vi är överlag dåliga på att utföra hushållssysslor och när vi väl gör de ska det vara stordåd för att visa att vi kan. Vi nöjer oss inte med att stå för den slentrianmässiga markservicen och planeringen. Sånt håller kvinnor 

Det skulle ju göras ordentligt och riktigt bra 

Jag vågar mig på en vild gissning att i det flesta hem är det kvinnorna som lagar maten och planerar inköpen. Jag talar av egen erfarenhet (shame on me), jag lagar mat betydligt mer sällan än vad Sara gör när vi båda är hemma. Visst finns det familjer där detta är tvärtom, men vi pratar om strukturer här. Kvinnor lägger mer tid på hushållet än vad män gör generellt sett. 

En gång tog jag i sann jämställd anda mig för att laga middag. Jag öppnade kyl och frys och började laga en god pastarätt. Det var havrerier, halloumi, sparris och champinjoner. Det blev en riktig pangmåltid om jag får säga det själv. Vi skulle precis sätta oss för att äta när Sara blev riktigt irriterad på mig. Jag hade just använt ingredienser för tre middagar för denna enstaka måltid, en helt vanlig sketen tisdag. Middagen var som förstörd, jag var kränkt! Jag som hade lagt så mycket energi på denna kulinariska måltid. Jag var bitter på Sara i säkert två timmar. När jag försökte jämställa till det hemma fick jag skit för det. 

Självinsikten fanns inte där. Insikten att Sara hade planerat måltider för resten av veckan fanns inte där heller. Det enda som fanns var en kränkt pappafeminist som ville visa att han minsann också kunde.

Att inte nå hela vägen fram

Jag kallar mig feminist, jag vill vara feminist, jag är feminist men jag når inte hela vägen fram. Jag skulle kunna klappa mig på axeln. Jag är en närvarande pappa som tar emotionellt ansvar för mina barn och min relation. Jag tvättar, städar och lagar mat. Jag är nog en lite bättre man i jämställdhetens tecken än många andra män. Men det räcker inte. Jag når inte hela vägen fram. 

Vore det inte för min fantastiska sambo med näsa för både feministisk teori som praktik skulle jag vara långt ifrån den jämställda relationen som jag vill leva i. Hon utmanar mig dagligen i min feministiska analys och varje gång blir jag lite kränkt. Men när jag är färdigkränkt vaknar jag upp lite smartare än jag var innan. 

Att tro sig vara jämställd eller inte vara det kan vara rätt skönt

 Det är skönt att inte nå hela vägen fram i ett jämställt förhållande. I alla fall om du är man. Det kan vara skönt att ta en liten paus efter jobbet medan maten står på spisen i hopp om att disken gör sig själv. Det är skönt att kunna säga att du minsann städat och tvättat. Ha dock i beaktning vem det var som yppade behovet av tvätt och städ. Vem var det hade koll på att det behövdes ta ut en föräldradag när förskolan var stängd sist? 

Jag vill påstå att jag har analysen men saknar fortfarande stora delar av praktiken för att nå hela vägen fram. Jag missar fortfarande i planeringen och skäms varje gång jag blir påmind om det.

Ju förr jag kan applicera min analys på mig själv och mitt eget handlande desto närmare är jag ett jämställt förhållande. 

/ Dennis 

Blaskigt kaffe och tunn gröt.

Portade från köket. En arg sexåring motar ut oss när vi försöker assistera vid kaffebryggaren. En bestämd sexåring säger ifrån på skarpen när vi instruerar havregrynsgrötens proportioner.

Gå ut härifrån! Jag vet hur man gör!

Pappablogg, engagera barnen i matlagning,
Ingen bild från frukosten då vi portades. Däremot en bild ifrån en tidigare salladskock.

Några minuter senare puttrade det både på spisen och i kaffebryggaren. Kaffet gränsade till te och gröten var nästan drickbar. Med lite iKaffe i kaffet och bär i gröten så mättades magarna.

Semestertider när de är som bäst, innan konflikter om kläder och aktiviteter. 😉

Dennis

Instagrammat

Om resten av sommaren regnar minns vi tillbaka till idag. Vi glömmer att vi var oense om vilken sida av vägen det skulle cyklas på och att det skulle stannas vid övergångsställen. Vi glömmer att resan var sur men minns målet. #familjelivet

Sommartips – Var Globetrotters runt husknuten

Inför sommaren 2014 hörde föräldratidningen Vi Föräldrar av sig och ville ha några tips på sommaraktiviteter med barn. För den intresserade var det  Nr:8 Juni-Juli 2014. 
  

Mitt sommartips

Globetrotter runt husknuten

Under semestern vill vi hinna med så mycket som möjligt. Vi vill att barnen ska få en sommar att minnas. Många av oss sparar pengar för att kunna göra det där lilla extra för våra barn. För en del av oss är semestertiden den tiden då vi spenderar som mest pengar.
Djurparker, tivolin, cirkusar, besök på äventyrsland och utlandsresor är aktiviteter som får sparkontot (om vi har möjligheten att spara) att sina. Alla med kraven om att vi ska ha det så bra som vi bara kan.
För det är nu vi är lediga! 

En fin sommar med barnen

För många av oss är kanske en charterresa eller besök på landets djurparker och tivolin inte ett ekonomiskt alternativ. Mitt sommartips för en fin sommar med barnen är därför något helt annat och gratis dessutom.
Semester på hemmaplan
Äventyrsstig vid Nydalasjön i Umeå. Gratis.
Hängbro mellan Baggböle och Klabböle.
Hängbro mellan Baggböle och Klabböle. Plums!
Upptäck världen tillsammans med barnen. Hitta de små godbitarna i er omgivning. Kanske en picknick i närmaste skogsnår. Utforska barkbåten som flyter i vattendraget och stenen som sjunker med ett plums. Vilka är det som bor under stenen egentligen? Eller varför inte ta lokalbussarnas och åka  på lekparksturné. En liten picknick på det och hela dagen är uppbokad med rutschkanor och bussande.
Arboretum Norr
Umeälven Baggböle, Umeå
Lämna er smartphone hemma (läs i ryggsäcken för säkerhets skull).
Kom ihåg att det är helt okej att vara globetrotter runt husknuten. Var turist i din hemstad. Besök närmsta turistinformation och be om att få tips på sevärdheter och aktiviteter. Det finns förvånansvärt mycket gratis.
Pappabloggare, feminism
– Dennis