1 år senare – Vart tog det vägen?

För drygt ett år sedan låg du i din lilla bebiskupa på BB intill fönstret. Du var aningen gul i hyn och behövde ligga intill fönstret för att få ner gulsoten. På BB bad personalen mig och mamma att sova så mycket som möjligt det första dygnet. Det är då nyfödda barn sover som mest och föräldrarna får möjligheten att ta igen sig efter förlossningen. Mamma var den som försökte sova mest. Själv kunde jag inte släppa min blick ifrån dig för ens några sekunder och någon stunds sömn. Jag tittade på dig, vårt underverk. Sova fick jag göra någon annan gång.

lattefarsor, pappablogg, Dennis Nyheim,
9 månader hade nu passerat och du var här. Så där perfekt som bara ens eget barn kan vara. Du var den vackraste utav skapelser med ditt ljusrosa lite svullna ansikte efter en hård kamp för att komma ut till denna värd. Jag minns dagen som igår, när du bara någon minut gammal låg mot mitt bröst. Jag minns hur du luktade och jag minns din värme mot mina händer. Det är en känsla jag aldrig kommer att glömma.


Jag kommer hellre aldrig glömma vår första promenad. Den från sjukhuset och hem. Eftersom att vi inte äger någon bil hade vi inte hellre införskaffat något babyskydd för att få skjuts hem när det var dags. Vi stod vid busshållplatsen och väntade på en buss. Vi insåg att vi precis hade missat den och att promenaden hem inte var så lång egentligen. Väl paketerad i din babylift började vi vandra hemåt, bara du och jag. Var 20:e meter stannade jag till för att kolla om du andades där inne och att det inte var för varmt. Det var  en het augustidag den dagen, till skillnad från årets mer behagliga temperaturer för att uttrycka det milt.

pappabloggar, lattefarsor
Det var den stoltaste av pappor som gick där längs gångvägen hem. Det kändes som att vi gick på röda mattan i Hollywood. Alla tittade på oss. En dag för alltid fastnålad i minnet.

Ettårsdagen

Likt många andra föräldrars upplevelse rusade det första året väldigt fort förbi. Jag gick på jobbet det senaste halvåret och bara väntade på den här sommaren och pappaledigheten som aldrig tycktes vilja komma och vips var den här och vips blev du ett år. Du är inte den där lilla 4,7 kg klumpen som kunde sova på min arm medan jag diskade med den andra längre. Du ligger inte där hjälplös på rygg i väntan på bröstet.

Nu traskar du omkring vartän du känner för det. Så länge det finns något att hålla i. Ha ingen brådska, din pappa var inte heller särskilt snabb i starten vad det gäller gå och springa. Men som du ser gick det bra för honom framöver ändå.

Ett år och med en vilja av stål. Oftast lugn och harmonisk medan storebror ränner omkring. Du står där vid bordet och pillar på någon leksak kan roa dig med det rätt länge. Det måste du fått från din far. Jag kunde ligga på golvet och roa mig med en dammtuss i timmar. Viljan och humöret är inte från pappa. Där har mammas anlag bitit sig fast hårt. Jag kan bara tänka mig vilka strider du och din bror kommer ha om leksakerna framöver. Leksaker som ingen av er egentligen vill ha. Men hellre ha den än syrran/brorsan.

I söndags 9/8 firade vi dig med kalas. Du passade på att sova till strax före 9 och då du brukar vakna som en klocka omkring sex, sju brydde vi oss inte om att ställa något larm. Klockan 11 var kalaset tänk att starta och du må tro vilken fart det blev på dina päron.

lattefarsor, ettåring, barnkalas,
Kalaset började och golven kryllade av jämlikar i kryp- och krälåldern. Det var full rulle hela dagen och eftersom att du tog sovmorgon hann du inte klämma in någon förmiddagslur utan somnade i din stol samtidigt som middagen ställdes på bordet vid 17:30. Sen sov du opassande nog bara till 19 och tyckte nog att det räckte som lunchvila. Medan storebror sov dansade du runt bordet och var glad till omkring 23 innan första tendens på trötthet började infinna sig igen.

Hoppas du är redo för nästa år i ditt liv. Vi håller tummarna för att det inte går lika fort som det första. För ska vi hålla detta tempo är du snart utflugen och skaffat eget boende. Det var ju nyss som du bara var en liten hjälplös plutt.

– Dennis

2 svar på “1 år senare – Vart tog det vägen?”

  1. Å så fint!! Jag får liksom räkna efter – är de verkligen 2 och 3 år gamla?? Nej, det kan inte stämma, vad hände med ettåringen? Eller med bebisen? Hjälp! De är så stora! Tiden går för fort!!
    Och samtidigt är det ju som att sitta på första parkett till världens roligaste föreställning. Då vill man ju inte trycka på paus…

    Så kul att följa er på Instagram (och här), tack för att jag får kika in och se er föreställning nästan varje dag! Kram till er alla fyra!

    1. Det har du verkligen rätt i. Stadiet bebis till barn känns nästan svårast att förstå. Barnstadiets faser smyger sig som på allt eftersom. Fast oj, det går ju också hur fort som helst. Träffade Affe första gången då han var 1,5 år. Nu är han på god väg att bli 5. 🙂
      Tack för all inspiration och underhållning.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *