Andas inte med mig! Du stör!

Världens bästa födelsedagspresent.

För två år sedan åkte vi in till förlossningen. Vi hade gått över tiden och väntade nästan ur led på att det där barnet skulle behaga möta oss och världen. Tillsammans firade vi min födelsedag och tänkte att det där barnet nog inte var på väg idag heller.

Vi, eller snarare en höggravid Sara hade bakat en tårta till mig. Den liknade Krang i Teenage Mutant Ninja Turtles med sitt rosa marsipantäcke. Vi var ensamma då Alfons tillbringade helgen hos hans pappa. Mitt i tårtan började de, värkarna. Vi klockade i en app jag hade laddat ner för att ha statistik när det var dags att höra av sig till förlossningen.

Saras kompis Paulina som hade lovat att skjutsa oss till förlossningen hade fått order att köpa med sig mat till mig innan vi åkte iväg. Det var en kebabtallrik eller hamburgertallrik, jag minns inte så noga. Vad jag däremot minns var att Sara höll på att gå under av stanken från maten.

Förlossningen

Mottagande kunde ha varit bättre. Den första barnmorskan som tog emot oss var tydligt i slutet av ett långt arbetspass och snäste nästan åt mig för att jag inte höll mig intill Sara nära nog. Sara som tydligt meddelat att hon ensam ville fokusera på att andas genom värkarna. Min främsta roll var att skicka lustgasen och hämta vatten.

När ronden väl hade gjorts och ett nytt team med vårdpersonal anlänt blev upplevelsen en annan. Ett trevligare och tryggare bemötande kunde vi inte fått. Det kändes nu så bra att utan att tänka på det började jag andas med Sara för att hjälpa till. En måttligt irriterad andragångsföderska fräste då åt mig:

Andas inte med mig! Du stör!

Timmarna rullade på och den 9:e augusti började närma sig sitt slut. Det skulle bli nedkomst på farmors födelsedag, helt säkert. Men Sara och Siri tyckte annat. Omkring 23:20 såg hon världen för första gången. Ett nästan 5 kilos underverk låg i min famn och återhämtade sig.

Det finaste jag någonsin sett.