Gillar du detta inlägg? Dela det då gärna vidare på dina sociala medier. Vi kommer vara er evigt tacksamma.
För ett år sedan delade vi en länk på Lattefarsor / Pappabloggen, Facebook från Underbara Clara, vars inlägg heter ”En sträng förälder är en bra förälder” och handlar om hur vi bemöter våra barn. Är auktoritärt föräldraskap så bra egentligen? Behöver vi vara strängare för att få välartade barn?
Vår skribent Viktor kommenterade inlägget på Facebook och för er som inte läst det där, delar vi det här nedan med en efterföljande diskussion av mig Dennis.
Är stränga föräldrar bra föräldrar?
Viktor: Inte nödvändigtvis. Jag tror man kan vara en bra förälder både som sträng och som slapp(?). På samma som man sätt kan vara en dålig förälder som sträng eller slapp.
Dennis: Vad lägger du för definition för sträng då? Auktoritär?
Viktor: ”sträng – (om person, institution etc.) som håller hårt på regler eller har låg tolerans mot fel, misstag, lek, larv etc.” (Wiktionary, 20/3 2015)
Att hålla hårt på regler är inte nödvändigtvis dåligt, men att ha låg tolerans mot fel och misstag är det. Jag tror att folk som säger att det är bra att vara sträng menar det förstnämnda, och folk som säger att vara sträng är dåligt menar det sistnämnda.
Även auktoritäritet kan vara bra i vissa fall. Det skapar trygghet och om den auktoritära personen är tydlig finns det mindre risk för missförstånd som föder tvivel. Men det är inte direkt det vi menar med en person som är auktoritär.
Mitt barn är ännu inte fött, men jag har jobbat som lärare och jag försöker att använda olika sorters ledarskap vid olika tillfällen. En coachande och slapp stil är oftast att föredra, men vid vissa tillfällen om det håller på gå åt pipsvängen så måste jag kunna ingripa mer direkt och bli sträng och auktoritär.
Så länge jag känner av situationen och utvärderar den tillsammans med personen jag ”leder” fungerar det. Jag är inte alltid sträng och inte heller alltid slapp. Jag gillar dock att vara slapp/tillåtande och coachande, men ibland passar det helt enkelt inte.
Vi borde därför visa respekt för varandra och ser till att vårda den respekten genom att vara empatiska och förstående för andra människors situationer.
För att vara en auktoritet behövs inte en auktoritär uppfostran
Dennis: När jag tänker på barnuppfostran tänker jag att jag vill vara en auktoritet men för den skull inte vara auktoritär. De tillfällen jag tvingas vara auktoritär är det för att jag inte i stunden har verktyg nog för att lirka och förklara varför det ska vara si eller så. Detta händer både i mitt föräldraskap och ibland även i min yrkesroll. Att bli sträng och arg tappar sin kraft om det används som vardagsmat.
Jag tror att om ett auktoritärt uppfostrande ska ha någon effekt måste det, som Viktor var inne på, ske vid speciella tillfällen. Tillfällen då det verkligen är berättigat. Sådana tillfällen skulle kunna vara vid uppenbar fara för barnet eller någon i dess närhet. Den skarpa tonen ska visa på allvaret i situationen och inte vara en vardagsgrej. Att konstant använda arg-kortet för att barnet inte gör som jag säger är som Underbara Clara antyder att sätta sig över barnet utan diskussion. Det blir att använda ett maktmedel i rollen som vuxen för styra barnen dit vi vill när vi inte har ork eller andra redskap för att lösa det.
Genom att istället försöka diskutera och ha en coachande attityd till våra barn skapar vi självständiga barn som lär sig vad som är rätt och fel. Skäller vi, korrigerar vi bara barnens beteende här och nu och lär dem inte varför ett beteende inte är okej. Det kuvar istället barnen i rädslan för att göra fel.
Därför tror jag på en tilåtande uppfostran i grunden där vi tillsammans kan diskutera vad det var som gick snett eller vad vill att barnen ska göra. Barn behöver auktoriteter som förebilder men dessa auktoriteter ska förtjäna sin auktoritet genom att vara trygga och stabila.
/ Dennis & Viktor
