Min bloggmentor Dennis försöker lära mig allt han kan, och till skillnad från när Baloo ska lära Mowgli så lär det kanske inte gå så fort.
Men jag är flitig likt Anakin och en vacker dag hoppas jag mästra Obi-Wan Dennis. Nåväl, en sak han nämnde var att, för att hålla ett intresse uppe så är det bra att försöka hålla någon form av kontinuitet i bloggandet (vilken tur att Dennis själv spottar ut ett par om dagen så att jag får lite mer fritt spelutrymme såhär i början).
Satt tidigare ikväll och tittade på nyheterna där de tar upp siffror som visar att var tredje kvinna inte vågar gå ensam utanför hemmet på kvällen i rädsla för att bli överfallen. Bortsett från det uppenbart sjuka i dessa siffror, att vi har ett samhälle då en sjättedel av vår befolkning (grovt räknat på att vi är 50/50 vad gäller kvinnor/män) inte vågar gå ensam utanför dörren efter mörkrets inbrott, så påminde detta mig om en händelse som inträffade strax efter jul.
Det är jullov (jag är som jag nämnde tidigare lärare, vilket gör att jag fortfarande räknar året i terminer och lov) och jag och min sambo sitter under kvällen och tittar på tv då vi hör en svag knackning. Kajsa tittar på mig och frågar om det var någon som knackade där jag avfärdar det som att det nog kom från filmen. Efter en minut eller två hörs knackningen igen, denna gång dock lite tydligare, så jag ställer mig upp för att gå och öppna och möts i dörren av en kvinna med skarfen dragen över huvudet så att man knappt ser ansiktet och pratandes så pass fort att jag inte alls hänger med i vad hon säger. Min första tanke (möjligtvis att jag är lite fördomsfull här, men man ska väl försöka vara ärlig) är ”har romerna börjat knacka dörr nu?” innan jag snabbt inser att det är en svensk tjej som verkar ytterst stressad, jag ber henne lugna sig lite och ta det hon försöker säga lite saktare. Det visar sig att hon tror sig vara förföljd av en man, har sprungit in i första bästa trapphus och knackat på alla dörrar, och när jag öppnar dörren så ber hon mig att gå med henne hem eftersom att hon inte känner sig säker att gå ensam den sista biten.
Jag hinner tänka att det kan jag väl göra, så kan jag samtidigt passa på att gå ut med hunden en sista gång innan kvällning, så jag frågar var hon bor, går in och pratar lite med Kajsa och hämtar mobiltelefonen. Följer med henne ut, går tillsammans med henne ca 50 meter (ett hus ifrån oss, men med portarna åt väster istället för öster) då hon ständigt oroligt tittar sig över axeln, lämnar av henne vid hennes trappuppgång går vidare så hunden får göra sina behov och återvänder hem. En strapats som allt som allt max tar 5 minuter. När jag kommer in hemma igen så är jag lite förvånad över det just inträffat och börjar prata lite kring det med Kajsa, och vi tycker båda två rätt snabbt att det är både modigt men också ett väldigt tydligt tecken på någon form av panik/desperation att helt på måfå börja knacka dörr för att få sällskap hem sista biten (som i detta fall inte var mer än 40-50 meter). Det finns ju absolut inga garantier på att den som öppnar upp dörren hon valt att knacka på har ädlare motiv i tanken än den personen som har förföljt henne, samtidigt som det kanske ändå är bättre odds att hoppas på att en vänlig person ska öppna jämfört med att gå ute där hon med säkerhet vet att det är någon som vill henne illa?
Jag vet inte riktigt vars jag ville komma med att berätta detta, mest tror jag egentligen att jag ville slänga ut en fundering. Jag har ju någonstans alltid förstått att det råder skilda världar för män och kvinnor när det gäller den faktiska friheten att röra sig utomhus utan att behöva vara rädd, men det har nog aldrig varit så påtagligt som vid det här tillfället. Nu när jag också är påväg att bli förälder till vad vi tror är en liten flicka (blyg liten krabat som på ultraljudet valde att ha navelsträngen mellan benen, så vi är inte helt säkra) så blir de här strukturerna faktiskt än mer påtagliga.
Vad kan jag som man göra för att hjälpa till att motverka den här minst sagt ohälsosamma samhällsutvecklingen? Och vad kan jag som förälder göra? (både gällande söner och döttrar)
Tycker det var lite dålig fart på kommentarerna!
Jag såg precis samma nyhet och tänkte exakt samma sak, här går det ju att snacka om handikapp, en helt orimlig begränsning på alla sätt och vis, men också ett problem som är svårt att lösa på kort sikt, det måste till en attitydförändring i samhället i allmänhet och bland män i synnerhet. Har någon gång, när man gått hem på natten, haft en person framför mig. Instinktivt kastar hen blickar över axeln för att följa mitt rörelsemönster, efter ett tag vill man bara skrika ”NEJ JAG ÄR INGEN VÅLDTÄKTSMAN” för att hen ska känna sig trygg, man vill ju inte bidra till någon obehagskänsla. Ett enormt reflekteringsarbete bedrivs i hjärnan medans man går, hur har det blivit såhär, vad kan jag göra för att hen ska känna sig trygg.. där den förre följer med en till sängen och gnager på sömnen.
Men sen tänker jag, eftersom jag är yrkesskadad, vilken inverkan medier har. Olika medier, har som vi vet, ett visst inflytande och en viss påverkan, ett institutionellt metakapital. Repetitiva händelser gör att mediesfären (ogillar definitionen av ”medier”, som att alla medier agerar lika och är någon typ av homogen kategori) kan börja uppmärksamma olika fenomen och porträttera de samma i stor omfattning, att påverka vår sociala verklighet. Brottslighet (som vi ändå talar om här i någon utsträckning) är också något som passar nyhetsbilden väldigt bra och har ett högt nyhetsvärde. När brottsligheten stiger ökar mediernas rapportering om det, vilket i förläningen kan leda till åtgärder från myndigheter, preventiva eller liknande. Men det finns många exempel på att olika medier fortsätter att rapportera om brottsligheten som att den fortfarande stiger, fast den egentligen är på stark nedgång vilken kan leda till ett dilemma. Det svåra ligger också i att hitta preventiva åtgärder för att förebygga obehaget, det är lättare att förebygga organiserad brottslighet än otrygghet. Det är svårt att konkretisera problemet och bemöta det med ökade resurser, för problemet manifesteras annorlunda.
Det handlar dock inte på något sätt att förminska den situation och det klimat som råder, det är helt sjukt och alldeles orimligt att så många människor känner sig otrygga. Så vad kan det mer finnas för orsaker? Ja givetvis förminskningen av kvinnor till objekt, ett objekt är passivt och väntar på det manliga subjektet, människans representation av det kvinnliga genom olika mediekanaler har betydelse. Diverse historiska aspekter blir väl inte heller att förringa här, inte hellre mörkret som sådant, alla dessa anledningar spelar in.
Det är och borde ha varit tydligare för längesen att det här är ett kollektivt ansvar, min åsikt är att vi inte kan förvänta sig att staten ska ingripa för att göra klimatet bättre, det är vårat ansvar, att tala om, att skapa medvetande om, att respektera varandras rätt till sin egen kropp och trygghet, samt att aktivt driva opinion i frågan.
Som du skriver, lösningarna i stort blir väldigt komplexa då det måste ske en strukturell förändring i samhället och världen. Det räcker inte bara att vi runt husknuten tar vårt ansvar, grannen måste också ta sitt och deras grannar, osv. Däremot är det just runt vår husknut arbetet måste börja för att nå ut som strukturella förändringar. Det är ett problematisk arbete utföra då vågen av samhälleliga sköljer över oss och våra barn varje dag. Barn i familjer där jämställdheten inte är uppenbar får ett handikapp mot barn i jämställda familjer med vänligare samhällssyn. Det blir en längre väg för dessa barn att vandra och de kommer med största sannolikhet ta med sig många av normerna hemifrån.
/ Dennis