Författare: Daniel Berglund

Min bloggmentor Dennis försöker lära mig allt han kan, och till skillnad från när Baloo ska lära Mowgli så lär det kanske inte gå så fort.
Men jag är flitig likt Anakin och en vacker dag hoppas jag mästra Obi-Wan Dennis. Nåväl, en sak han nämnde var att, för att hålla ett intresse uppe så är det bra att försöka hålla någon form av kontinuitet i bloggandet (vilken tur att Dennis själv spottar ut ett par om dagen så att jag får lite mer fritt spelutrymme såhär i början).

Satt tidigare ikväll och tittade på nyheterna där de tar upp siffror som visar att var tredje kvinna inte vågar gå ensam utanför hemmet på kvällen i rädsla för att bli överfallen. Bortsett från det uppenbart sjuka i dessa siffror, att vi har ett samhälle då en sjättedel av vår befolkning (grovt räknat på att vi är 50/50 vad gäller kvinnor/män) inte vågar gå ensam utanför dörren efter mörkrets inbrott, så påminde detta mig om en händelse som inträffade strax efter jul.

Det är jullov (jag är som jag nämnde tidigare lärare, vilket gör att jag fortfarande räknar året i terminer och lov) och jag och min sambo sitter under kvällen och tittar på tv då vi hör en svag knackning. Kajsa tittar på mig och frågar om det var någon som knackade där  jag avfärdar det som att det nog kom från filmen. Efter en minut eller två hörs knackningen igen, denna gång dock lite tydligare, så jag ställer mig upp för att gå och öppna och möts i dörren av en kvinna med skarfen dragen över huvudet så att man knappt ser ansiktet och pratandes så pass fort att jag inte alls hänger med i vad hon säger. Min första tanke (möjligtvis att jag är lite fördomsfull här, men man ska väl försöka vara ärlig) är ”har romerna börjat knacka dörr nu?” innan jag snabbt inser att det är en svensk tjej som verkar ytterst stressad, jag ber henne lugna sig lite och ta det hon försöker säga lite saktare. Det visar sig att hon tror sig vara förföljd av en man, har sprungit in i första bästa trapphus och knackat på alla dörrar, och när jag öppnar dörren så ber hon mig att gå med henne hem eftersom att hon inte känner sig säker att gå ensam den sista biten.

Jag hinner tänka att det kan jag väl göra, så kan jag samtidigt passa på att gå ut med hunden en sista gång innan kvällning, så jag frågar var hon bor, går in och pratar lite med Kajsa och hämtar mobiltelefonen. Följer med henne ut, går tillsammans med henne ca 50 meter (ett hus ifrån oss, men med portarna åt väster istället för öster) då hon ständigt oroligt tittar sig över axeln, lämnar av henne vid hennes trappuppgång går vidare så hunden får göra sina behov och återvänder hem. En strapats som allt som allt max tar 5 minuter. När jag kommer in hemma igen så är jag lite förvånad över det just inträffat och börjar prata lite kring det med Kajsa, och vi tycker båda två rätt snabbt att det är både modigt men också ett väldigt tydligt tecken på någon form av panik/desperation att helt på måfå börja knacka dörr för att få sällskap hem sista biten (som i detta fall inte var mer än 40-50 meter). Det finns ju absolut inga garantier på att den som öppnar upp dörren hon valt att knacka på har ädlare motiv i tanken än den personen som har förföljt henne, samtidigt som det kanske ändå är bättre odds att hoppas på att en vänlig person ska öppna jämfört med att gå ute där hon med säkerhet vet att det är någon som vill henne illa?

Jag vet inte riktigt vars jag ville komma med att berätta detta, mest tror jag egentligen att jag ville slänga ut en fundering. Jag har ju någonstans alltid förstått att det råder skilda världar för män och kvinnor när det gäller den faktiska friheten att röra sig utomhus utan att behöva vara rädd, men det har nog aldrig varit så påtagligt som vid det här tillfället. Nu när jag också är påväg att bli förälder till vad vi tror är en liten flicka (blyg liten krabat som på ultraljudet valde att ha navelsträngen mellan benen, så vi är inte helt säkra) så blir de här strukturerna faktiskt än mer påtagliga.

Vad kan jag som man göra för att hjälpa till att motverka den här minst sagt ohälsosamma samhällsutvecklingen? Och vad kan jag som förälder göra? (både gällande söner och döttrar)