Författare: Dennis Nyheim

Här kommer min replik på vad som i historieböckerna kommer att benämnas som ”Latte-Debatten” eller varför inte, ”Latte-slaget på Blogg.se”.

Alla har vi våra uppfattningar om barnuppfostran och var och en har rätt att uppfostra sitt barn så som en själv upplever som det bästa för barnet.

Jag håller inte med Christoffer om att diskutera uppfostringsmetoder är naivt om man inte redan har 3-4 barn och 12 barnbarn. Jag tycker att man kan följa debatterna som finns kring barnuppfostran och ta ställning till de metoder som verkar ligga närmast ens personliga värderingar. Det finns tonvis med forskning på området varför inte ta del av den och bilda en egen åsikt.

Det Christoffer verkar förespråka i sitt inlägg är en Time-out Light där barnet inte trycks ner psykiskt eller fysiskt.

Är det då en time-out eller är det en omskrivning av det jag tidigare skrev om, fast beslutet att behålla termen time-out av princip?

Ett barn i affekt (till exempel ett argt barn) lyfts ur situationen med tvång för att sitta still i 2-6 minuter beroende på ålder. Ett barn i affekt ska alltså förstå detta som en konsekvens av ett icke önskvärt beteende och inte som en bestraffning. Förespråkare av time-outs hävdar att barnet ska sitta i ett tomt tråkigt rum. Att kalla det en konsekvens och inte en bestraffning är att leka med orden enligt mig. Det är att sätta barnet i skamvrån och sen förklara för barnet varför det fick vara där. Time-outs kan skapa ångestkänslor hos barn som inte förstår konsekvensen. Är inte det ett psykiskt övergrepp? (Pedagogiska Magasinet om Skamvråns återkomst)

Nu har jag svårt att tro att Christoffer i grund och botten kommer att frysa ut sin framtida 2-åring i två minuter för att hen inte äter sin blodpudding eller skriker när hen inte får ha sandaler på sig ute när det är minusgrader. Jag tror även att Christoffer egentligen förstod jämförelsen mellan barn och kriminella men jag förtydligar ändå. Min jämförelse handlar om att bestraffning i grunden varken gynnar barn eller vuxna. Straff i inlärningssyfte fungerar sällan, då straffet inte är tillräckligt tydligt kopplat till beteendet. Däremot förknippas bestraffningen oftare med personen som utsätter barnet för straffet vilket då skulle kunna skada relationen dem emellan (Psykologiguiden om bestraffning).

Time-outs för upprörda barn (barn i affekt) om än i några minuter talar om för barnet att beteendet var fel men inte vad barnet skulle ha gjort istället. I time-outs talar vi om för barnet efter att det ha fått skämmas en stund vad det skulle gjort istället och varför. Åter igen, att tillfoga våra barn skam och ånger när de är så små är enligt mig ingen konsekvensinlärning utan en bestraffning. Om barnet bara kopplar time-outen med det felaktiga beteendet och inte förstår vad han/hon skulle gjort istället, vad är då poängen med att ha en time-out? Markera vad som är rätt och fel kan man göra utan att bestraffa sitt barn.

”Viktigt är också att barnet förstår att time-outen inte innebär att föräldrarna älskar hen mindre. Det får inte leda till obehag på så sätt.”

Är det inte obehagligt att lämnas ensam när man är som mest upprörd och inte vet vad man ska göra med alla känslor som bubblar i en?

Avslutningsvis.

Det handlar inte om att vara pappa eller biologisk förälder heller för den delen. Det handlar enligt mig om att vara en god förebild för så väl dina barn, bonusbarn eller elever på dagis och fritidshem.

Nu börjar denna långfredag lida mot sitt slut och bredvid mig här i soffan som vi bäddats ner i snarkar sambo och bonuspojken ikapp.

Som en gammal trogen akademiker valde jag att länka till källor för att lämna lite tryck i mina ”argument”. De skulle kanske inte godkännas i en vetenskaplig tidskrift, men de är lättlästa för den som vill läsa lite närmare om varför bestraffningar och time-outs är mindre bra.

Därför fungerar inte bestraffning
http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?ID=283&bestraffning_fungerar_inte

Skamvråns återkomst (om varför time-outs inte är att föredra)
http://www.lararnasnyheter.se/pedagogiska-magasinet/2007/02/13/skamvrans-aterkomst

/ Dennis

Jag såg häromdagen ett föräldraprogram på tv där det framgick att föräldrarna använde uppfostringsmetoden time-out. Användande av metoden sköt i taket under tv-seriern Supernannys frammarsch för några år sedan. 

Vad tycker ni om metoden?

Använder ni den?

Time-out i korthet

Om barnet inte gör som du säger eller lyssnar på dig.

”Uppfostraren” börjar räkna till tre och om barnet inte har ändrat sitt beteende innan räkning nått tre blir barnet flyttat, förvisat till en förutbestämd plats. Barnets negativa beteende bestraffas med en time-out där det ska fundera på hur det ska uppträda. Barnet ska sedan komma tillbaka med ett korrekt beteende samt på något sätt be om ursäkt.

Lite som gamla tiders skamvrå. Du sätter din treåring avskilt för att han/hon ska förstå att beteendet var fel.

Så vad nu?

Om det inte framgått, är jag själv inte en förutspråkare av Time out i teorin. Även om jag någon gång ber Storebror gå iväg tills han lugnat sig.

Överge ett barn och låta det själv hantera det problemskapande beteendet som bestraffning är enligt mig inget bra sätt att uppfostra på. Hur många treåringar i ”skamvrån” tror ni förstår konsekvensen av sitt handlande? Möjligtvis blir de avskräckta utan att förstå varför. Möjligtvis blir det barn som gör fel när du inte ser på för att undvika bestraffning.

Studier visar att bestraffningar i grunden har dålig inverkan långsiktigt på människan. Ja, en hög grad av de som sitter i fängelse blir återfallsförbrytare, om vi nu ska ta extremfallen

Så varför bestraffas barn med metoder som time-out? Vet vi inte bättre?

Lättare sagt än gjort?

Så här tänker jag kring ”time-out”.

Barnet gör fel och du vill efter mycket tjat visa på att det är ett beteende som inte är accepterat.

Är det då en time-out du är ute efter, var då tillsammans med barnet under ”time-outen”. Byt miljö och försök när barnet lugnat sig att prata med det och förklara varför du tycker att beteendet är felaktigt.

Jag tycker att det är vår skyldighet som förälder att hjälpa barnen reda ut deras problem istället för att lämna dem att lösa det på egen hand. På så sätt tror jag vi kan lära våra barn att lösa sina problem på egen hand framöver.

Och på så sätt får vi trygga barn.

En kort bra föreläsning om att hantera barn som bråkar finner ni här.

/Dennis