Med stadig famn tillbaka till sängen

Klockan 04:45 tyckte den snart 1 år gamla jäntan att det var dags att göra revolt mot sina föräldrar och storebror. Bestämt tyckte hon att vi alla skulle upp. Hon ställde sig upp mot sänggaveln och ville få vår fulla uppmärksamhet. Något som ingen utan oss hade lust att ge henne medan det för oss andra fortfarande var natt. Vid flera fruktlösa försök att söva henne igen, med tårar och skrik som följd var det bara att gå upp. 

Vi gick upp och la oss i soffan som på sin höjd bjuder in en fyraåring till att ligga bekvämt. Iförd endast lätt mundering låg vi där och zappade på tv’n. Tv-tablån bjuder inte på förskiljt högkvalitativ underhållning 05:30. TV-Shop och några re-runs av ”Vad blir det för möt?” Det dröjde inte länge innan hon åter igen sov gott i min famn. 

 somna om,  småbarn, lattefarsor 
Där låg jag, lättklädd och obekvämt i en soffa för två sittande, med benen hängandes över kanten och med en domnad hand av barntyngd. Trött, småfrusen och lätt uttråkad av utbudet på tv’n. Inte ens mobilen hade jag fått med mig i flykten från sovrummet. Varje försök att ta mig tillbaka till sängen bemöttes av antydan till tårar och vaket barn. Men sen 06:45 hittade jag luckan. Försiktigt satte jag mig upp och med väl överväg precision tog vi oss tillbaka till sovrummet. Nu sover hon som en stock, så skönt. Om jag skulle försöka somna om själv. Tsss, haha. En annan gång. 

Sätter på mig mjuka varma kläder och tassar ljudlöst ut i köket på lätta fötter. En kaffe kanske? Jag tror det. 

God morgon! 

– Dennis

– och som i filmen om Indiana Jones spelar det ingen roll hur stadig du var på handen. Det slutar med att du får springa ändå. –

Coolt att sopsortera

sopsortera, lattefarsor, pant,

Stora källsorterar- och pantardagen

Idag fick jag och Alfons ett lite ryck och städade ur sopskåpet under diskbänken. Ni vet platsen som vi helst glömmer, platsen som fyllts av matavfall och där vi ställer undan allt annat vi tänker slänga. Egentligen var det bara jag som kände behovet av att städa ur skåpet men Affe hakade ganska snabbt på när jag visade vilka saker som skulle läggas i vilka påsar. Vi studerade varje grej som låg i skåpet, bortsätt från soppåsen med matavfall.

Olika påsar placerades ut på golvet. En för färgat glas, en för ofärgat, en för metall, en för pant och en för plast. Sedan tidigare har vi en stor tunna för alla pappersförpackningar. Roligast var nog att ta reda på om något var metall eller plast. Med en liten kylskåpsmagnet testade vi varje lock och burk för att se om det var en plast eller metall (det som var av aluminium smugglade jag ner i påsen när han inte såg. Den lektionen tar vi en annan dag.)

När allt var sorterat och paketerat gick vi till soprummet och kastade allt i respektive tunna. Varje tunna hade bilder med vilket innehåll som skulle slängas där vilket blev en rolig jakt på rätt tunna. Därefter gick vi till affären för att panta och döm om vår förvåning när vi får se en stor sopbil. Det kunde inte blivit bättre, som om någon regisserat vår sopsorterarförmiddag.

Sopbil, sopsortering

Vi gick genast till sopbilen för att se vad som händer när soporna hälls ner i den stora pressen och från ingenstans började sophämtaren berätta för Alfons vad han gjorde. Vi fick veta att dessa sopor skulle eldas upp så att Alfons skulle kunna få varmvatten i badkaret. Han berättade vidare att motorn som lyfter soptunnorna och pressar ihop de går på batteri. På så sätt behöver motorn inte vara på och de boende i området blir mindre störda av ljudet från bilen. Alfons fick också veta att sopbilen rymmer motsvarande 6 stycken bilars vikt med skräp. Sopgubben visade även upp en glasflaska som någon slängt i behållaren för brännbart och berättade att den inte gick att elda till varmvatten. Alfons nickade inställsamt och berättade vart han slängt sina glasflaskor någonstans.

Som från ingenstans fick vi en röd tråd genom hela vår sopsorterardag. 

– Dennis

Slutet för Swefilmer?

swefilmer, streama film, streaming

Är Swefilmer borta för gott?

Att se på film gratis på internet har sällan varit lättare än det varit de senaste åren. Streaming-siten swefilmer.com startade sin verksamhet 2011 har tillhandahållit filmer på svenska eller med svensk text sedan dess. Huruvida det har varit lagligt eller inte att titta på dessa uppladdade filmer kan jag inte redogöra för då rättsläget inte är solklart åt något håll.

Vissa experter påstår att det skulle kunna tänkas vara olagligt då kopiering/framställning av kopior görs då en temporär kopia hamnar på datorn medan du streamar filmen. Andra internationella mediers experter hävdar det motsatta, kopiorna är inte olagliga då de inte anses vara fullvärdiga kopior.

Nedan ser ni en av grundarna ”gråta ut”.

Kommer detta gynna de legala filmsidorna som till exempel Netflix, Viaplay eller HBO?

Kanske det, kanske inte. Vi ser på mycket serier och då främst via Netflix och Viaplay men swefilmer har varit ett bra komplement när serier inte gått att hitta på betalsidorna. Vi har använt Swefilmer i god tro om att det är ett lagligt alternativ till nedladdning men som inte verkar vara fallet nu. Eller?

Kommer vi att sakna Swefilmer? Förmodligen inte jättemycket eftersom att de lagliga sidorna nu börjar få riktigt bra utbud för oss vuxna. Jag kommer däremot sakna de gamla bra filmerna för barnen. Jag är inget jättefan av det barnfilmutbud som finns på betalsidorna men ett alternativ är alltid Barnkanslens app som finns till surfplattorna. Där går det att se några av de gamla godingarna. Sen har vi ju SVT’s öppet arkiv, som jag skrev om tidigare med bland annat Fem myror är fler än fyra elefanter. 

Kommer du efter Swefilmers nedläggning att titta mer på någon av de andra tjänsterna? 

– Dennis

Vi har installerat en ny kommenteringsfunktion som gör det lätt för dig att logga in med det konto du önskar och kommentera på våra inlägg. 

Sommarfix på bloggen

Efter lite förslag från Lattefarsors läsare ändrar jag om lite på bloggen. ”Lite ljusare och lite mindre grötigt” tyckte en av av våra läsare.

Vi gillade designen på bloggen tidigare men tror att läsvänlighet måste gå före kosmetika i en blogg. Jag får se vart det landar. Det kommer att se lite halvdant ut här och var tills dess att allt är på plats.

/ Dennis

Backa upp bilderna på barnen Direkt! 

Telefonen meddelar titt som tätt fullt. Jag behöver varje dag radera bilder som inte är bra nog för att kunna fota ännu mer. Med över 1000 bilder och videoklipp på telefonen var det nu dags att backa upp allt. Jag vill alltså rensa telefonen från bilder. Jag betalar för lagringsutrymme på iCloud men tycker inte att det fungerar så smidigt som jag vill. Antingen har jag inte lärt mig hur det fungerar eller så fyller det inte alla mina behov. 

Jag vill kunna rensa minnet på telefonen från bilder för att kunna ta nya. Med iCloud kunde jag inte rensa utan att rensa kopian från molnet samtidigt. Efter tre dagars pill och svordomar lyckades jag backa upp alla bilder till Flickr, ett lagringsformum för bilder och filmklipp. Men det tog just tre dagar. 

Nu har jag bara det roliga i att rensa dubletter, vilket det jag tror det har blivit på sisådär 600-1000 stycken. Kategorisera får bli nästa huvudvärk. 

Tips: 

Backa upp bilderna på barnen kontinuerligt och slipp paniken när du tror att du raderat 3 år av barnens liv i bilder. Med Flickr kan du ha en automatisk synkronisering av nya bilder så fort du är kopplad till Wifi. Passa även på att kontinuerligt kategorisera bilderna för lättare åtkomst de gånger du vill skriva ut eller hitta specifika bilder. 

/ Dennis

I väntans tider…

Idag så var vi på vårt andra ultraljud för den här graviditeten, och på torsdag ska vi eventuellt på ultraljud nummer tre. Ultraljuden i sig är en lätt surrealistisk känsla, det var på första ultraljudet som graviditeten på något sätt blev ”på riktigt” för mig som partner, visst jag hade känt någon enstaka liten spark och det hade märkts lite på att Kajsa var väldigt trött och kräktes en del men, det var en väldigt omvälvande känsla och en otroligt häftig upplevelse som man hade velat återuppleva en tre-fyra gånger veckorna efteråt.

Nu, när vi väl får ultraljud nummer två, och eventuellt tre, så är det inte riktigt samma goda glada känsla i kroppen. Anledningen till att vi behövt göra fler ultraljud är att vi just nu befinner oss i vecka 41+5, vi har gått över beräknad födsel med 13 dagar. I det läget så är inte längre ultraljuden en häftig och stor milstolpe som det var i vecka 20, i det här läget så är det snarare en lätt känsla av ångest. Full tid har gått, matchen är över och helt plötsligt ska vi in ”Sudden Death”, upp till två veckor över BF är tydligen normalt, men nu har vi som jag förstått det börjar vi närma oss tider som kan vara farligt/skadligt för den lilla parveln, fostervattnet börjar minska och moderkakan har börjat dö sen några veckor tillbaka. Går vi längre än nästa måndag så måste de försöka starta upp förlossningen, och helt plötsligt så har vi börjat manipulera ett förlopp som allra helst ska vara så naturligt som möjligt.

Så även om känslan var minst sagt blandad när vi klev in på speciallistmödravården idag så måste jag säga att jag gick lättad därifrån, ultraljudet var inte riktigt lika häftigt som första gången, men vi fick en väldigt klar och tydlig bild av den lilla skrutten som verkar ha både näsa, läppar och båda sina armar. Fostervattensnivåerna var bra, och i övrigt så verkade barnet vara fullt frisk, Kajsa liknande det som att den låg på chartersemester med all-inklusive, sen efter det fick jag för första gången i mitt liv vara med under en gynundersökning (rätt underlig upplevelse som mest såg smärtsam ut, men det fyller ju en god funktion) där barnmorskan kunde konstatera att livmodertappen nu hade börjat utplånas. Den vetskapen var nog, tillsammans med uppdateringen om att barnet mår bra, den klart bästa. I fredags när Kajsa undersöktes så fastslog den barnmorskan att livmodertappen var både stenhård och vinklad bakåt, information som vid det tillfället lite slog undan benen på min sambo som där och då kände att förlossningen var en evighet bort och att igångsättning kändes som det enda alternativet, den nya informationen gör istället att vi nu med tillförsikt hoppas på en förlossning innan helgen och möjligheten att slippa bli igångsatta.

Är det någon som läser som har erfarenheter av att gå långt över tid som vill dela med sig av sina erfarenheter? Hur tänkte ni kring frågor som igångsättning, kejsarsnitt och att bli överburen? Kommentera gärna.

/Daniel

”Kära föräldrar”

Detta är en översätt text men ack så läsvärd.

”Kära förälder

Jag vet. Du är orolig. Varje dag kommer ditt barn hem med en historia om den DÄR ungen. Den där som alltid slår, nyper, river och kanske till och med biter andra barn. Den som alltid måste hålla min hand i korridoren. Den som har en egen plats på mattan, och ibland sitter på en stol i stället för på golvet. Den som inte fick vara med och leka eftersom klossar inte är till för att kasta. Den som klättrade över staketet vid lekplatsen fast jag sa åt henne att sluta. Den som blev så arg så att han hällde mjölk på golvet. Med flit. Medan jag tittade. Och sedan, när jag bad honom att städa upp, tömde HELA automaten med pappershanddukar. Med flit. Medan jag tittade. Den som faktiskt SVOR under gymnastiklektionen.

Du är orolig för att DET barnet stör ditt barns lärande. Du är orolig att han tar upp för mycket av min tid och energi, och att ditt barn inte får sin beskärda del. Du är orolig att hon verkligen kommer att skada någon en dag. Du är orolig att den ”någon” kan vara ditt barn. Du är orolig att ditt barn ska känna att hon måste bli arg för att få uppmärksamhet. Du är orolig att ditt barn ska halka efter akademiskt för att jag kanske inte märker att han har svårt att hålla i en penna. Jag vet.

Ditt barn, det här året, i det här klassrummet, i den här åldern, är inte det DÄR barnet. Ditt barn är inte perfekt, men hon följer i allmänhet reglerna. Han kan dela leksaker med andra. Hon kastar inte möbler. Han räcker upp handen när han vill säga något. Hon jobbar när det är dags att jobba, och leker när det är dags att leka. Man kan lita på att han kan gå till toaletten och tillbaka igen utan några busstreck. Hon kan inte några fula svordomar. Jag vet.

Jag vet, men jag är också orolig.

Du förstår, jag oroar mig hela tiden. För dem ALLA. Jag oroar mig för hur ditt barn håller pennan, för ett annat barn som inte kan tala rent, för det där lilla blyga barnet och för den som alltid har tom matlåda med sig. Jag är rädd för att Gavins jacka inte är tillräcklig varm, och för att Talithas pappa skriker på henne när hon skriver bokstaven B baklänges. När jag sitter i bilen och när jag står i duschen upptas jag av detta oroande.

Men jag vet, du vill prata om DET barnet. Eftersom Talithas baklänges-B inte kommer att ge ditt barn en blåtira.

Jag vill prata om DET barnet också, men det finns så många saker som jag inte kan berätta för dig.

Jag kan inte berätta att hon blev adopterad från ett barnhem när hon var 18 månader.

Jag kan inte berätta att han går på en specialdiet för att utesluta eventuella matallergier, vilket gör att han är hungrig. HELA. TIDEN.

Jag kan inte berätta att hennes föräldrar är i mitten av en fruktansvärd skilsmässa, och att hon bor med sin mormor.

Jag kan inte berätta att jag oroar mig för att mormodern dricker…

Jag kan inte berätta att hans astmamedicin gör honom orolig.

Jag kan inte berätta att hennes mamma är ensamstående, så dottern är i skolan från tidig morgon när fritis öppnar tills att det stängs på kvällen, och resan mellan hemmet och skolan tar 40 minuter, vilket innebär att hon får mindre sömn än de flesta vuxna.

Jag kan inte berätta att han har blivit vittne till våld i hemmet.

Det är okej, säger du. Du förstår att jag inte kan dela med mig av personliga eller familjerelaterade uppgifter om barnen. Du vill bara veta vad JAG GÖR åt det barnets beteende.

Jag skulle vilja berätta. Men jag kan inte.

Jag kan inte berätta att hon får professionell hjälp med språket, att terapeuten ser en kraftig försening av språkutvecklingen, samt att hennes aggression är kopplad till frustrationen över att inte kunna kommunicera.

Jag kan inte berätta att jag träffar hans föräldrar VARJE vecka, och att de båda brukar brista ut i gråt under dessa möten.

Jag kan inte berätta att barnet och jag har ett hemligt tecken för att hon ska kunna signalera när hon behöver sitta själv en stund.

Jag kan inte berätta att han brukar vila i mitt knä, eftersom ”jag mår bättre när jag får höra ditt hjärta, fröken.”

Jag kan inte berätta att jag i 3 månader minutiöst studerat och lärt mig förutse hennes aggressiva incidenter, och att hon nu har sjunkit från 5 incidenter per dag, till 5 incidenter i veckan.

Jag kan inte berätta att jag och skolsekreteraren har kommit överens om att jag kan skicka honom till kontoret för att ”hjälpa till” när jag ser att han behöver ett miljöombyte.

Jag kan inte berätta om den gången jag ställde mig upp på ett personalmöte och, med tårar i ögonen, bad mina kollegor att de skulle hålla ett extra öga på henne. Att de skulle vara snälla mot henne fast de var frustrerade över att hon slagit någon IGEN, och den här gången, precis framför en lärare.

Saken är den att det finns så många saker som jag inte kan berätta om DET barnet. Jag kan inte ens berätta bra saker.

Jag kan inte berätta om hur han jobbar med att vattna blommorna i klassrummet, och att han grät när en av växterna dog under julledigheten.

Jag kan inte berätta att hon kysser sin lillasyster hejdå varje morgon, och viskar ”Du är mitt solsken” innan mamman drar iväg med vagnen.

Jag kan inte berätta att han vet mer om åska än de flesta meteorologer.

Jag kan inte berätta att hon ofta ber om att få hjälpa till att vässa pennorna under rasten.

Jag kan inte berätta om hur hon stryker sin bästa väns hår under vilotimmen.

Jag kan inte berätta om hur han rusar fram med sin favoritnalle till klasskamraten som gråter.

Saken är den, käre förälder, att jag bara kan prata med dig om DITT barn. Så, vad jag kan säga är detta:

Om någonsin, vid något tillfälle, DITT barn, eller någon av dina barn, blir DET barnet …

Jag delar inte dina personliga familjeangelägenheter med andra föräldrar i klassrummet.

Jag kommer att kommunicera med dig ofta, tydligt och vänligt.

Jag kommer att se till att det finns näsdukar i närheten på alla våra möten, och om du vill, håller jag din hand när du gråter.

Jag kommer att kämpa för att ditt barn och din familj får tillgång till specialisttjänster, och jag kommer att samarbeta med dessa specialister i största möjliga utsträckning.

Jag kommer att se till att ditt barn får extra mycket kärlek och tillgivenhet när hon behöver det som mest.

Jag kommer att vara en röst för ditt barn på vår skola.

Jag kommer, oavsett vad som händer, att fortsätta leta efter och hitta de goda, fantastiska, speciella och underbara sakerna med ditt barn.

Jag kommer att påminna honom och DIG om de här goda fantastiska speciella underbara sakerna, om och om igen.

Och när en annan förälder kommer till mig, med funderingar om ditt barn…

Då kommer jag att berätta allt detta, igen.

Med så mycket kärlek,

/ En Lärare.” (Källa)

Den här texten är skriven av Amy Murray och översatt till svenska. Amy bloggar på www.missnightmutters.com. Hon finns också på Twitter som @happycampergirl, och på Facebook som Miss Night’s Marbles. Hon har varit med och grundat #kinderchat (www.kinderchat.org), som är en global gemenskap för lärare som undervisar små barn.

Föräldramötet

”…som att komma oförberedd till ett seminarium?”

Med en ammande dotter och en son som kommer tillbaka från sin pappa lagom innan läggdags var det svårt för Sara att ta sig iväg på det där föräldramötet. Då dottern har gått in i någon liten fas där ersättningen inte duger lika bra som mammas käk blev det stanna hemma för mamma. Bonusfarsan blev tillfrågad om han kunde tänka sig ta sig an föräldramötet och efter en stunds begrundande accepterade jag uppdraget.

Föräldramötet

De den senaste tiden varit mamma hämtar och lämnar kände jag mig som ny i klassen. Alla dessa nya ansikten. Vem är mamma/pappa till vem och var ligger nya förskolan efter flytten från den gamla? Det blev lite känslan av att för första gången gå till ett seminarium på universitetet och inte riktigt gjort uppgiften som krävdes. Hur fungerar ett föräldramöte egentligen? I mitt jobb har jag varit med och arrangerat flera föräldramöten men detta var första gången som bonusförälder. Vad förväntas av mig? Jag måste nog ha massa bra frågor för att visa att jag bryr mig om barnens tid på förskolan. Frågar jag hur det jobbar med genuspedagogiken verkar jag kanske insatt. Men vad händer om de frågar tillbaka hur jag menar? Nä, bäst att jag kommer på något annat fråga.

Det hela började med att verksamhetschefen för förskoleområdet presenterade sig och berättade kort om flytten till de nya lokalerna och att de är väldigt svårt att få tag i vikarier så här års. Något som faktiskt påverkar verksamheten på förskolan. Vikariefrågan borde vara en ickefråga då universitetsstaden Umeå kryllar av förskolelärar-/fritidspedagogstudenter. Kommunen måste bara bli bättre på att fånga upp dessa vikarier. Förskolan ligger mitt i ett av stans studentområden så det borde inte vara jättesvårt att få tag i husvikarier som vill ha nära till extrajobbet.

Mötet hölls på engelska då förskolan har barn från fler än 10 olika länder. Trots att vi svenskar är rätt duktiga på engelska i genomsnitt så dök några problem upp i lokalen. Skyddsombud, Komun och Bemanningsservice  för vikarier vad heter det egentligen på engelska och hur stavas schedule?

Jag överlevde föräldramötet och blev än mer trygg och tacksam för det jobb pedagogerna gör på förskolan. De ger vårt barn möjligheten att utvecklas till en trygg och kreativ individ.

Hösten lever

På Gammlias höstmarknad

Idag är vi utan storebror igen som är hos sin pappa. Det gjorde att vi kunde ta både sovmorgon och en rask promenad till Västerbottens museum vid Gammlia där det var marknad med anor från 1880-talet. En supermysig eftermiddag i goda vänners lag där den svala luften vidgade lungorna medan solen värmde mellan trädtopparna. En kanondag med andra ord.

 

Jag tog några bilder med mobilen men Sara övertrumfade med lätthet mina bilder och därför lånar jag dessa även här.

Gammlia Dennis
Stenugnsbakat tunnbröd
Björnbebis på höstmarknad

Fler bilder finns oss Sara Lovisa