Bland blöjor och föräldradagar
Imorgon infaller andra söndagen i november, alltså fars dag.
I år har jag på uppdrag av Expressen skrivit en debattartikel där jag problematiserar firandet av fars dag.
Ni finner artikeln på Expressen Debatt.
Vad tycker ni?
/ Dennis
Det händer att jag blir lite skeptisk och reagerar när jag möter manliga pedagoger i förskolan. Det går egentligen emot mycket av det jag står för. Jag vill se fler män ta ansvar för barn både på det sociala planet som det emotionella. Fler män i förskolan välkomnas för att sudda ut bilden av att män inte kan ta hand om barn.
Myten om att män inte kan ta hand om små barn lever kvar än idag. Ni kanske minns artikeln om läkaren Annica Dahlström som sades ha bevis för att män oftare inblandade i olyckor kring barn och därför sämre på att ta hand om dem. Samma läkare/professor skrev boken ”Könet sitter i hjärnan” vilken har kritiserats av en rad med forskare.
Elaine Eksvärd skriver att barn inte behöver manliga förebilder utan bra vuxna förebilder. Jag håller delvis med henne och delvis inte. Barn behöver ha både manliga och kvinnliga förebilder om att vara exempelvis omhändertagande. Jag tycker att fler män borde vara i förskolorna för att inte machokulturen á la Paolo Roberto ska fortsätta att vara norm. Likväl tycker jag att förskolorna ska vara en arena som visar på mångfald. Tack Cissi Wallin för att du sätter ord på det jag känner.
Från livet på gymnasiet kastades jag in i vikarieförmedlingen för skola och omsorg. Kort därefter fick jag ett längre vikariat som sedan gick över till en fast anställning. Jag var ju så fantastisk med barnen, trots att jag var kille och trots att jag knappt behövde ta något mer ansvar än att vara ett par extra ögon. Bara att jag hade valt att jobba inom skolan gav mig ett godkänt av kollegorna.
Jag hade jobbat något år innan jag fick jobb på en fritidsklubb för barn i åldrarna 10-12. Vi brukade ha för vana att mellan varven sitta och prata med eleverna i mindre spontana grupper. Samtalsämnena berodde helt på vad eleverna ville prata om, vi fanns där för att bolla de tankarna de hade.
En dag var det några 11-åriga tjejer som tog upp kärlek när vi satt inne på vårt lilla fritidsrum och pratade. Tjejerna fnissade då de kom in på ämnet pussas.
– ”För det gör man väl när man har en kille?”
Vi svarade något i stil med att:
– ”..jo men så kan det vara. Om båda vill det såklart.”
Det gick inte många dagar innan både jag och min manliga kollega blev inkallade på rektorns kontor. Tydligen hade det varit ett ”Hem och Skola-möte” under veckan och på det mötet hade några av föräldrarna lyft ett problem.
De två killarna på fritids pratade snusk med tjejerna. De skulle ha frågat ut flickorna om de gillade att hångla och om de hade några pojkvänner att hångla med.
Där satt vi framför vår chef med hakan ner skrivbordet, alldeles mållösa. Vad skulle vi säga? Vi försökte förklara vilken situation det kunde ha rört sig om och bedyra att det inte var som tjejerna sagt till sina föräldrar. Varför de sa så till sina föräldrar fick vi aldrig veta. Vi fick finna oss i att ett rykte florerade om oss och hoppas att det inte spreds allt för långt.
Det är tråkigt att män har så dåligt rykte i barnomsorgen att sådana misstankar kan dyka upp ur ingenting. Det finns bara ett sätt att motverka dessa rykten, det är att motbevisa de på samtliga plan i samhället och i hemmen. Män har samma verktyg att ta hand om barn som kvinnor.
/ Dennis
Inget barn i förskolan ska behöva känna sig utpekade på grund av sin socioekonomiska bakgrund.
Nu har förskolan kört igång med en femåringsgrupp på tisdagar. En naturgrupp med olika teman utanför förskolans område. Det samlas pinnar, kottar och pratas värdegrund på ett pedagogiskt sätt. En veckans höjdpunkt för de flesta barnen skulle jag gissa.
I veckobrevet inför femårsgruppen stod det en massa bra saker. Kläder efter väder, ryggsäck, ev. en äggkartong och egen frukt. Egen frukt var tydligen för att flera barn önskat få ha med sig det. De som inte ville ha med sig egen frukt eller hade möjlighet att ta med sig frukt skulle få av förskolan.
Fine! Första veckan skickade vi med en banan i ryggsäcken efter önskemål från Alfons. Idag hade vi ingen fräsch frukt hemma och kunde därför inte skicka med någon. Inga problem, det finns ju frukt på förskolan. Vi hade pratat med Alfons på morgonen och sagt att förskolan fixar frukt till de som inte har med sig.
När jag hämtade barnen efter jobbet berättade en av pedagogerna att Alfons reagerat på att vi inte hade skickat med någon frukt och att han gärna ville ha det nästa gång. Okej, tänkte jag, vi får se till att skicka med frukt nästa vecka. Hemma började tankarna och diskussionerna rulla kring medhavd fruk till förskolan.
Nej, det vill vi såklart inte. Det är inte i varje familj möjligt att skicka med frukt till förskolan. I familjer med en låg hushållsinkomst är det kanske inte prio 1 att köpa färsk frukt. Även om en frukt i veckan inte stjälper en familj rent ekonomiskt så finns det mycket annat som kan behövas prioriteras.
Det finns barn som lever under komplicerade familjeförhållanden. Hålla reda på en frukt i veckan kan verka tillsynes okomplicerat. Men i familjer med psykisk ohälsa eller missbruk finns det en risk att frukosten inte är rågade med färsk frukt.
Det uppenbara är att de får ett äpple eller liknade att bära med sig i ryggsäcken till utflykten. Det mindre uppenbara är att de bär med sig skuld i ryggsäcken för att deras föräldrar inte ordnat samma sak som kompisarnas föräldrar. De känner sig utanför och exkluderade från dem som fått välja frukt att ha med sig.
Sen finns det barn som inte bryr sig om att få välja egen frukt. Eller gör det?
Fruktstunden i förskolan får inte vara en fråga om klass och socioekonomisk bakgrund.
/ Dennis
I detta inlägg vill jag diskutera omklädningsrumskulturer och varför vi inte bara kan rycka på axlarna åt dessa.
Donald Trump försvar den läckta sexpratsskandalen med att det var locker room talk. Nyligen publicerades en ny skandal där Donald Trump berättade framför en kamera att han ska dejta ”denna flicka om 10 år”. Flickan i inslaget är då 10 år gammal.
Jag var 13-14 år gammal och bytte om efter idrotten i skolan. Min nya Casio-klocka med hastighetsmätar för cykeln hade blivit stulen från påsen med värdesaker som läraren hade hällt ut på en bänk efter lektionen. Jag vågade inte säga något med rädsla för att tjuven inte skulle erkänna det eller att jag skulle få stryk om tjuven blev ertappad.
Runt omkring mig sprang killarna med vikta handdukar och snärtade på varandra. Även vi som inte var med på att rulla en ox-piska av de våta handdukarna kunde få en snärt på låret eller skinkorna så att mindre blodvite uppstod.
”Edvin” visade att han kunde ”runka upp sin kuk” så pass att han kunde hänga handduken på den. ”Johan” som inte närmat sig puberteten ännu blev mellan varven retad för sin lilla snopp.
Behöver du locka fram den med sockerbit och pincett? Hahaha!
Alla skrattade och brölade på klassiskt pubertetsvis, alla förutom ”Johan”.
Det var en fotbollsmatch någonstans i Södermanland. Hur matchen slutade och vilka som gjorde mål överskuggades av ett övergrepp.
”Robin” står och duschar när två ”lagkamrater” kommer fram till honom och garvar. Haha, Piss-Robin. Killarna ställer sig sedan och kissar på ”Robin”. Hur ”Robin” upplevde detta behöver vi knappast gå in på va?
Här vill jag ändå lyfta min tränare som genuint tog ansvar för detta och vidtog åtgärder för de kissande grabbarna. Jag kan dock inte minnas att vi gjorde något ytterligare arbete för att jobba på respekten sinsemellan i laget.
Ett gäng killar och deras ledare firar sitt deltagande i världens största barn- och ungdomsturnering med att omringa en mindre grupp tjejer. Därefter följde upprepade ofredanden av flickorna. En machokultur där killar och män tar sig rätten att sexuellt trakassera tjejer förekom på öppen gata i rikets näst största stad.
Jo, därför att vi inte har ett grundläggande värderings- och jämställdhetsfokus i våra skolor och idrottsföreningar.
Lärarens ansvar verkade när jag var ung ta slut då lektionen var slut. Tränarnas ansvar verkar i många fall ta slut när spelarna lämnar planen. I bästa fall efter en genomgång på några minuter innan duschning.
Nu lägger jag ett väldigt stort ansvar på våra lärare och ideella ledare runt i landet för att utbilda våra barn i en respektfull omklädningsrumskultur. En kultur utan machonormer där sexism sås och gror som ogräs. Om vi inte börjar rensa i jordgubbslandet från början gror det igen och vi får desto mer jobb ju längre tiden går. Inte blir det någon större skörd heller.
Det är vårt ansvar som föräldrar att ge våra barn sunda grundvärderingar men också att ställa krav på våra skolor och idrottsföreningar om en lika behandlingsplan och arbete för att motverka kräkningar.
Ju mer tid och kvalité vi lägger på våra jordgubbsplantor desto mer får vi skörda i slutändan.
Vill läsa fler texter om machokulturens negativa effekter rekommenderar jag inlägget Nej till puckad idrottsnorm.
/ Dennis
Jag har fullt förtroende för pedagogerna som jobbar på barnens förskola. Visst händer det att missförstånd uppstår mellan oss men aldrig är det något som inte går att rätta till eller rycka på axlarna åt. Kidsen gillar dem och det känns som det väsentliga.
Men så hände det där häromdagen, det där som blir när resurserna är för knappa, ett barn kom i kläm.
När alla skulle gå ut, uppstod en konflikt mellan femåringen och personalen. Han ville inte gå ut och förmedlade detta tydligt och personalen som redan då hunnit bli färre till antalet för dagen fick problem.
Problemet: Något hade hänt som inte gick att lösa i en handvändning och lite motivation om att det kan vara kul att gå ut och leka med de andra barnen.
Behovet: Sitta ner en stund i lugn och ro och reda ut vad det var som hade hänt och hur det kunde bli bättre.
Lösningen: Femåringen blev utburen utan ytterkläder yttervägen till en annan avdelning, i hopp om att han skulle lugna ner sig i sällskap av en pedagog som redan slutat för dagen. Inte optimalt, men fakta var att det inte, klockan 15:00 fanns personal att ta hand om ett (1) ”besvärligt” barn bland 10 andra.
Det är såklart orimligt lasta pedagogerna, de gjorde det de kunde för att försöka lösa situationen. Det som gör mig arg är att organisationen blev så pass sårbar när ett (1) barn hade en sämre dag. Är det inte mer än rätt att våra barn, som vistas längre på ”jobbet” än vad vi och pedagogerna gör, också får en god arbetsmiljö om dagarna?
Att långvarig stress inte är bra kan nog vem som helst räkna ut med lilltån. Underbemannade stressade pedagoger riskerar att ta mindre bra beslut eller kan inte vidta det åtgärder som behövs i barngruppen.
Till följd av detta skapas oro och stress bland barnen. Oroliga och stressade barn, kan börja bete sig på mindre önskvärda sätt för att testa vart gränserna går. Hur ska barnen kunna bete sig om de inte vet var gränsen går just idag? Tänk er in i en fotbollsmatch i ett VM där domarnivån varierar dag för dag då huvuddomaren måste ta hänsyn till om han/hon har några assisterande domare eller inte. Att vara ensam domare gör det tämligen svårt att både hålla koll på gula kort och offsidelinjen.
Personal som under lång tid arbetar under stress riskerar att lättare hamna i sjukskrivningskarusellen. Några sjukdagar här och var ger arbetsgivaren kostnader i form av vikarielöner och sjuklöner från och med sjukdag 2 upp till två veckor.
Ni som jobbat inom skola och omsorg vet att riktigt bra vikarier är hårdvaluta och kan vara svåra att få tag på. Det är inte lätt att få verksamheten att flyta på som vanligt när en ytterligare en ny kollega ska skolas in för dagen. Som pedagog i förskolan kan du få stressmage för mindre. Nödlösningar utanför ordinarie tänkta aktiviteter blir därför ofta en del av den vanliga verksamheten då den tillfälliga kollegan inte känner till alla rutiner. Stressen ökar för att jobbet inte känns lika meningsfullt som när allt rullar på enligt planerat schema. Vi ska inte tala om hur det blir de dagar när vikarie inte ens finns att tillgå och den redan tunna laguppställningen ska få verksamheten att rulla på.
Jag vet att många rektorer och chefer sitter med strikta ettårsbudgetar där det knappt får gå en krona på fel sida. De jobbar hårt och svettas för att få allt att gå ihop enligt kommunens tilltänkta kostnader.
Men om vi istället skulle försöka tänka lite långsiktigt. Våga överanställ och på så sätt göra verksamheten mindre sårbar. Det göra så att barnens trygghet och rutiner förblir desamma även om någon vuxen skulle bli sjuk. Med fler pedagoger i barngrupperna slipper personalen känna sig stressade för att verksamheten inte ska kunna fortgå som vanligt vid sjukskrivningar. Förstå vad skönt det skulle vara att ha kontroll över situationen även om något oförutsett inträffar.
Tänk er en arbetsplats där du känner att du har kontroll på ditt arbete. En arbetsplats där du trots nya svåra utmaningar trivs. Det sägs att personal som trivs på arbetet inte blir sjuka i samma utsträckning som personal som känner sig stressade för att de inte har kontroll.
Tänk om våra kommunpolitiker vågade tänka flera år framöver för en hållbar förskoleverksamhet. Färre sjukskrivningar och lägre vikariekostnader finansierar förmodligen de där extra anställda under en treårsperiod.
Det kanske är läge att ta in ”husvikarier”, ej knutna till specifik avdelning? Deras roll skulle kunna vara att stötta den avdelningen som för dagen har störst behov. Skulle det inte kännas bra om du visste att ditt barn träffade samma pedagoger varje dag? De skulle slippa testa gränserna i samma utsträckning.
Våga satsa långsiktigt!
För som Sally säger:
”det går inte att bromsa sig ur en uppförsbacke!”
/ Dennis
Hur är det på era förskolor? Berätta gärna genom att lämna en kommentar här nedan.
Läs gärna:
Arbetsmiljön är viktigt, Första kapitlet (6 sidor)
Det behövs mer personal, Tranås Tidning
/ Dennis
Vi finns som vanligt på nästan alla sociala medier. Varför inte söka upp oss på Snapchat: Klicka på länken här för att lägga till oss som vän.
Annars går det bra att kontakta oss på Facebook och Instagram där vi också är aktiva dagligen.
