Förbereda kroppen för vakna nätter

Eventuellt vakna nätter. Hur dealar jag med det? 
I början av vår graviditet (jag tror bestämt att det var vecka 8 någon gång) fick jag en liten pappagåva av sambon. En pappaboost på 100 tabletter för minskad trötthet, förbättrat immunsystem och normal muskelfunktion. Allt i en liten burk för att inmundigas en gång om dagen tillsammans med måltid.
”Perfekt, det är bara tuta och köra. Här ska kroppen förberedas med en pappaboost på burk.”
 
Hur gick det?
 

 Ignorera att burken är mer än halvfull och igonera även att bakgrunden tyngs av 272kcal/100gr multiplicerat med 4,25.

 

Jag är säker på att bakgrunden kommer göra mig mer nytta än några piller med magnesium, folsyra och massa vitaminer. När ögonen står i kors och när jag omedvetet snytit mig i en våtservett full med bajs, då går sanna vänner före flyktigt bekanta på burk.
/ Dennis
 

I väntan på vintern…

……fast vi håller kvar sommaren i ett stadigt grepp. 
 

Även om vädret igår tillät uteaktiviteter valde jag och storebror att hålla oss inne i vänten på fikabesök. På en hylla i barnkammaren fann vi en liten burk med leklera (som måste ha legat hur länge som helst undangömd). Fram plockades plåt,pepparkaksformar, mandelkvarn, och brödkavel. För nu skulle här skapas. Efter att vi misslyckats med att göra något från pepparkakeland började vi rulla kulor. Vad passar inte bättre så här års än en grön snögubbe. Utan större precision kom både näsa och ögon på plats, om än lite snett och vint.
Det blev en sådan där mysig dag utan större krav på att lyckas med något speciellt. Trotsålder vad är det för något? Inte behöver vi tampas med sånt? Inte igår i alla fall.
/ Dennis (jag hade också jättekul med lekleran. Win-Win)

Mer och mer redo (DIY)

Himmelssäng 
Med en hyllkonsol, lite tyg och hjälp från svärfar med skruvdragare så är nu tjejens säng redo. Med +30 dagar kvar är hon här, vår lilla tjej som vi väntat på i nästan 8 månader.

Lilltjejen brås för tillfället inte på sin far till storleken. Vi väntar en stor tjej som vi på tisdag ska få en förhandsvisning på igen. Det blir till ytterligare ett besök på specialistmödravården för att göra ett ultraljud med viktskattning. Denna gång ska vi förhoppningsvis slippa några stormigheter kring ultraljudet (läs om det första här). En enkel viktskattning och sedan tillbaka till jobbet.
/ Dennis

DIY Inne-Skog

Sambon fick idag en snilleblixt i bästa DIY-anda. Jag låg i badkaret (så som jag längtat efter två veckor hemifrån) när hon kommer inspringande med magen först:
”Jag vill göra en trollskog i ”Storebrors” rum. Men jag behöver några långa armar.”
 
Torr och påklädd och med häftpistolen i högsta hugg bar det av in i barnkammaren. Två gamla retrogardiner i grönt fick symbolisera skog bakom slottet. Nu slipper vi se den gamla trasiga och fula tapeten bakom sängen i väntan på att hyresvärden ska sätta upp nya.
Nu är det bara att ge sig ut i trollskogen när regnet öser ner utomhus. 
/ Dennis

Brister i föräldraskapet – Två x 3-åringar del 2

 
Idag fick vi åter erfara en storebror och en bonusfarsa, trötta och låga på blodsocker. Det blir därför en del 2 av Två treåringar från den 4:e maj.
 
Sista dagen i Södertälje bjöd på lek i piratskeppsmiljö i Badparken och friluftsmuseet Torekällberget med 1800-talstema. Övergången däremellan kunde dock ha gått betydligt smidigare. Vi hade precis krigat oss upp för den branta backen till Torekällberget, jag, sambo med storkulan, storebror och bonusfarfar. Värme och lågt blodsocker startade en dispyt mellan mig och storebror, som absolut ville fortsätta leka pirat. Jag tröttnade och sa till sist: 
Gå dit då, men du får gå själv. Vi andra ska titta på djuren.”
Det skulle jag inte ha sagt. Inte trodde jag att herrn skulle ta mina ord på allvar. Jag trodde inte heller att han skulle våga gå själv. I mitt smått slitna tillstånd spelade jag det otroligt osmidiga och opedagogiska överge-dig-kortet. Jag blev synad och storebror höjde insatsen. Han sprang utför och stannade inte förrän jag 100 meter senare hann i fatt honom.
Dagens lärdom och påminnelse lyder: 
”Försök inte argumentera med en treåring om du inte orkar ta det hela vägen som en  vuxen.”
  
 
  
 
Dagens polaren: Bonusfarfar! 
 
/ Dennis

Så förbereder vi oss för hemresan.

Vi har många mil i luften, på vägen och längs spåret framför oss.
Det att vara förberedd när tristessen och magkurrandet infinner sig.
Så förbereder vi oss för hemresan
 
This is how we roll
Inför dagens tågresa har bonusmormor försett oss med varsin lunchsallad. För att hålla den fräsch i värmen undvek hon kött och skaldjur. Istället fylldes salladen med böner av olika slag samt en och annan mozzarellaboll.

Datorn är laddad för filmvisning, böckerna och pysselboken ligger lättillgängliga i Storebrors handbagage.
 
Note to self. Nästa gång blir det färre böcker. Vi har bara läst ”Petter och hans fyra getter” så resten av bokhyllan hade med fördel kunnat stanna hemma istället för att agera barlast längst ner i ryggsäcken.

 

För att slippa ockerpriserna i SJ-bistron införskaffades såväl vatten som Festisar i förväg.
 
..och när inget annat fungerar tar vi en promenad längre bak i tåget och stör passagerarna där istället.
/ Dennis

Gamla nyheter fortfarande aktuella – Prata känslor

I partiledardebatten för några dagar sedan refererade Stefan Löfven till en undersökning gjord av Kamratposten (se nedan) 2008. En av frågorna som KP ställde handlade om vem barnen pratar med när de är ledsna. De allra flesta pratar med sin mamma eller en kompis, därefter kommer någon annan eller ingen. Papporna kom på en skrämmande femteplats. Rejält distanserade av de ovanstående. Trots att undersökningen har sex år på nacken tycker jag att det är slående hur illa det var. Jag hoppas verkligen att dessa siffror förbättrats nu 2014, men jag tvivlar starkt på att någon större förändring skett.

Dagens moralkaka från Dennis lyder:

Oavsett om du håller med Löfvens uttalande så talar undersökningen lite för sig själv. Det är dags för oss pappor och blivande pappor att ta oss an närheten med våra barn. Blanda upp machostilen innehållandes det manliga monopolet på våld, tuffet och arbetsnarkomani. Låt de mjuka och ömma sidorna få tala allt oftare. Ni är många där ut men vi kan bli fler.
Jag vill vara den pappan och bonusföräldern som mina barn kan ha som alternativ att prata med. Jag tänker inte låta min sambo ha monopol på känslopratet med våra barn. Att prata känslor handlar om förtroende och förtroende får du inte, det förtjänar du.
Nu tar jag helg några timmar. Imorgon är det dags att planera det sista inför teckenkommunikationsutbildningen med kollegorna.
/ Dennis
Kamratpostens undersökning från 2008
  • Mamma: 41 procent
  • Kompis: 24 procent
  • Annan: 12 procent
  • Ingen: 11 procent
  • Pappa: 5 procent
  • Syskon: 4 procent
  • Mor- eller farföräldrar: 2 procent
  • Skolsköterska/lärare: 1 procent

Klä barnen socialt rätt eller fel?

Dag 1 med landslaget i futsal för döva tjejer är avslutad och jag är trött i huvudet som få efter en hel dag med teckenspråk. Språkcentrat har inte hunnit koppla om till visuell kommunikation helt än. Trots att sena timmen är slagen känner jag att det är dags för ett inlägg. Idag med lite tankar om kön och genus i klädform. 

Jag läste igår en blogg angående vattendelaren barnkläder. Ska vi klä våra barn könsneutralt eller könsspecifikt? 


Bör små barn bli klädda i könsöverskridande kläder eller sviker vi deras könsidentitet då? 

Storebror har minst ett handfullt gäng plagg köpta på ”tjejavdelningen” för barn. Vi har resonerat som att kläder för barn ska vara funktionella när det behövs och fina när det lämpar sig. Avdelningen spelar mindre roll om plagget kombineras rätt. 

Vad jag upplevt av hela kläddebatten är en sida tycker att pojkar minsann inte ska använda kjol eller klänning. Mina resonemang går mot att låta barnen prova sig fram själva inom rimliga gränser. Endast kjol på vintern är kanske inte att rekommendera vid dessa breddgrader. 

En spontan tanke är att jag ur debatten bara ser motstånd för att pojkar inte ska kläs i tjejkläder. Småflickor tycks få klä sig lite hur som helst till en viss del. Tjejer är lite smått coola i häftiga tröjor medan killar absolut inte bör ha spets eller klänning. 

Jag tror detta bottnar i status, där tjejkläder på killar sänker statusen som kille och vice versa när det gäller killkläder på tjejer. Kanske inte medvetet men djupt underliggande när vi väljer kläder till våra barn. 

Självklart ska Storebror få ha klänning om han vill ha det men jag har svårt att se mig själv köpa en. 

Fast än att jag här och nu tänker att jag ska undvika klassiska tjejkläder i rosa med spets till Lillasyster så vet jag likväl att jag kommer att köpa sådana. Könsnormen styr mina klädval trots att jag försöker undvika det. Men genom att bryta mot normen ibland och vara medveten om dess påverkan på våra val kan jag nog klä mitt barn i de snyggast och mest funktionella kläderna från valfri avdelning. 

Hur tänker ni själva när ni köper barnkläder? 

/Dennis, killen som var Lucia med krona och allt i sitt första luciatåg vid fem års ålder. 

Replik av Dennis Time out rond 2

Här kommer min replik på vad som i historieböckerna kommer att benämnas som ”Latte-Debatten” eller varför inte, ”Latte-slaget på Blogg.se”.

Alla har vi våra uppfattningar om barnuppfostran och var och en har rätt att uppfostra sitt barn så som en själv upplever som det bästa för barnet.

Jag håller inte med Christoffer om att diskutera uppfostringsmetoder är naivt om man inte redan har 3-4 barn och 12 barnbarn. Jag tycker att man kan följa debatterna som finns kring barnuppfostran och ta ställning till de metoder som verkar ligga närmast ens personliga värderingar. Det finns tonvis med forskning på området varför inte ta del av den och bilda en egen åsikt.

Det Christoffer verkar förespråka i sitt inlägg är en Time-out Light där barnet inte trycks ner psykiskt eller fysiskt.

Är det då en time-out eller är det en omskrivning av det jag tidigare skrev om, fast beslutet att behålla termen time-out av princip?

Ett barn i affekt (till exempel ett argt barn) lyfts ur situationen med tvång för att sitta still i 2-6 minuter beroende på ålder. Ett barn i affekt ska alltså förstå detta som en konsekvens av ett icke önskvärt beteende och inte som en bestraffning. Förespråkare av time-outs hävdar att barnet ska sitta i ett tomt tråkigt rum. Att kalla det en konsekvens och inte en bestraffning är att leka med orden enligt mig. Det är att sätta barnet i skamvrån och sen förklara för barnet varför det fick vara där. Time-outs kan skapa ångestkänslor hos barn som inte förstår konsekvensen. Är inte det ett psykiskt övergrepp? (Pedagogiska Magasinet om Skamvråns återkomst)

Nu har jag svårt att tro att Christoffer i grund och botten kommer att frysa ut sin framtida 2-åring i två minuter för att hen inte äter sin blodpudding eller skriker när hen inte får ha sandaler på sig ute när det är minusgrader. Jag tror även att Christoffer egentligen förstod jämförelsen mellan barn och kriminella men jag förtydligar ändå. Min jämförelse handlar om att bestraffning i grunden varken gynnar barn eller vuxna. Straff i inlärningssyfte fungerar sällan, då straffet inte är tillräckligt tydligt kopplat till beteendet. Däremot förknippas bestraffningen oftare med personen som utsätter barnet för straffet vilket då skulle kunna skada relationen dem emellan (Psykologiguiden om bestraffning).

Time-outs för upprörda barn (barn i affekt) om än i några minuter talar om för barnet att beteendet var fel men inte vad barnet skulle ha gjort istället. I time-outs talar vi om för barnet efter att det ha fått skämmas en stund vad det skulle gjort istället och varför. Åter igen, att tillfoga våra barn skam och ånger när de är så små är enligt mig ingen konsekvensinlärning utan en bestraffning. Om barnet bara kopplar time-outen med det felaktiga beteendet och inte förstår vad han/hon skulle gjort istället, vad är då poängen med att ha en time-out? Markera vad som är rätt och fel kan man göra utan att bestraffa sitt barn.

”Viktigt är också att barnet förstår att time-outen inte innebär att föräldrarna älskar hen mindre. Det får inte leda till obehag på så sätt.”

Är det inte obehagligt att lämnas ensam när man är som mest upprörd och inte vet vad man ska göra med alla känslor som bubblar i en?

Avslutningsvis.

Det handlar inte om att vara pappa eller biologisk förälder heller för den delen. Det handlar enligt mig om att vara en god förebild för så väl dina barn, bonusbarn eller elever på dagis och fritidshem.

Nu börjar denna långfredag lida mot sitt slut och bredvid mig här i soffan som vi bäddats ner i snarkar sambo och bonuspojken ikapp.

Som en gammal trogen akademiker valde jag att länka till källor för att lämna lite tryck i mina ”argument”. De skulle kanske inte godkännas i en vetenskaplig tidskrift, men de är lättlästa för den som vill läsa lite närmare om varför bestraffningar och time-outs är mindre bra.

Därför fungerar inte bestraffning
http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?ID=283&bestraffning_fungerar_inte

Skamvråns återkomst (om varför time-outs inte är att föredra)
http://www.lararnasnyheter.se/pedagogiska-magasinet/2007/02/13/skamvrans-aterkomst

/ Dennis

Time out som uppfostran

Jag såg häromdagen ett föräldraprogram på tv där det framgick att föräldrarna använde uppfostringsmetoden time-out. Användande av metoden sköt i taket under tv-seriern Supernannys frammarsch för några år sedan. 

Vad tycker ni om metoden?

Använder ni den?

Time-out i korthet

Om barnet inte gör som du säger eller lyssnar på dig.

”Uppfostraren” börjar räkna till tre och om barnet inte har ändrat sitt beteende innan räkning nått tre blir barnet flyttat, förvisat till en förutbestämd plats. Barnets negativa beteende bestraffas med en time-out där det ska fundera på hur det ska uppträda. Barnet ska sedan komma tillbaka med ett korrekt beteende samt på något sätt be om ursäkt.

Lite som gamla tiders skamvrå. Du sätter din treåring avskilt för att han/hon ska förstå att beteendet var fel.

Så vad nu?

Om det inte framgått, är jag själv inte en förutspråkare av Time out i teorin. Även om jag någon gång ber Storebror gå iväg tills han lugnat sig.

Överge ett barn och låta det själv hantera det problemskapande beteendet som bestraffning är enligt mig inget bra sätt att uppfostra på. Hur många treåringar i ”skamvrån” tror ni förstår konsekvensen av sitt handlande? Möjligtvis blir de avskräckta utan att förstå varför. Möjligtvis blir det barn som gör fel när du inte ser på för att undvika bestraffning.

Studier visar att bestraffningar i grunden har dålig inverkan långsiktigt på människan. Ja, en hög grad av de som sitter i fängelse blir återfallsförbrytare, om vi nu ska ta extremfallen

Så varför bestraffas barn med metoder som time-out? Vet vi inte bättre?

Lättare sagt än gjort?

Så här tänker jag kring ”time-out”.

Barnet gör fel och du vill efter mycket tjat visa på att det är ett beteende som inte är accepterat.

Är det då en time-out du är ute efter, var då tillsammans med barnet under ”time-outen”. Byt miljö och försök när barnet lugnat sig att prata med det och förklara varför du tycker att beteendet är felaktigt.

Jag tycker att det är vår skyldighet som förälder att hjälpa barnen reda ut deras problem istället för att lämna dem att lösa det på egen hand. På så sätt tror jag vi kan lära våra barn att lösa sina problem på egen hand framöver.

Och på så sätt får vi trygga barn.

En kort bra föreläsning om att hantera barn som bråkar finner ni här.

/Dennis