Publicerat

Ingen förväntar sig att springa på hospice under föräldraledigheten

Cristobal, Lattefarsor,Med tjugonio år i bagaget försöker Cristobal hitta en balans mellan tre barn, fru, heltidsstudier inom webbutveckling och familjens företagande samt sin adhd. På ett sätt som fungerar. Någorlunda. Ja, så länge ingenting går sönder är vi nöjda. Men vi räknar inte porslinet.

En del av föräldrajobbet, speciellt med småbarn, går ut på att vara förutseende. Man måste tänka igenom alla möjliga tänkbara scenarion.

  • Hur många blöjor kan vi tänkas behöva på dagens utflykt? 
  • Hinner vi med sovstunden? 
  • Kommer storasyster att hinna med sina läxor? 

Vi går lite på framfötterna, är lite på spänn. Jag vet att plötsligt kommer den där vakna natten, eller så har jag glömt bort att förbereda matsäck och köpa skridskor, eller så ringer de från förskolan.

Efter något års övande är jag rätt bra på det där. Vissa saker går på rutin, och känslan av att allt är nytt, spännande eller främmande tynar bort. För sent har jag lärt mig att det nog är bra att gå lite på tå genom livet. För när något stort och allvarligt händer som inte rör barnen, måste jag vara beredd på att vara förälder ändå.

När jag skriver detta har det nyligen passerat ett år sedan min ende bror dog. I år skulle han ha fyllt 34. Han föddes under oerhört svåra omständigheter och blev beroende av rullstol och personliga assistenter som kunde föra hans talan och ge honom all den omvårdnad ett barn behöver livet igenom.

Syskonkärlek,

Jag har mycket att tacka min bror för

Tack vare min bror har jag utvecklat en stor empatisk förmåga som bland mycket annat gjort mig till en bra förälder. Men hans plötsliga insjuknande och bortgång har stundtals fått mig att sluta fungera som person. När han blev inlagd på sjukhus var jag föräldraledig med ett 16 månader gammalt barn, jag kunde nästan aldrig vara där.

Jag var inte bitter på mitt barn, men bitter på att min bror passade på att bli sjuk just då, när jag inte kunde. Det jag däremot kunde, var att hjälpa till i rollen som personlig assistent på nätterna. Han bodde vanligtvis hemma hos våra föräldrar utan assistans nattetid och då sjukvården inte kunde tillgodose den vården hemma fick familjen rycka in. Denna vardag med bebis, jobbsök och dålig sömn/vakna nätter gjorde att jag  kunde stå och gråta öppet i Öppna Förskolans park.

Varannan dag från den perioden är höljd i dimma och varannan dag är putsad kristallklar med en näsduk dränkt i tårar och en skärande smärta i bröstet. I efterhand ser jag att räddningen var föräldraskapet. Visst blev jag utmattad och sjukskriven, något jag fortfarande känner av i bland, men utan mina barn och min partner hade jag garanterat mått värre. Framförallt hjälpte det yngsta barnets rutiner och behov mig och gjorde att jag alltid var tvungen att kämpa lite till, även om jag grät mIG igenom ett givet moment. Ungefär som jag gråter mig igenom att skriva det här.

Jag tackar min dotter

Nu i efterhand är jag glad över att barnet behövde mig för egentligen var det jag som behövde henne. Utan henne hade maktlösheten tagit sitt totala grepp om mig. Jag behöver henne ännu mer idag. Hon är nämligen väldigt lik både mig och min bror och sin farmor. När jag tittar på henne får jag ofta chansen att tänka tillbaka på allt min bror lärt mig.

Det tackar jag livet för.

/ Cristobal

——-

(Fotnot) Hospice: Specialiserad vård i livets slutskede.

Publicerat

Barsjal, stöd för rygg och kolikmagar

Vår gästskribent Fredrik får förtroendet även idag. I detta inlägg hakar han på gårdagens inlägg om kolik och berättar nu varmt om det fina med att bära barnet i sjal. 


Utan bärsjalen hade vi gått under

Kolikhjälpen

Innan Maja föddes hade hennes mamma pratat sig väldigt gott om bärsjalar men jag var ytterst skeptiskt inställd till det. Hur säkert är det liksom att ha sitt barn i ett lakan? Jag ändrade dock uppfattning väldigt snabbt då jag testade en bärsjal för första gången, och utan en bärsjal under koliktiden hade jag och Sara gått under.

Jag har ryggproblem sedan tidigare och insåg aldrig hur jobbigt det skulle vara art bära runt på Maja under en längre tid när hon behövde tröst, jag menar… Jag går ju på gym och tränar med vikter som väger sju gånger mer än henne, hallå?!

Det en bärsjal gör är dock att den sprider ut vikten över axlar och rygg så att belastningen blir mindre på ryggen. Samtidigt har man barnet precis där hen är som tryggast, mot förälderns bröst så att hen kan höra mamman och pappans hjärtslag och andning. Utöver den lugnande effekt det haft på Maja har det hjälpt mig något otroligt i anknytningen till henne. Jag kan gå runt i timmar på ICA Maxi eller på köpcentrum med båda händerna fria och om jag bara lutar huvudet nedåt så har jag min underbara dotter där och kan ge henne en stor puss på huvudet!

För att återgå till kolikproblemet… Nej hon slutade inte att skrika för att vi satte henne i sjalen helt plötsligt. Men man kände att hon blev lite lugnare och när jag sedan slog på musik och sjöng med i texten så lyckades jag faktiskt att få henne att somna flera gånger. Jag skulle vilja säga att jag har bärsjalen, Conor Oberst och Torgeir Waldemar att tacka för att jag överlevde koliktiden med sinnet i behåll. De två sistnämnda för att de nyligen gett ut två fantastiska skivor som jag för alltid kommer att klassa som mina och Majas.

Så till er kära läsare av denna blogg som också tampas med kolik, eller ni som är oroliga för att era framtida underverk har oturen att bli kolikbarn, det är inte jordens undergång. Det kanske kan kännas så i stunden, men jag har nog den att tacka för att jag känner mig så nära min dotter. Prova alla saker som rekommenderas av experter, magmassage, Minifom, pysventiler, slå på vattenkranen så att hen kan lyssna på rinnande vatten och alla andra tips som finns på nätet. Kom dock ihåg att det är hos Dig som hen är som tryggast. Håll om ditt barn. Sjung dina favoritlåtar och dansa med hen i famnen och njut av att ditt barn är hos dig. Det blir bättre! Jag lovar!

/ Fredrik Nyqvist, gästbloggare hos Lattefarsor

Vi tackar Fredrik för denna gång och hoppas få  se mer av honom i bloggen. Vi vet att han har tankar kring att vara bonusförälder, något som vi gärna vill läsa om. 

Eller vad säger ni? Vad vill ni läsa om? 

Kommentera gärna via Facebook här nedan och få med era vänner i diskussionen.

Publicerat

Gästskribenten Fredrik: Om kolik

Han heter Fredrik Nyqvist, är sedan 3 år bonuspappa till Liam och för tre månader sedan blev han pappa till Maja. Fredrik är en politiskt aktiv student som på fritiden ägnar sig åt träning och författande av debattartiklar.

Vi välkomnar Fredrik till Lattefarsor och hoppas att vi får stifta bekantskap med honom många gånger.

Gästskribenten Fredrik Nyqvist



Kolik

Att bli pappa var för mig en väldigt stor omställning. Visst, jag har sedan tre år tillbaka haft det stora privilegiet att ha Liam i mitt liv och kunnat kalla mig bonuspappa till det snart sex år gamla underbara barnet. Nu är det dock mer än varannan vecka och situationen är annorlunda. För 3 månader sedan blev jag pappa till Maja.

Maja kan inte slå på Barnkanalen klockan sex på helgerna och låta mamma och pappa sova vidare. Maja kan inte själv klä på sig ytterkläder och säga om hon fryser eller tycker det är för varmt.

Det var många tankar som snurrade i huvudet innan förlossningen, kommer barnet att vara friskt? Kommer hen ha tio tår och tio fingrar? Kommer jag att räcka till som förälder? Hur kommer Sara (mamman) att klara förlossningen eller blir läkarna tvungna att göra kejsarsnitt? Allt gick dock bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig och bortsett från de längsta sex sekunderna i mitt liv då Maja kom ut och verkade livlös och hade navelsträngen virad runt halsen tills det att barnmorskan virat upp strängen och vi äntligen hörde det vackraste ljud jag hört dittills i mitt liv, Majas perfekta röst som porträtterades av ett skrik.

Detta skrik har de senaste tre månaderna sedan Majas födelse orsakat väldigt mycket stress, oro och rädsla. Maja är nämligen ett kolikbarn. Kolik är när ett barn skriker oavbrutet och otröstligt under en väldigt lång period. Vi provade allt. Minifom, magmassage, ta bort komjölk från ersättningen vi gav henne och mamma slutade med mjölk så att det var ”mjölkfri” bröstmjölk. Vi åkte även in akut några gånger och fick övernatta på sjukhuset och de underbara sjuksköterskorna på Mälarsjukhusets barnavdelning tog hand om Maja så att mamma och pappa fick sova.

Nu i efterhand så är det svårt att föreställa sig hur detta var, den panik och maktlöshet vi kände av att vårt barn hade ont och var otröstlig. Det är dock en ljuspunkt i det hela som jag vill dela med mig av till denna bloggs fantastiska läsare, nämligen bärsjalar….

/ Fredrik

………

Mer om Fredriks fantastiska erfarenhet av bärsjalar får ni läsa om på Lattefarsor.se imorgon tisdag. Vi får också då veta vilken musik Fredrik gärna sjunger för Maja.