Den där känslan som höll mig vaken när jag var ung kom i natt tillbaka. Kanske är det för att jag plockat fram spöket ur garderoben och börjat reflektera över min stamning genom åren. Många minnen från ungdomen poppar upp vartefter jag lyfter på stenarna från mitt förflutna. Känslan av en klump i magen inför att träffa nya människor var påtaglig i natt.
Jag har de senaste veckorna diskuterat en del stamning med en kollega på jobbet och med Sara hemma. Saker jag förträngt dyker upp i huvudet på mig mellan varven, särskilt när jag ska sova. Idag fredag fick vi träffa en ny kollega på jobbet, en vikarie som ska hoppa in vid sjukdom och ledighet. Det är hur bra som helst egentligen då vi större delar av vintern och våren gått kort i en verksamhet som i princip kräver hög bemanningsgrad.
Det hade känts bra med denna vikarie om det inte vore för allt som rörts upp till ytan den senaste tiden. Oron i natt handlade om att detta var en ny person som jag skulle presentera mig för. En ny person vars första intryck av mig kunde påverkas av min stamning. Jag vet att jag borde känt lugnet, det kommer att gå bra oavsett en blockering vid Dennis eller inte. Men minnena från högstadiet och gymnasiets muntliga redovisningar var som en festande högljudd granne när du ska upp tidigt dagen efter. Det gick inte att somna.
Ingen, inte ens jag själv kommer ihåg vad mitt muntliga framträdande handlade om
Det var Svenska B på gymnasiet och det var dags för det obligatoriska momentet, muntligt framförande. Ni vet, ett framförande á la Logos, Etos, Patos. Jag hade pluggat in mitt framförande med hjälp av stödord då jag inte ville bli bunden till ett manus som äventyrade mina kreativa lösningar för att inte stamma. Talet skulle vara i 15 minuter eller så var det 5 men det kändes som 15. Jag minns det i alla fall som det längsta framförandet i mitt liv. Knädarr, svettningar, skakiga händer och kampen för ett tal som flöt på kändes som en evighet. Efteråt var det dags för klassen att ge sin feedback.
Hade jag lyckats upprätthålla såväl logos som etos och patos? Ingen aning, jag tror inte någon sa särskilt mycket förrän en kille i klassen med välvilja lyfte fram att jag nog inte hade stammat alls under framförandet.
Känslan var att jag av klasskamraterna inte bedömdes för min skolprestation utan istället för mitt tal. Befrielsen var ändå total resten av dagen. Jag hade överlevt en vecka i vildmarken utan kniv och tändstickor. Det var besvärligt men jag kom undan med blotta förskräckelsen.
Hur gick det idag då och överlevde jag?
Jag hade precis tagit den första sippen från min mugg med kaffe och inkorgen till verksamhetens mail var kontrollerad då chefen och vikarien kom in på kontoret. Jag och chefen avhandlade snabbt några organisatoriska frågor innan jag skulle presentera mig för den nya kollegan. Hen hann presentera sig först innan det var min tur.
Det låste sig direkt, tungan stack ut ur munnen innan jag lite forcerat sa Dennis. Personen mitt emot mig skrattade lite nervöst och jag avbröt ögonkontakten och låtsades behöva något från mitt fack i hyllan bredvid. Mest för att den konstiga stämningen nu skulle få ett skonsamt avslut innan vi gick ut till mötesrummet.
Resten av dagen flöt på som vanligt i sedvanligt fredagstempo.
För fler inlägg om stamning besök kategorin Stamning.
/ Dennis
Jag själv har stammat sen jag började prata, är 24 år idag. Kan säga att dom första åren på lågstadiet var hemska, lärare som inte förstod problemet och mycket mobbning ifrån andra elever. Jag bytte skola när jag började i åk 3 och i den klassen var det en till som stammade. Där vände det för mig, klasskamrater som lyssnade och förstod vad det var. Jag började även gå hos en logoped men att sitta och spela spel vad inte min grej. När jag blev lite äldre runt 15 år då började jag att acceptera mitt handikapp.
Svaret kom fort. Hur är det att stamma? Jo, det är ett socialt begränsande handikapp. Jag tänkte inte nöja mig där. Efter att ha mött stamningen här hemma i vardagen ville jag ta upp det i ett blogginlägg.
