Argumenterar för att få bli liten igen

Siri (2,5 år) har ikväll hållit en lång och saklig argumentation om varför hon borde få börja med napp. Hon som aldrig tidigare velat ha napp. Här är ett utkast. 

Napp från BabyJoy.se
Napp från BabyJoy.se Inget samarbete men jag hoppas att lite gratisreklam ska få de att inte kräva ersättning för copyright-skyddad bild. 🙈

”Därför vill jag börja med napp”

19:34

”Några kompisar har napp på förskolan och inte jag.” 

”Jag har aldrig haft napp när jag var liten då spottade jag bara ut nappen och ville inte ha den.” 

”Nu är jag stor och nu vill jag ha napp för att jag vill vara liten och då måste vi köpa napp för vi har ju ingen napp hemma pappa.”

20:28 

”Pappa nu behöver jag faktiskt gå på pottan.” 

20:37 

”Zzzzzz…”

Fotbollslek

Efter helgens utflykt till Lycksele på Dj-uppdrag kom jag igår hem till springsugna barn. Vi tog på oss lätta skor och drog till fotbollsplanen. 

Alla fick vara målvakt och mållinjen var olika bred beroende på målvakt och humör. Sen cyklade vi hem och åt Kung Fu Panda dumplings och nudlar. Till och med storebror provade.

  
    
   

Dennis

Skitnödig och med byxorna nere

Tagen med byxorna nere. Passa dig för vad du säger till din ettåring.

Jag behövde verkligen bajsa efter en eftermiddag på stan med Siri. Jag tänkte att hon kanske inte behövde vara med mig varje gång så jag bad henne gå och leka med vagnen. Hon nickade instämmande och såg glad ut.Hon stängde toalettdörren om mig.

Skönt, nu skulle jag ha i alla fall 1,5 minut på mig och uträtta mitt ”ärende”.

Jag drog ner byxorna och satte mig ner och var redo när dörren ut till trapphuset öppnades.

Nej! Va!? 

Fan, jag hade glömt låsa ytterdörren. Med kalsongerna halvt uppdragna kastade jag mig ut från toaletten och fångade upp henne precis innan hon kommit ut genom dörren.

Situationen var räddad, allt lugnt, trodde jag. Mitt emot mig stod grannen och var precis på väg att gå in i sin lägenhet. Snabbt backade vi in i lägenheten och hoppades och höll tummarna för att vi vågar visa oss igen.

Siri var såklart på väg ner till vagnen i förrådet, som vi nyss lämnat efter vistelsen på stan.

Passa dig vad du säger till en ettåring och lås dörren. Annars kan du stå där tagen på bar gärning med byxorna nere när du tänker bajsa. 

Nu spolar vi denna story och hoppas att fredagen passerar fort.

/ Dennis

Rätat ut uppförsbackarna till och från förskolan

I det bästa av världar har jag en cykelvagn där jag stuvar ner barnen på väg till förskolan. Jag trivs dock alldeles för mycket med att åka buss vilket ledde till ett månadskort till.

Den där halvtimmen på bussen stirrandes ut i på ingenting får mig att slappna av. Med en cykeltur skulle jag kapa restiden till jobbet med säkert 10-15 minuter. Jag trivs dock med möjligheten att sitta med en kaffe, sippa lite på den, stirra, blogga eller bara lyssna på en podcast. Just nu är det podcasten Manligt och Skamligt med Afram Gabro. En podcast om manligheten och då inte nödvändigtvis kopplat till machonormerna. Gabro har nya ämnen och gäster varje vecka. Lyssningstips.

Nedförsbacke med cykel

I brist av egen cykelvilja har vi plockat fram Alfons cykel som färdmedel till och från förskolan. Med risk för att jinxa, lämningarna och hämtningarna har blivit mycket lättare och snabbare (från det att vi lyckats avsluta det han hållit på med, fått på alla ytterkläder och tagit oss ut.).

Trots att han börjat växa ur sin cykel så cyklas det med glädje. På eftermiddagarna hälsar han på alla han möter och särskilt de på cykel. Vi möts av många leenden från såväl trötta studenter till sura gubbar. Cykeln har gjort att vi kommit hem på dagarna som vänner.

Cykelpremiär, pappabloggar, galonbyxa och skaljacka

Det är en bra start på resten av dagen.

Hin Håle och Uppförsbackar

Trötta barn och trött pappa. En dålig kombination när morgonrutinerna ska genomföras. Jag skyller allt eller större delen på sommartiden som bara tycks ställa till det för barnfamiljen.

Klockan 05:00 blev plötsligt 06:00 och uppstigning. Tyvärr var kroppen inte inställd på att somma en timme tidigare kvällen innan. Tyvärr har påskledigheten (om jag nu får klaga på ledigheten) inte gjort sovrutinerna bättre heller.

En femåring vaknar upp väldigt trött. Anledningen tycks vara att lillasyster vaknat och pruttat hela natten (troligtvis en gång precis innan storebror vaknade).

Femåringen vill då fortsätta sova länge på grund av detta bryska uppvaknande. Han fick tillåtelse att ligga kvar en stund innan det skulle vara dags för racet till förskolan.

Efter den stunden vaknade hin håle till liv. Trött bonuspappa flippade även han och mamma fick medla. Efter lite tårar, skrik och motivering a.k.a. muta om att få cykla tog vi oss iväg en kvart senare än tänkt. Självklart är det lätt uppför till förskolan, så där gick jag och knuffade såväl vagn som cykelpojke.

Tur att jag har lite marginal för oförutsedda händelser. Idag missade jag två bussar till jobbet men hann precis ändå. Fixa dock offra en kopp kaffe längs vägen vilken jag annars brukar försöka unna mig i väntan på bussen.

Nya tag imorgon.

/ Dennis

Potträning: Bli vän med pottan 

Vi har köpt en potta till Siri, bättre sent än aldrig tänkte vi. Med storebror skippade vi nästan pottfasen och gick på toaletträning istället. Kanske tycker lillasyster bättre om att gå på pottan.

Bli vän med pottan

Än så länge är pottan smått främmande men ändå lite halvt intressant. Sitta utan blöja går inte an men ankan kanske vill? Kanske läsa en bok själv i godan ro?  Jag skrev tidigare om misstag att undvika under potträning. Kanske borde jag ta hjälp av dessa nu när vi börjar om potteriet.

Har du något potträningstips?



Dennis

När får jag tillåtelse att vinna?

Under fikat efter morfars begravning höll jag ett tal om min relation till morfar. Jag berättade bland annat om att han lärde mig att spela schack. Jag var fram tills begravningen osäker om jag någon gång vann eller om han la sig. Mormor avslöjade att morfar lät mig vinna.

Jag har alltid avskytt att förlora. Det spelar ingen roll om det är i frågesport, bangolf eller en Korpen-match i fotboll, jag tar det alltid lika tungt. Det är som en bitter känsla som kan sitta i allt från en kvart till några dagar beroende på hur förlusten gått till.

Jag tror vill inte tro att schackpartierna jag fick vinna emellanåt har något med saken att göra men efter dagens speltimme med Alfons började jag dra vissa paralleller.

Måste jag förlora varje gång?

Det har blivit lite av en måndagstradition efter förskolan. Vi tar fram hans brädspel Labyrint från barnprogrammet med samma namn och började spela. (Läs gärna vad jag skrev om spelet och om hur vi gjorde eget slajm här.) 

Ganska fort skulle det visa sig att jag hade ett litet övertag. Affe blev sur och ville inte spela mer. Jag försökte snyggt säga att ibland vinner han och ibland jag och att vi borde fortsätta ändå. Det var ju bara början av spelet och det fanns flera utmaningar kvar att vinna. Efter några fumliga byggen i en utmaning och några dåliga val av vägar i en annan vann Alfons denna 40 minuters batalj med minsta möjliga marginal. Trots att jag la mig kändes förlusten ett par minuter.


Så nu undrar jag. När kan jag börja vinna?

/ Dennis

Även en bonusförälder kan tycka att det är jobbigt att skiljas åt

Styvmödrar är det många av i sagornas värld men styvfäder är det färre av. Gissar att det är intressantare att skriva om kungar som gifter om sig än att drottningar gör det. Deras makar blir ju inte kungar.

Begreppet styvförälder överlag känns lika gammalt och omodernt som sagorna vi läser om. Bonusmamma/Bonuspappa är ord jag hellre väljer att använda. Finns en nära relation med förälderns nya är det en jättebonus. Visste håller ni med? 

Som en del av mitt och Saras liv fick jag även bli en del av hennes då 1,5 år gamla son. Vår relation har under åren växt från att vara kompisar som busar till att bli en närmare relation. Jag får ibland titeln Pappa Dennis. En tydlig marketing att jag är en pappa men inte någon han bara säger pappa till. Jag är ju ändå hans lillasysters pappa så på något sätt har jag förtjänst titeln.  

Vår relation som gick från kompisar till mer fostrande genom åren har gått både upp och ner. Ibland önskar jag att vår relation bara kunde vara lek och stoj eftersom vi i dessa stunder är som lyckligast tillsammans. För när jag kommer in och ställer krav bryts jämlikheten och jag går in som en fostrande vuxen. Det är ohållbart att det skulle kunna fungera annorlunda då jag har två barn i hemmet. Reglerna och förväntningarna får ju inte vara olika på barnen. 

I min roll som bonusförälder har jag klivit in fullt ut som förälder till både Siri och Alfons. Jag gör ingen skillnad på dem och älskar båda lika mycket. 

Att skiljas åt över helgen

Som skilsmässobarn delas vistelsen oftast mellan föräldrarna. Så även i vår familjenkonstellation. Nu är Affe hos sin pappa några dagar, vilket känns fruktansvärt. Inte för att han är hos sin pappa, utan för att han ska vara borta från oss. 

Igår trodde jag mig ha varit den bästa föräldern jag någonsin kan vara inför denna pappavistelse. Hämtningen på förskolan gick smärtfritt, vi pratade och hade kul hela vägen hem. Vi hann leka, jag Alfons och Siri i timmar innan maten. Vi dansade och sjöng tills vi var alldeles svettiga. Hela kvällen var en enda symbios av det lyckliga familjelivet. Mamma var sen så jag fick köra hela nattningsracet själv. 

Det var där det sket sig. En hel fin eftermiddag och kväll blåstes bort med bråk om pyjamas, tandborstning och läggning. Sagostunden gick bra, lillasyster somnade nästan innan infernot av tjafs återupptogs. Mamma hade precis kommit hem och det hörde självklart herr femåring som absolut skulle upp ur sängen och springa några varv. 

Kaos utbröt och självklart har jag min korta stubin sent på kvällen att tacka för det. Några mindre väl valda ord utbyttes på en femårings nivå från bägge håll. Jag förbannar mig själv innan jag somnade att jag inte kunnat lösa det bättre. 

Jag gissar på att der berodde på att min besvikelse över att allt mitt hårda jobb under eftermiddagen och kvällen inte betalade sig bättre än i bråk. 

Nu är han borta hela helgen och det känns jobbigt att vi inte löste gårdagskvällen bättre. 

Vi är ju kompisar som gillar att göra roliga saker tillsammans. Hoppas att vi kan försonas igen under söndag eftermiddag. 

En möjlighet för mys. Rena lakan och tända ljus.

Ok. Innan vi börjar. Jag tror att vi bara har en uppsättning underlakan i rätt storlek.  Varför är det så? Ja, om jag kunde ge rimlig förklaring så hade jag gjort det.

En berättelse från livet under inskolning på förskolan

Morgonen

Dagen började i lugn och ro med trevligt frukostmys framför Nyhetsmorgon. Alla hade fått vad de önskade äta frukost och kaffet hade en perfekt temperatur. Ni vet så där varmt att det nästan bränner på tungan.

Sen var det dags att klä på kläderna som valts omsorgsfullt kvällen innan. Liten var glad över att få hoppa ur den skitiga och blöta pyjamasen, då haklapp inte riktigt är 2016. Stor och andra sidan fick akut någon form av frispel så fort kläderna och tandborsten kom fram. Behovet av att reta gallfeber på ännu inte koffeinpigga föräldrar syntes stort. Efter att ha tillåtits löpa mindre amok medan Liten fick på sig kläder började den riktiga kampen med att fånga in barn för tandborstning och påklädning.

45 minuter senare..

45 minuter senare, två svettiga föräldrar övertygande om att nu ha brutit mot flertalet punkter  i FN’s Barnkonvention, var vi nu på väg mot förskolan med två trötta barn. Den ena på grund av den enträgna kampen för att ta av sig nyligen påsatta kläder och den andra för att legat fullt påklädd på golvet i väntan på att få komma ut.

Galonbyxorna!

Halvvägs till förskolan ångrade jag mig skarp att vi inte tog tillfället i akt och bråkade på galonbyxorna också när vi ändå höll på.

Herr ”Jag blir inte blöt” hade lyckats med det omöjliga och jag förbannade mig över att gummistövlarna stod kvar i hallen hemma och att galonbyxorna hängde på vagnen. Som tur var verkade de kloka pedagogerna på förskolan tolkat vädergudarna rätt och planerat inomhusaktiviteter hela dagen. De blöta kläderna kunde snyggt smugglas in i torkskåpet så att vi slapp bära hundhuvudet för att inte ha anpassat kläder efter väder.

Litens tur

Första veckans solskenshistoria till inskolning var som bortblåst. Istället var det full storm och nederbörd så fort pappa tänkte säga hej då och gå till ”jobbet”. Ej övertygad om att förskolan nu var grejen på allas läppar slängde hon sig nästan handlöst mot mig i en gest som talade sitt tydliga språk. Lämna mig inte. 

Iväg gick far med den starka tron om att han nu lyckats traumatisera två barn innan klockan ens slagit 09:00. Du kan ju få ångestklumpar i magen för mindre. Fan! Jag som läst massa böcker om barns självkänsla och lågaffektivt bemötande. Plockade jag ingenting från gottepåsen av bra tips och aha-upplevelser? Ångestklumpen växer.

Murphys lag i tvättstugan

Har ni hört talas om Murphys lag eller The Law of Murphy? Ni vet lagen om alltings jävlighet (telefonen ville autorätta jävlighet till hövlighet, vilket hån). Kan något mer gå fel, så går det fel. Ni vet, den där tappade mackan som alltid hamnar med kladdiga sidan nedåt eller varför du alltid råkar hamna i långsammaste kassakön i affären.

Det effektiva i mig hade bokat tvättstugan med tre tvättmaskiner istället för två för att kunna tvätta så fort som möjligt och få det vardagsnöjet ur världen. Men självklart hade Murphy bestämt att torktumlaren i så väl tvättstugan som i reservtvättstugan skulle stå och blinka med felmeddelanden. Hänga strumpor och underkläder är ju kul! Skrymmande kläder och sängkläder får hänga i lägenheten.

Eftermiddagen

Se första delen av morgonen. Mys med semelbak och bakad potatis med tofuröra till middag.

Kvällen

Se resten av morgonen fast i kvällsformat.

Sen kväll

Nyduschade och med rena lakan i sängen kan få vilket kärlekspar som helst att känna för lite rajtan tajtan. Ljusen var tända och lamporna släckta. Våra blickar möttes. Ett samförståndets nickar utbyttes. Ljusen blåstes ut och huvudena föll ner på varsin kudde! God Natt!

 

Känslig som en gammal gummisnodd

På torsdag är det friidrottsdag med barnen på jobbet. Om de är rörliga annars så är denna aktivitet bara förnamnet. 

Själv passade jag på att utmana mig själv genom att likt en gammal gummisnodd slita lite för hårt i muskeln i baksida lår. Hårt lindad i 48 timmar med hopp om att kunna gå lite snabbare på torsdag. Söndagens cup i futsal känns långt bort om inte någon kan erbjuda mig specialistvård och ultraljudsbehandling i Umeå till en kostnad av en kopp te. 

Sist haltade jag i fem veckor. Missade att det fanns något som hette rehabiliteringsträning. 

Hoppas femåring inte vägrar att gå hem idag så att jag slipper onödiga utfall. Hoppet är tämligen litet för det.ä, trots fina metaforer och pedagogiska förklaringar. 

Nu jobb = jaga barn.