Publicerat

Är stränga föräldrar bra föräldrar?

Gillar du detta inlägg? Dela det då gärna vidare på dina sociala medier. Vi kommer vara er evigt tacksamma.

För ett år sedan delade vi en länk på Lattefarsor / Pappabloggen, Facebook från Underbara Clara, vars inlägg heter  ”En sträng förälder är en bra förälder” och handlar om hur vi bemöter våra barn. Är auktoritärt föräldraskap så bra egentligen? Behöver vi vara strängare för att få välartade barn?

Vår skribent Viktor kommenterade inlägget på Facebook och för er som inte läst det där, delar vi det här nedan med en efterföljande diskussion av mig Dennis.

Arg mamma, är stränga föräldrar bra föräldrar?

Är stränga föräldrar bra föräldrar?

Viktor: Inte nödvändigtvis. Jag tror man kan vara en bra förälder både som sträng och som slapp(?). På samma som man sätt kan vara en dålig förälder som sträng eller slapp.

Dennis: Vad lägger du för definition för sträng då? Auktoritär?

Viktor: ”sträng – (om person, institution etc.) som håller hårt på regler eller har låg tolerans mot fel, misstag, lek, larv etc.” (Wiktionary, 20/3 2015)

 

Att hålla hårt på regler är inte nödvändigtvis dåligt, men att ha låg tolerans mot fel och misstag är det. Jag tror att folk som säger att det är bra att vara sträng menar det förstnämnda, och folk som säger att vara sträng är dåligt menar det sistnämnda.

Även auktoritäritet kan vara bra i vissa fall. Det skapar trygghet och om den auktoritära personen är tydlig finns det mindre risk för missförstånd som föder tvivel. Men det är inte direkt det vi menar med en person som är auktoritär. 

Mitt barn är ännu inte fött, men jag har jobbat som lärare och jag försöker att använda olika sorters ledarskap vid olika tillfällen. En coachande och slapp stil är oftast att föredra, men vid vissa tillfällen om det håller på gå åt pipsvängen så måste jag kunna ingripa mer direkt och bli sträng och auktoritär.

Så länge jag känner av situationen och utvärderar den tillsammans med personen jag ”leder” fungerar det. Jag är inte alltid sträng och inte heller alltid slapp. Jag gillar dock att vara slapp/tillåtande och coachande, men ibland passar det helt enkelt inte. 

Vi borde därför visa respekt för varandra och ser till att vårda den respekten genom att vara empatiska och förstående för andra människors situationer. 

För att vara en auktoritet behövs inte en auktoritär uppfostran

Dennis: När jag tänker på barnuppfostran tänker jag att jag vill vara en auktoritet men för den skull inte vara auktoritär. De tillfällen jag tvingas vara auktoritär är det för att jag inte i stunden har verktyg nog för att lirka och förklara varför det ska vara si eller så. Detta händer både i mitt föräldraskap och ibland även i min yrkesroll. Att bli sträng och arg tappar sin kraft om det används som vardagsmat.

Jag tror att om ett auktoritärt uppfostrande ska ha någon effekt måste det, som Viktor var inne på, ske vid speciella tillfällen. Tillfällen då det verkligen är berättigat. Sådana tillfällen skulle kunna vara vid uppenbar fara för barnet eller någon i dess närhet. Den skarpa tonen ska visa på allvaret i situationen och inte vara en vardagsgrej. Att konstant använda arg-kortet för att barnet inte gör som jag säger är som Underbara Clara antyder att sätta sig över barnet utan diskussion. Det blir att använda ett maktmedel i rollen som vuxen för styra barnen dit vi vill när vi inte har ork eller andra redskap för att lösa det.

Genom att istället försöka diskutera och ha en coachande attityd till våra barn skapar vi självständiga barn som lär sig vad som är rätt och fel. Skäller vi, korrigerar vi bara barnens beteende här och nu och lär dem inte varför ett beteende inte är okej. Det kuvar istället barnen i rädslan för att göra fel.

Därför tror jag på en tilåtande uppfostran i grunden där vi tillsammans kan diskutera vad det var som gick snett eller vad vill att barnen ska göra. Barn behöver auktoriteter som förebilder men dessa auktoriteter ska förtjäna sin auktoritet genom att vara trygga och stabila.

/ Dennis & Viktor

 

Publicerat

Min lilla morgonstjärna

Pappabloggen Lattefarsor, nyfödd, dotter,

Den 30:e juni föddes min dotter och mitt liv kommer aldrig bli sig likt igen. Och det är fantastiskt. Jag hade tänkt berätta för er nu hur lilla Juno kom till. Junos saga började för lite mer än 13 miljarder år sedan.

Sagan börjar vid tidens begynnelse, då den stora smällen skapade naturlagarna, och de första atomerna. Dessa första atomer, väte och helium, samlades i enorma grupper tills de tillsammans fick den första stjärnan att födas.

I hjärtat av dessa första stjärnor smiddes de samman till de lite tyngre elementen. Och ju närmare denna stjärnas död de kom, desto tyngre elemnt smiddes. För att vid denna stjärnas död åter slungas ut i tomrummet. Detta återupprepades gång på gång, tills en dag då en ung stjärna föddes i utkanten av en liten galax i utkanten av superklustret.

Där, för mer än fyra miljarder år sedan, tändes vår sol för första gången och runt vår sol kom vår lilla planet att kretsa. På ett alldeles lagomt, inte för varmt och inte för kallt, avstånd.

Denna lilla planet fick sedan motstå ett enormt bombardemang av alla rester från solsystemets födelse. Isiga vandrare i tomrummet slog ner och smälte. Gång på gång tills dess att de bildade våra hav.

Där, djupt i våra hav började de första ättlingarna från dessa döende stjärnor göra något ingen annan hade tidigare gjort. De gjorde fler av sig själva. Och de fortsatte med det under flera miljarder år tills den dag då den första cellen bildades. Cellen som skyddade sitt mest värdefulla meddelande, sitt arvsanlag, i en kärna inuti sig. Hon, Eukaryota, frodades och spred sitt arv från stjärnorna vidare, skriven i aminosyror, i generation efter generation.

Många miljoner år förflöt tills dess att den första fisken klev upp på land och tog sin plats bland sina kusiner som skördade solljuset från vår lilla egna stjärna.

Miljoner, och åter miljoner år förflöt tills dess att en liten hårig varelse såg vår sols ljus för första gången. Hon diade sina ungar och gömde sig från de fjäderbeklädda skräcködlor som regerade sin tidsålder. Till den dag då vår lilla planet fick besök av ett syskon från solsystemets födelse och skräcködlornas era tog slut.

Sedan en vacker dag för 6 miljoner år sedan, fick en apa med ovanligt stort huvud det svårare när jordbävningar skakade Afrikas Horn. Hon tvingades ner på marken och fick genom sitt rakare bäcken föda sina ungar innan deras hjärna var färdig. Så de fick mogna utanför livmoderns trygga famn.

Tre av dess ättlingar fick för bara några tiotusentals år sedan det mycket svårt och endast några tusen individer återstod av en av dessa. Den här gången valde denna hårlösa apa att ändra världen istället för sig själv. På bara några få tusen år lämnade denna hårlösa apa, den första varelsen någonsin, sin lilla blåa ark och satte sina fötter på en annan himlakropp.

Carl Sagan, citat, pappablogg

Och den 30 Juni, klockan 21.59, 2015 föddes den senaste av denna kosmiska evolution.

Smidd i hjärtat av stjärnor. Av råmaterial från tidens begynnelse. Som i miljarder år betatestats av naturen för att få denna formen. Inte en enda av dessa miljarder förfäder dog innan de hann skicka vidare ritningen till nästa generation.

Född 110 år på dagen efter att Einstein skickade in sin berömda teori. På samma dag som första Internationella Asteroid-dagen. På den första dag som hade 24h00m01s på 500 år.

Namngiven av den tredje upptäckta asteroiden i asteroidbältet, de romerska gudarnas drottning, den månad i vars sista dryga två timmar hon föddes, samt den konjunktion mellan planeterna Jupiter och Venus, som även kallas Stella Junios, som skedde den dagen.

Efter att ha sovit i hundra miljoner århundraden har hon äntligen vaknat. Välkommen till världen Juno.

Publicerat

Lejonkungen och papparollen

Efter en diskussionen jag och Dennis hade på Facebook om stränga föräldrar och sedan även inlägget om det, kände jag mig tvungen att utveckla lite mer kring det hela. För jag resonerar så att en bra ledare är nån som personer väljer att följa, inte nån som tvingar någon att göra nått. En av mina favoritförfattare är Henrik Fexeus och hans bok Maktspelet är ett bra exempel på detta. Där skriver han att ”Makt är något som någon ger till dig, inte något du tar” och den sätter fingret väldigt väl på vad det är en bra ledare är eller vilka egenskaper hen har.

Högstatusroller i föräldraskapet

Mufasa – Den trygga ledaren

Nyligen skrev en av mina vänner Elin Dahlstål ett mycket bra inlägg om högstatusroller när man Lajvar eller spelar rollspel. Jämförelsen mellan Mufasa och Scar är klockren, och jag tänker utveckla mina egna tankar i från Elins beskrivning om högstatus.

Mufasa, som betyder Kung på Manazoto, är en trygg och avslappnad ledare. Han är inte den stränga, som när vi menar har låg tolerans för fel och brister, trots det faktum att han kan vara noga med reglerna. Jag tänker särskilt på tillfället då Mufasa och Simba sitter och tittar ut över savannen och berättar om hans rike. Han är väldigt tydlig med vad som är gränsen. Men på samma sätt har han tryggheten i sig själv att ”förlora” en brottningsmatch med sin son, det är för att Mufasa använder sin status och trygghet för att bygga upp andra. Han är tillräckligt säker i sin roll som ledare att han kan visa sig sårbar utan att förlora status.

Detta är även nått som jag har lärt mig när jag har handskats med djur under min uppväxt. Jag är född och uppvuxen på en kennel och jag har aldrig haft något problem med hundarna. När jag blev äldre skaffade jag mig en Rottweilertik som jag döpte till Chase. Jag var nyligen tvungen att ta bort henne på grund av ålderskrämpor men jag tackar henne fruktansvärt mycket för den livskvalité hon bidrog till och det hon lärde mig.

När jag skaffade Chase pratade jag med uppfödaren och han gav mig ett väldigt bra tips när det gäller att uppfostra hundar, tips som jag sedan har använt i resten av mitt liv också. Nämligen att det är inte så ovanligt att hundar försöker vakta sin matskål eller andra saker. Uppfödaren sa nämligen att om hunden skulle göra så vid något tillfälle, morra när jag tänker plocka upp matskålen till exempel, skulle jag bara fortsätta med det jag gör. För genom att avbryta och säga till så visar jag att hundens utmaning är legitim, hen är bara inte tillräckligt stark för att kunna göra nått åt det, än.

Om man däremot bara fortsätter med det man påbörjat sänder man ett tydligt budskap: ”Vi är inte på samma nivå. Jag är tillräckligt trygg i min och din roll. Vi sysslar inte med sånt.”

Sedan finns det självklart massa olika små knep och trix man kan använda, men det är grundtanken och det fick bra resultat. Chase har berört många fler människors liv än vad jag ens vågat tro. Och min mor som sysslat med både barn och hundar länge, när hon träffade min hund efter några månader. Då tittade hon på min hund och hur jag hanterade henne under en kort stund, sedan vänder hon sig mot mig och säger: ”Du kommer bli en bra pappa.” Det är fortfarande en av de finaste komplimanger jag någonsin fått.

Scar – De osäkra ledarfiguren

Men Scar då? Scar är även han en högstatusroll och har mycket makt. Men hur upprätthåller han sin position? Scar verkar osäker på sin roll eftersom han försöker upprätthålla sin dominans genom att trycka ner andra. Och då på deras bekostnad ställa sig över de andra. Han hotar och sår misstro runtomkring sig. Och eftersom Scar ser sig själv som ständigt hotad lägger han ner mycket energi på att trycka ner andra.

Sammanfattning av de olika högstatusrollerna

Genom att vara trygg i sig själv och vara en ledare kan man lyfta upp andra runt omkring sig utan att man själv behöver tappa status eller anseende. Man kan även då vara sträng när det behövs, för att personer redan respekterar en. Genom att alltid vara auktoritär och sträng  signalerar man osäkerhet och personer runt omkring sig blir då även de osäkra. Då kan det ses som det enda alternativet att genom hot och order upprätthålla sin position. Och då har man redan förlorat.

Dagens lästips:

Giraffspråket och Lågaffektivt bemötande. Jag kanske skriver mer om det vid ett senare tillfälle.

/ Viktor

Publicerat

Vad vill jag lära mitt barn? Bra fråga.

Jag heter Viktor Nyberg, och det här är mitt första inlägg Lattefarsor – Pappabloggen. Jag väntar just nu mitt första barn och fick lite stora ögon ganska precis nyss när jag för första gången refererade till mig själv som ”pappa”. Det var nämligen så att min fru, som just nu är 19 veckor gången, har känt vårt barn rörelser ett längre tag medan jag inte lyckats. Hon bad mig komma och känna på hennes mage igen, och precis när jag stoppar dit handen så slutar den sparka. Varpå jag säger ”Haha, nu är det pappa som vill känna, dags att sova.” Jag blir tyst en sekund och inser att jag kallat mig själv pappa i tredje person. Alltid annars har jag sagt ”att jag ska bli pappa”. Det är lustigt hur så tillsynes enkla saker kan bli så viktiga.

Men hur som helst så är jag då Viktor och jag kommer från Älvsbyn i Norrbotten. Jag fyller 30 till sommaren, och om vi går över med 8 dagar så kommer mitt barn och jag dela födelsedag. Vilket vilket vore bra eftersom jag är värdelös på att hålla koll på datum. Just nu så studerar jag. Jag håller på att ta en Kandidatexamen inom Kognitionsvetenskap. Det betyder att jag läser mycket om vad medvetande är och hur hjärnan funkar och mycket, mycket mer. Tidigare så har jag jobbat som Trafiklärare, kört lite taxi och en massa andra småjobb. Men just nu är det alla förberedelserna för att bli pappa som är det viktigaste.

Och det är nog mest den psykologiska förberedelsen hos en själv som är jobbigast. Att kämpa med tankar som ”Jag ska bli pappa, WOHO, skitkul! Men hur tusan ska jag klara av det? Men vad otroligt kul det kommer att vara att lära det lilla livet allt jag kan. Men tänk om jag gör fel!? Det är fantastiskt att det växer ett litet liv i min frus mage, som är min avkomma! Det är jättekonstigt att jag kommer få en avkomma.” Ungefär så ser mina tankegångar ut varje dag då jag får tid att tänka. Det är en salig blandning av rädsla, glädje, ångest och lycka. Det är en fantastisk upplevelse att se det lilla livet växa där i magen och att se ens egna psykologiska förändring.

En av de sakerna som jag tänker på mest är hur jag kommer att uppfostra mitt barn i den största utmaningen. Nämligen könsnormer. Vi har valt att inte ta reda på könet på vårt barn, eftersom det inte spelar någon roll. Och vi inte vill påverkas åt nått håll redan så här tidigt. För det finns massor av genusfallgropar där ute med normer som verkligen inte ger barnet något annat än problem i framtiden. Tjejer som har massor av prestationsångest och killar som inte kan hantera sina känslor. Eftersom jag vill mitt barn allt väl och med så bra förutsättningar som möjligt för att klara sig i framtiden så vill jag verkligen inte att de ska bli begränsade av sitt kön.

Men det är också det svåraste, eftersom normer är nått man själv har utan att man tänker på det. Jag vet själv att jag har fallit offer för dessa normer som begränsar mig och andra i samhället, och detta utan att själv veta om det. Idag händer det mer sällan än det gjorde tidigare men det är en kamp. Men det värsta är att jag omedvetet kan föra över dessa skadliga normer till mitt barn, och det är ju verkligen inte det jag vill. Samhället där ute är ett patriarkat så barnet kommer inte att komma undan det, utan jag kan bara hoppas att mitt barn fått den styrkan och kunskapen att bemöta dessa på ett bra sätt när hen utsätts för det. Det är nog min största farhåg.

 

Det här lovar jag dig, mitt barn.

Jag lovar att älska dig.

Jag lovar att jag ska alltid vara där för dig.

Jag lovar att stötta dig för den du är och inte den jag vill att du ska vara.

Jag lovar att lära dig att se allt det vackra i naturen och i människor.

Jag lovar att lära dig om allt fantastiskt där ute, mattematik, kemi, fysik, biologi, litteratur, svenska, geografi, samhällskunskap, engelska, vetenskap och filosofi.

Jag lovar att lära dig att tänka kritiskt och ge dig verktyg att avgöra vad som är sant eller falskt.

Jag lovar att bli en bra pappa.