Ett sista inlägg om time outs

Först vill jag säga att jag inte tvivlar ett dugg på din förmåga att delta i uppfostringen av storebror, Dennis. Det har verkligen inte varit min mening att få dig att tro det.

Som svar på min bloggkollegas inlägg nummer två i time out-frågan igår kväll skulle jag vilja börja med att ifrågasätt själva begreppet time out. Min första fråga blir således, är begreppet time out varumärkesskyddat och tvunget att användas med en förutbestämd uppsättning regler som innefattar isolerat barn utan modifikation? För mig är det precis som alla andra uppfostringsmetoder upp till varje familj att användas på sätt som fungerar för dem. Där kanske vi har problemet? Att det setts som en universallösning som genom användande på så sätt som det beskrivs i nanny-tv ska få barnet att förstå vad man menar? Som jag skrev i mitt förra inlägg ligger ett stort ansvar på föräldrarna att se till att barnet förstår varför det blir bestraffat/får ta konsekvensen eller vad man nu vill kalla det.

Som sagt anser jag heller inte att en time out ska användas för minsta lilla sak (till exempel icke uppäten blodpudding eller sandalgråt), då detta skulle leda till ett oändligt antal time outs. Däremot tycker jag att det känns helt okej när det handlar om att barnet gjort någon annan illa eller när hen medvetet gör saker som man tidigare förklarat som inte okej.

Sen undrar jag, om det inte är okej med bestraffning i form av en time out där barnet får sitta ner och lugna sig, är det då okej med bestraffning i form av utebliven fruktstund eller att ta bort någon av barnets leksaker för att hen betett sig illa? Var går gränsen? Om en stund med gråt i ett avskilt rum kan anses vara psykiskt nedtryckande, är det inte samma sak med den uteblivna frukten? Jag tror att det är viktigt att komma ihåg att lite gråt inte är farligt. Självklart får en bestraffning inte innefatta psykiskt eller fysiskt nedtryckande av barnet. Och i min tolkning av time outs finns det inget sånt element.

Som tillägg vill jag säga att jag inte tror att akademisk forskning står sig mot att känna av vad som faktiskt fungerar med sitt eget barn. Det som fungerar för en familj är inte garanterat att fungera i andra. I mitt och S fall kan det visa sig att time outs inte fungerar över huvud taget, vi kanske inte ens provar det alls. Men det viktigaste tror jag är att inte vara så snabb att döma andra för vilka metoder som fungerar för dem.

Det här ämnet är verkligen en vattendelare, det är då säkert.
//Christoffer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.