Stamma, ett socialt begränsande handikapp
Svaret kom fort. Hur är det att stamma? Jo, det är ett socialt begränsande handikapp. Jag tänkte inte nöja mig där. Efter att ha mött stamningen här hemma i vardagen ville jag ta upp det i ett blogginlägg.
Idag fick jag ett sms från Sara där hon berättade att storebror hade blivit väldigt upprörd efter att han fastnat i en stamning. Han skulle berätta något och det ville sig inte. Efter mycket stakande sa han till sist.
Det går inte, jag kan inte säga något.
Det skar ihop för mig på jobbet när jag läste meddelandet. Några tårar föll medan jag planerade morgondagens schema för eleverna på fritids. Inte enbart för sms’et utan för vad det väckte för känslor och minnen i mig från min egen barndom. Nu behöver detta inte betyda att storebror går samma väg. Många yngre barn stammar när de är små och det är något som växer bort.
Det var orden ”det går inte, jag kan inte säga något” som
satte igång allt. Känslan av att bli/vara begränsad i sitt tal under olika emotionella tillstånd. Tänk att vara riktigt arg på någon och bli begränsad i sitt verbala språk. Så frustrerande!
Vad är stamning?
Stamning innebär att den som talar fastnar på ett eller flera ord. Det kan te sig som tvära låsningar, upprepande av ett eller flera ord och inte allt för sällan även i kombination med olika tics. Vad stamning beror på är det ingen som med 100% kan säga. Vissa tror att det är fysiologiska orsaker bakom stamning medan andra tror på psykologiska. Helt klart står i alla fall att forskningen bakom stamning inte är särskilt stor.
En inte helt vild gissning är att det inte finns speciellt mycket pengar att tjäna på att lösa mysteriet stamning till skillnad från till exempel forskning på hörsel. Forskning på hörsel och hörselhjälpmedel har en marknad för både hörapparater och inplantat. En marknad där det finns pengar att tjäna både på operationer och försäljning av hjälpmedel. Men vem tjänar pengar på att underlätta för en person som stammar?
För mig har stamning genom tonåren varit att undvika telefonsamtal. Jag gick hellre tre kilometer för att ”råka” gå förbi kansliet och meddela att jag kommer delta på ett fotbollsläger. För mig innebar stamningen att jag hellre beställde en Fanta för att Coca Cola var svårare att säga. Likaså blev det oftare Hawaii än en Capricciosa av samma anledning. För mig innebar stamningen att jag alltid hade ont i magen dagarna innan ett muntligt framträdande i skolan. Jag har under åren lärt mig att med synonymer komma runt de ord jag oftast fastnar på. Min utveckling i engelska tog aldrig någon jättefart då prata engelska var än mer jobbigt än på svenska. På engelskan hade jag inte heller lika många synonymer att ta till som strategi, vilket hämmade mig.
Ett socialt begränsande handikapp
Att presentera mig för främmande sällskap under olika tillställningar har nästan alltid varit kopplat till ångest. Inledning av fester var och är fortfarande stundtals en pina. Tänk att skaka hand för att presentera dig för någon och det enda du får fram är några smackande ljud innan DENNIS kommer utskjutande som en raket ur munnen. Mottagaren ser nästan alltid förvånad ut och hade jag fått en femma för varje gång någon frågat mig om jag glömt bort mitt namn hade jag idag varit en rik man. Eller varför inte alla de gånger den jag presenterat mig för gjort en grimas åt mig för att tungan stuckit ut när jag inte fått fram mitt namn tillräckligt fort.
Stamningen har fått mig att göra små justeringar i min dialekt för att ”lura stamningen” och på så sätt fått talet att flyta på bättre. Men så efter ett tag blir justeringen en vardag och jag blir tvungen att hitta på någon ny metod för att lura stamningen.
Min stamning innebar i unga år möten med logopeder, vissa bra andra mindre bra. På högstadiet hade jag ”hjälp” av en logoped som försökte härma mig för att förstå hur jag stammade. Jag fick därefter ett kompendium om stamning för att ta hem och läsa på. Det blev några nästan stamningsfria möten innan jag blev klar med henne. Jag kunde ju inte gärna stamma på beställning.
Ibland tror jag att stamningen räddat mig från konflikter och handgemäng. Vassa hårda repliker har fastnat på tungan och istället för att en snyting har jag fått någon gliring och sen var det bra.
Stamningen gör mig stundtals verbalt kreativ
Nu i vuxen ålder finns stamningen fortfarande kvar. Jag upplever den fortsatt som ett hinder i min vardag och jag anser att den stundtals är rätt grov. Jag har dock lärt mig hantera min stamning för att minimera låsningarna. Jag byter snabbt ord för att komma runt en låsning vilket ibland leder till rött bökiga omformuleringar. ”Gå och köpa mjölk” skulle praktiskt taget kunna bli ”ta en vända och köpa kalvdricka till frukosten”. Jag har fortfarande fler alternativ på mat när jag går på restaurang om det skulle vara så att det första alternativet skiter sig. Jag vet alltså inte själv vad jag ska beställa förrän servitrisen tagit beställningen. En krydda i vardagen kan tyckas.
Barnen älskar när läser böcker för dem. En metod jag använt för att undvika låsningar när jag läser är att ta roller och dramatisera. Denna metod har jag även använt vid muntliga framföranden på universitetet. Jag intar en roll som inte är Dennis Nyheim men som för åhörarna ligger så passa nära mig själv att ingen egentligen märker något. Det har räddat mig flertalet gånger.
Stamma som barn
Om jag nu få ge råd till föräldrar med barn som stammar, utan att ange mig för att vara expert på området.
Gör ingen stor grej av det hela. Prata bara om det om barnet själv verkar må dåligt eller säger något om det. Låt allting vara som vanligt och låt barnet få prata klart. Avbryt inte med att säga något i stil med ”Det är ingen fara, jag väntar.” för orden kommer inte komma snabbare för det. Visa med kroppen att du fortfarande lyssnar som om inget hade hänt.
Insatser finns att tillgå men jag tror personligen att det är värt att vänta till barnet börjat skolan. Det kan vara en del i en utvecklingsfas och det är ingen idé att bekräfta ett problem innan det blir ett. Att stamma är ett socialt begränsande handikapp som inte behöver uppmärksammas så länge barnet inte upplever det som ett hinder i sin kommunikation.
Läs gärna
STAMNING, FRÅGOR OCH KOMMENTARER
där jag lyfter fram och besvarar frågorna kring detta blogginlägg.
Jag tar gärna emot era erfarenheter om stammande barn osv. Intressant att veta hur ni gjort/skulle göra.
– Dennis
Vilket bra inlägg! Jobbar som fritidspedagog och möter många barn med stamning, och ingen är lik den andre! Det finns ju så många faktorer som spelar in i det, och dessa faktorer skiljer sig även dem från person till person. Någon kanske förlorar sig i omgivningens stök och yttre höga ljud såpass att orden går vilse mellan tanke och ljud medans vissa känner hela världens tyngd på sin tunga om det är för tyst runt omkring.
Det jag gör som pedagog är att signalera med hela mig (kroppshållning, hur jag håller mina händer, min blick och mitt ansiktsuttryck) att jag inte räknar sekunderna såsom barnets rusande tankar gör. Jag som mottagare vill ta del av det som vill sägas, och då är det ju på avsändarens villkor. Med det innebär också att jag inte sätter mig ner för att vänta ”klart”, jag skulle aldrig ”passa på” att säga något till någon annan under tiden och jag hjälper heller inte personen att hitta orden. Jag bara är en respektfull mottagare, precis som till alla barn jag möter.
Jag har märkt att det gör att barn i stamningsproblematik gärna kommunicerar till just mig, istället för till kompisar eller andra runtomkring. Det i sig är en helt annan problematik, men då för den sociala utvecklingen. Där gäller det för mig som pedagog att utveckla och träna -alla- barn i att lyssna, respektera och samspela på likvärdiga villkor. Och den utvecklingen är inte baserad på att det finns stamning i gruppen.
Tack för ett bra inlägg!
/Maria
Tack för en väldigt bra kommentar Maria. Ett respektfullt bemötande är det minsta vi kan ge alla barn.
Mycket bra skrivet och härligt att läsa om ditt arbetssätt.
/ Dennis
Ett mycket läsvärt inlägg!
Jätteintressant att läsa! Hardy har börjat stamma i år, och jag har märkt att det är som du säger, jag brukar inte säga nåt, bara vänta, men hans morfar vill gärna ”trösta” genom att säga nåt och då blir det bara värre och Hardy verkar mer brydd över att han inte får fram det han vill säga. Har också märkt att det är värre efter förskolan, och i somras när vi var lediga 2 veckor i sträck försvann det i princip helt! Tänker att det måste vara en kombination av att det finns där ibland och att han blir stressad över att försöka få fram det han vill i den stökiga miljön bland alla andra som pratar snabbare och så blir det en ond cirkel. Samt att barnen kanske inte håller tillbaka och respektfullt väntar som vi vuxna :/ Samtidigt har han alltid varit galet verbal och orden kommer som en kulspruta ur lillmunnen heeela dagarna, så ibland får jag för mig att han bara vill säga så himla mycket så det stockar sig, som en massa bråte som ska igenom en liten flaskhals, haha ;P
Hej.
Jag stammar själv och har en son som stammar. Han är nu 6 år och har stammat i 4.
Det du skriver om din egen stamning låter som något jag själv skulle säga.
Idag tog det tex 1 minut att säga mitt namn och jag hatar det verkligen. Det gör så ont i mig och då vill jag inte ens tänka på hur min son känner det som stammar så mycket värre än mig. Just nu är det inte många stammingsfria ord han har.
Hoppas det blir bra för dig och sonen.
Hej Natasja,
Fint av dig att dela med dig. Det kan vara ett helvete att inte kunna säga det en önskar. Just namnet är det värsta. Du kan ju inte gärna hitta på ett annat namn än det du heter.
Jag har försökt med ’ennis och hoppats att folk ska höra Dennis men det har aldrig fallit ut bra.
Hos frisören presenterade jag med en gång som Andreas (mitt mellannamn). Tänkte att det räckte med att presentera mig. Hon bryr sig inte om vad jag heter.
Det jobbiga var att hon pratade jättemycket med mig och tillkallade mig flera gånger som Andreas. Kändes väldigt märkligt att sitta och höra någon kalla mig för mitt andranamn tio gånger på 30min.
Man skulle kunna tro att du skrivit om mig. Känner igen mig till punkt och prick
Ja du Magnus. Skönt att vi är fler som kan känna igen oss i detta. Hur hanterar du det?
/Dennis
Jag gissar och antar att som så många andra personliga företeelser så är upplevs och utspelas stamning olika för olika personer,och svaret blir inte ett svar för alla stammande, dock vill jag ändå ställa frågan:
Om lyssnaren kan gissa vilket ord som ska sägas när stamningen anfaller, och säga det, upplever du det som otrevligt?
Hej Olov,
Tack för en bra fråga. Definitivt något jag borde tänkt på att skriva mer om i inlägget.
Det finns situationer när det kört ihop sig så pass mycket att jag mer än gärna hade velat att den/de som lyssnar fyllt i vad jag ska säga. Men varje gång det hänt har jag känt mig dum som inte kunnat föra min talan själv. Inte för att jag stått handfallen utan för att jag givit vika för mottagarens brist på respekt mot mig och det jag vill få sagt.
Det finns ett par människor i mitt liv som jag kan be fylla i när jag stammar. Jag brukar då kunna säga något i stil med. ”Nä! Nu orkar jag inte mer. Du vet vad jag menar.” och så fortsätter samtalet som om inget hade hänt.
När jag läser din berättelse så kom jag att tänka på min pappa. Han stammade , men när jag tänker tillbaka så undrar jag om det inte blev mindre eller nästan inte alls när han blev äldre. Är det så tror du eller blev vi så vana vid det att vi inte tänkte på det tror du? Det är väl inte lätt att svara på, men det var i alla fall väldigt intressant att läsa vad du skrev./Bitte
Personligen upplever jag att mitt stammane minskat med åren. Om det beror på att jag funnit strategier runt den eller om den minskat av sig själv är jag inte helt säker på.
Ibland upplever jag att det mest handlar om min självkänsla i en situationen. Om det är min ökade självkänsla som minskat stamningen eller tvärtom kan jag inte svara på rakt av.
Underbara älskade.
Riktigt bra läsning 🙂 Jag själv har stammat sen jag började prata, är 24 år idag. Kan säga att dom första åren på lågstadiet var hemska, lärare som inte förstod problemet och mycket mobbning ifrån andra elever. Jag bytte skola när jag började i åk 3 och i den klassen var det en till som stammade. Där vände det för mig, klasskamrater som lyssnade och förstod vad det var. Jag började även gå hos en logoped men att sitta och spela spel vad inte min grej. När jag blev lite äldre runt 15 år då började jag att acceptera mitt handikapp. För kanske fyra år sen gjorde jag något som jag inte är stolt över alls. Jag hade fått i mig alkohol och stod och pratade på en fest, jag börjar naturligtvis stamma och en person börjar reta och härma mig. Det brann till för mig ganska ordentligt och det slutade i ett rejält slagsmål. Men! Personen i fråga kom och bad om ursäkt dagen efter och sa att om han var i mitt ställa hade han nog gjort samma sak, kan tillägga att idag är vi väldigt bra kompisar 🙂 Nu för tiden om jag träffar nytt folk så brukar jag tala om att jag stammar och då blir folk intresserade och sen bryr dom sig inte. Kontentan av det hela är att när man stammar och är ung, speciellt i skolan, så är livet pest och pina för ingen förstår att det tar längre tid att prata. Nu när man är äldre accepterar folk det på ett helt annat sett 🙂 En sak till: Jag går under filosofin att om du inte accepterar att jag stammar så behöver vi aldrig prata med varandra och du har ingenting i mitt liv att göra 🙂 INGEN MÄNNISKA ÄR PERFEKT! Men vi som stammar har oftast en känslosammare själ och är väldigt bra på att lyssna på andra som har problem 🙂
Vill avsluta med att det var väldigt skönt att få skriva av sig det här 🙂 Hoppas att någon orkar läsa :p Haha
Rickard. Väldigt intressant berättelse. Jag själv har aldrig hamnat i slagsmål för att någon sagt något. Jag är mer av den skamfulla personen som nästan skäms för mig själv när jag inte lyckats.
Din filosofi om att berätta att du stammar har jag inte anammat alltför många gånger. De få gånger jag gjort det har personen sett tillsynes obekväm ut.
Jag har sällan problem att kallprata med folk anonymt. Det är själva första intrycket vid presentationen som gäckar mig. Gissar att jag är rädd för att ge ett ”efterblivet” intryck eller vid festliga tillfällen att jag ska verka redigt onykter.
Har blivit nekad alkohol på krogen. Spik nykter. Men efter några låsningar vid beställningen ledde till barstopp. Klockan var inte ens elva.
Åter igen tack för att du delade med dig. Det kan vara skönt för andra i vår sitts att läsa.
/ Dennis Nyheim
Hej Dennis! En fritidslärare som stammar! Samma här, jag utbildar mig just nu till fritidslärare och det är på senare tid jag har börjat stamma väldigt mycket. Mitt namn är bland det svåraste att säga, jag blir så frustrerad och det känns så himla pinsamt. Jag använder mig utav exakt samma knep som du, om det ena ordet inte funkar försöker jag hitta en synonym på det. Det finns ju ingen synonym på Jessica, typiskt. Får väll kanske bära på en namnskylt eller liknande.. Jag har blivit mer okej med att jag stammar och jag tror på att det är därför min stamning har blivit värre, förut tillät jag inte det höras för främmande och jag lyckades rätt bra må jag påstå. Så här svår stamning har jag aldrig haft och jag börjar bli jäkligt trött på det.. Vad gör man liksom?? Skönt att få reagera av sig till någon som faktiskt förstår vad jag menar och hur det är. Hoppas du får en riktigt skön jul och hejd.. Hejd.. Byebye!
Hej Jessica!
Kul att du läst min text och kommenterat den.
Spännande analys av att accepterandet av din stamning gjort att du stammar mer. För mig har det nog blivit tvärtom. Jag försöker inte låta stamningen hindra mig och på så sätt har jag utsatt mig för situationer jag aldrig skulle gjort tidigare.
Fast när jag tänker på det. Jag stammar nästan mer när jag är med mina föräldrar och/eller morföräldrar. Kanske släpper jag på garden helt där. Jag vet inte. Det går även i perioder. Inför sommaren/tidig vår brukar det öka samt inför jul. Denna jul verkar dock bli lugn.
Jag vet inte vad det beror på men ibland känns det som stamningen går i cykler. Upplever du samma sak? Går det i perioder för dig också?
Tack för att du läser!
/ Dennis
Åh vad skönt att följden av din acceptans har blivit en fördel! Ja men juste! Så var det för mig förut, jag accepterade min stamning inför mina nära och kära som jag trivdes med och när jag var med annat folk gjorde jag allt för att den inte skulle höras. Nu stammar jag inför alla… Det går i perioder för mig också, när jag började min utbildning var min stamning som försvunnen. Jag kunde hälsa på alla, svara i telefon och ringa och presentera mig utan problem och jag bara njöt av tillvaron för mitt tal var som flytande vatten, låter som drömlivet eller hur? Från ena till andra dagen släpptes det en bomb och allt kom tillbaka. När det blev värre ville jag berätta för klassen att jag stammade och minst hälften blev jätteförvånade, då hade vi gått ett halvår tillsammans ungefär. Vad skönt för dig att stamningen är lite lugnare, det är då man njuter som mest och pratar helst hela tiden 😉 På vilket sätt stammar du? Hur gör du när du inte får fram ordet? Förutom hittar någon annan synonym. Tusentusen tack för svar, jag har aldrig riktigt pratat med en annan stammare på det här sättet. Känns väldigt skönt. MVH Jessica.
Oj, bara frågan. Hur stammar du får det lite att knyta sig i magen på mig. När jag gick på högstadiet hade jag en logoped som ville veta hur jag stammade. Jag gjorde nämligen knappt det hos henne trots att högstadiet var den värsta tiden. Det gick liksom inte att stamma på kommando. Hon vill kunna sätta sig in i hur just min stamning fungerade och jag upplevde det som väldigt kränkande när hon började härma mig. Hon gav mig även en massa papper med stamningshistorier vilka kändes konstgjorda.
Men för att svara på din fråga.
Min stamning har gått från att vara hackande/studsande på orden till att bli låsning där tungan åker fram. Vilket i sin tur lett till smackande ljud för att jag försökt forcera ut orden ur en något som känts som en förseglad dörr. Med åren har jag övat fram strategier för att känna när en låsning är på gång. Nu blir det bara låsningar där tungan sticker ut lite. Väldigt irriterande då jag ska presentera mig för någon främmande och det ser ut som att jag lipar åt dem istället för att säga vad jag heter. Vissa gånger har folk lipat tillbaka. Du förstår ju hur kul det kan ha känts.
Nu måste jag hoppa av min buss vid jobbet. Fortsätter mitt svar senare under dagen/morgondagen.
Jag förstår känslan, det är okej. Låt det inte kännas som ett slag i magen, stamning är den du är, vi kan inte göra så mycket åt det 🙂 Vi är ganska lika du och jag i stamningen känns det som, jag gick hos en logoped i gymnasiet då jag bröt ihop efter en redovisning då jag hackade på vartenda ord jag skulle säga, men väl när jag kom till logopeden stammade jag nästan ingenting alls. Det var då jag gjorde allt när ingen främmande fick höra mig stamma. Så det var ganska värdelöst att gå dit, för min stamning, sen var det ganska skönt att bara prata av mig och gråta ut. Usch när någon härmar, det är det värsta som kan hända. Min mamma stammar också och ville hjälpa mig, genom att visa hur jag gjorde (jag hämtade extra luft, så det blev att jag typ puffade inåt genom näsan, för att få fram det jag ville säga) och det härmade mamma. Jag blev jättledsen och förbannad när hon gjorde det.
Intressant tillvägagångssätt för att få fram någonting som känns nästintill omöjligt. Det är ju tungans fel alltihop, jag kan förstå att det blev/är så för dig. Varför är just namnet så himla jobbigt i vissa lägen?! För att det är personligt, det har jag förstått, men logiskt sätt borde det vara det lättaste för att man är stolt över den man är och över sitt namn..?! Eller?? Jag vet inte..
När jag stammade blev det tidigare det här puffandet genom näsan, som jag nu nästan helt lagt ner, efter att mamma härmat mig, händer ibland men väldigt tyst och när jag känner att jag gör det slutar jag direkt. Och när det blir en låsning är jag bara tyst och jobbar inom mig själv för att få fram det. Jag har börjat göra mer och mer att jag börjar le/skratta och veva med ena handen för att typ skämta till det och visa att ordet kommer snart, haha.. Folk skrattar med mig men visar samtidigt att det är okej, så det har blivit en skämtgrej. Men nu när jag stammar hyfsat mycket blir det bara fult om jag vevar hela tiden, så ibland är jag bara tyst, ibland vevar jag (haha vad fult det låter) och ibland kan jag börja på någonting som jag skiter i och säger typ att äh, jag tar det snart, det vill inte komma fram. Jag kan också upprepa första bokstaven några gånger före det kommer fram, och det har folk härmat i tron på att jag inte stammat utan bara hakat upp mig, då har jag bara skrattat fast det gjort ont inom mig.
Om jag ska vara helt ärlig går det lättare och flyter bättre på att prata när jag har alkohol i kroppen. Jag antar att jag släpper på tyglarna och tänker inte lika mycket på det. Det är himla skönt må jag säga!
Jag vill önska dig en riktigt God Jul, hoppas att ni också har fått snö som vi har fått här uppe i Umeå. Hoppas talet fortsätter i samma riktning som den gjort och att den inte blir en börda så här under den bästa tiden 🙂 Ha det bra! MVH Jessica.
Hej Dennis! Jag känner igen mig i mycket i det du har skrivit! Min stamning började när jag var runt 13 år efter en traumatisk händelse, vid det tillfället som jag då gick i högstadiet var stamningen som värst. Jag kunde inte säga ett enda ord som jag inte stammade på. Vid det tillfället fick jag ingen hjälp och till följd av min svåra stamning blev jag rejält mobbad i skolan för att vara den tjejen som inte kunde prata. Idag är jag 20 år och har fortfarande problem med stamningen i vissa situationer, jag jobbar på Ica och till min förvåning stammar jag inte alls, dock i andra sociala sällskap utanför arbetslivet. Jag är inte längre utstött men jag känner absolut hur jag inte är som alla andra i mitt sällskap. Idag går jag även på andra terminen av Socionompogrammet för att kunna hjälpa andra som har det svårt psykiskt. Just känslan att veta att det inte är så lätt att göra saker som andra kan, om det nu rör sig om social fobi eller stamning exempelvis. Det är riktigt kul att se att folk delar med sig av sina erfarenheter, och på något sätt stöttande att man inte är ensam om att ha denna form av problem.
Hej Josefine!
Vad roligt att du uppskattar inlägget.
Tack för att du berättade om din situation.
Ett av sätten att övervinna stamningen är att utmana den. Bra jobbat!
Hej, jag är ett barn på 12 år och hatar stamning. Jag stammar själv och på min skola om jag pratar med mina kompisar och stammar kan dom andra personerna runt mig som är äldre än mig snappa upp på det och kommentera det. Det är som ett slag i magen, man känner sig tom. Snälla hjälp!
Hej,
Jag känner igen det du beskriver. Stamningen är skitjobbig och möter själv oförstående människor nästan varje vecka som antingen gör sig lustiga över min stamning eller inte förstår att jag stammar.
Självförtroendet får en riktig smäll när någon kommenterar eller gör sig lustig över något som du själv tycker är jobbigt. Jag har några förslag som du kanske kan ta hjälp av.
Om du känner att du orkar tycker jag att du ska säga åt dem att du blir ledsen när de kommenterar din stamning.
Prata med dina kompisar och berätta hur du känner när andra kommenterar din stamning. Fråga om de kan backa upp dig och säga ifrån.
Prata med dina föräldrar eller annan vuxen som du litar på. Kanske kan ni tillsammans kontakta lärare eller rektor och tala om hur du mår när andra kommenterar din stamning.
Du får gärna kontakta mig via mitt kontaktformulär så kan vi maila varandra om du skulle vilja.
Hoppas du har ett bra jullov!
/ Dennis
Kom över det här inlägget när jag sökte runt lite. Var så härligt att läsa. Känner igen mig i så mycket, speciellt det att vanliga korta meningar blir till en lite konstig formulering bara för att man måste hitta andra ord.
Är 13 år och hatar så mycket att jag stammar. Absolut värsta är när andra tror man är korkad/dum i huvudet bara för att man fastnar lite när man pratar. När andra tittar runt när man försöker ha en konversation, eller när dom man pratar med tittar på varandra och börjar småskratta. Jag har helt slutat prata i skolan, orkar inte med kommentarerna och att andra härmar en.
Känns väldigt ensamt så det var ändå skönt att läsa lite hur andra kan ha det. Tack för ditt inlägg 🙂
Hej,
Vad glad jag blir att uppskattar mitt inlägg.
Jag tycker inte du ska låta andra få styra över ditt talande. Du verkar utifrån din text vara någon som har mycket att säga och ingen som skrattar ska hindra dig från att våga prata.
Något som hjälpte mig och som hjälpte andra att förstå mig var att berätta om min stamning och vad forskningen tror att stamning kan bero på. Det finns mycket att hitta genom att googla.
När vi på svenskan hade muntligt framförande valde jag att prata om stamning generellt och min stamning. Jag var nervös som fan natten innan och kunde knappt sova. Det kändes däremot jätteskönt efteråt när jag berättat hur jag upplever min stamning och allt jobbigt kring den.
Behöver du länktips är det bara att du hojtar till så letar jag upp några bra hemsidor.
Om vi inte skrivs mer idag önskar jag dig en trevlig helg!
/ Dennis
Härligt inlägg, stammat själv så länge jag kan minnas och studerar till förskollärare. Jag är accepterad med min stamning privat och har inga problem att prata vitt och brett. I andra sammanhang tycker jag det är jobbigt eftersom folk skrattar till eller lägger konstig kommentar.
Mitt största hinder jag tampas med nu är att acceptera min lärarroll som stammare. Bävar för föräldramöten i framtiden men försöker tänka positivt. Mina nära och kära är jätteglada att jag vågar ge mig in i ett så socialt yrke trots min stamning.
Häftigt att du vågade dig på en sån utbildning och yrke. Jag startade lärarprogrammet men hoppade av första dagen i ren ångest över mitt yrkesval.
Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess och jag har hunnit med både rollen som krogchef och haft flera muntliga framföranden i olika situationer.
Starkt jobbat av dig!
Hej! Bra text! Jag är 13 år och har stammat så länge jag kan minnas. Hatar det! Sökte ”stamning” och hittade det här, började läsa och kunde inte sluta. Trodde att det bara var jag som försökte med knep som fungerade i ett halvår och sedan blev till ett ticks nästan.
När jag var mindre så stammade jag inte lika mycket, antagligen för att jag var tryggare med mig själv och min omgivning och vågade stamma öppet utan att bli röd som en tomat i ansiktet. Jag läste högt i klassen utan att känna ångest och anmälde mig frivilligt för att tala inför hela skolan (ca 200 + föredrar och syskon). När jag väl stod där var jag nervös och stammade lite med det släppte. Idag är jag stolt över det och andra saker jag har gjort. (som jag inte vill gå in på för jag vill vara anonym)
Sen började jag i sexan och klasserna splittrades, kände bara 1/4 av klassen och ville göra gott intryck. Jag undvek vissa ord och pratade mindre och mindre, tillslut var det ett helvette att tala högt. Jag har dåligt självförtroende och är nervös så fort jag kanske behöver prata högt.
Under alla mina år har jag fått kommentarer av andra som inte förstått hört kvävda skratt av dom som inte kunnat hålla sig. Hade väldigt gärna velat säga till dom men då hade jag brutit ihop. Skratt och kommentarer försvinner mer och mer med åren vilket är raka motsatsen till min stamning.
Kände igen mig mycket i din text förutom med namnet.
Ibland känns det orättvist att andra får prata normalt men nästan alla har några/något problem, vissa mer och vissa mindre och då finns det värre saker än stamning.
Har aldrig blivit mobbad eller så, men för er som får höra kommentarer så kan ni alltid fråga en logoped att berätta om stamning för lärare och kanske klasser också utan att du behöver nämnas.
Det värsta är att jag börjar oroa mig för framtiden, om jobb och det sociala.
// anonym
Tack för en jättebra kommentar. Jag önskar jag kunde ge dig massa tips på hur du kan må bättre. Stamning kan vara ett helvete för den som stammar. Och det det bästa är ju som du skriver att sprida kunskap om stamning. När jag läste en tolkutbildning i teckenspråk där mycket tal förekom valde jag i en övning att prata om stamning. Det fick mig att känna mig tryggare i gruppen.
Hej!
När jag läser detta så är det exakt hur jag haft det. Började stamma i 6 års åldern. Min stamning började i samband med balkan kriget (ursprungligen från balkan). Det hjälpe inte precis med att min far var väldigt irriterad och arg på mig över min stamning. Brukade få utbrott på mig och skriva ”Kan du prata normalt och sluta med det där ”
Lågstadiet, högstadiet och gymnasiet hemskt!! Utvecklade panikångest, lärare som inte brydde sig och utsatte mig för jobbiga situationer inför hela klassen när det gällde högläsning och muntliga redovisningar. Hade få kompisar, ofta fick jag höra att det var jobbigt att vara kompis med mig för det är jobbigt att lyssna på stamning.
Efter att jag tog studenten försvann mig stamning, jag blev fri från skolan och alla dessa jobbiga situationer. Jag började må bättre psykiskt. Kan säga att jag var ”fri” från stamning i ca 8 år. Tills jag träffade min (nu) ex-man, ett ohälsosamt förhållande, fullt av ångest och psykiskt misshandel. Stamningen kom tillbaka.
Med åren har jag lärt mig att min stamning är ”psykisk” och mycket beror på hur jag mår inombords.
Hej,
Tack för att du delade med dig. Väldigt intressant läsning.
Spännande att läsa hur stamningen försvunnit och kommit tillbaka. Hoppas att du mår bättre idag och att stamningen är under kontroll.
/ Dennis
Hej Dennis.
Är själv stammare och gjort de mer eller mindre så länge jag kan minnas. Pratade precis med mina barn vid läggdags om just min stamning då de var nyfikna på varför jag ibland talar som jag gör, kände ett behov av googla lite. Hittade ditt inlägg där du sätter ord på hur det faktiskt är att stamma, att det finns fler som behöver låta hjärnan gå på högvarv för att få ett hyfsat flytande tal medans det för andra är en självklarhet. Som du själv beskrev, en sån sak som att säga sitt namn, hur svårt det är att få fram det när man blir tillfrågad medans om man får tajma in det själv får fram det utan problem. Eller man nästan inte stammar nåt alls när man går in i en roll. spelade mycket teater i skolan just för att det var så skönt att få ett bra flyt när man talade samtidigt som i helt normala sociala sammanhang känns som stamningen tilltog igen.
Har haft tur med min uppväxt där jag blivit någorlunda accepterad av dom man har runtomkring sig och har troligtvis gjort mig tillräckligt självsäker så att jag idag jobbar som brandman samt snickare med ett förflutet inom försvarsmakten då det känns som ganska sociala yrken där man träffar nya personer nästan varje dag.
För mig blir min stamning bättre när jag utsätter mig för nya utmaningar, att hjärnan lägger i en extraväxel vid nytt jobb, utbildning eller nya människor i olika sammanhang. Medans jag i mer normala vardagliga sammanhang stammar mer när man inte är lika fokuserad, vet inte om fler än jag känner likadant?
Som många andra skrivit innan mig så beror väl stammningen mycket på hur självsäker man känner sig, och precis som alla andra känslor går det i vågor, tyvärr pratar man som allra bäst när man druckit alkohol då man känner sig som den självsäkraste människan på jorden.
Hur som helst så känns det väl som man accepterat sitt stamning något , iaf mer än i yngre år. Med det sagt, hur mycket man än försöker acceptera det, när man väl står där med blicken i golvet och försöker hacka fram en vettig mening eller ännu värre sitt namn då kan man inte låta bli att känna sig dum. Kanske inte just för stamningen i sig utan snarare för dom konstiga meningar man sammansätter då de rätta orden inte går att få fram, frustrationen över att man har ertt väl utvecklat ordförråd, men man kan inte använda det utan det sitter fast i huvudet. Det man istället lyckas få fram känns bara dumt, osammanhängande och tämligen ointelligent. Vänder man på det så finns inget skapar sån njutning och inger sådant välbehag som då man gjort en perfekt beställning åt hela familjen genom luckan på mcdonalds, ringt kundtjänst utan ett enda stakat ord eller lyckats dra där roliga skämtet inför kollegorna utan att fastna när skämtet tar skruv.
Det märkliga är att när någon i min närhet väl vågar ta upp stamning, då flyter talet som aldrig förr, därför har besöken hos logoped varit få.
För att sammanfatta detta – det är ett märkligt handikapp vi har, nyckfullt skoningslöst och oberäknelig. Som du själv beskrev, lär man sig ett knep fungerar det under en period sen är man tillbaka. Gillade verkligen ditt inlägg och skulle egentligen bara skriva en liten kommentar, men märkte själv hur skönt det kan vara att skriva av sig ibland.
Vill med det önska dig och de som eventuellt läser detta lycka till och god fortsättning med livet
Henrik
Hej,
Vad roligt att du gillade mitt inlägg. Jag blev verkligen glad av att du lagt ner så mycket tid och text för att dela med dig av dina tankar. Du sätter verkligen fingret på flera saker i din text och jag håller med dig och känner igen mig i dina beskrivningar. Om en vecka ska jag hålla i en workshop i värdegrundsarbete och jag har redan nu börjar formulera ett alternativt manus för själva presentationen.
Ha det bra och tack för din text åter igen.
/ Dennis
Hej Dennis,
Jag sökte på stamning och då kom din sida upp. Den är verkligen bra och jag tror du fyller en viktig funktion. Varför jag sökte är lite udda för jag håller på att skriva en fabel om ekonomi. Och varför skriver jag här? Jo i den har jag en tuff katt som lär en tjej om att spara pengar, och för att göra katten lite mänskligare och inte så besserwisseraktig har han fått en liten stamning. Det är inte mycket dialoger, men jag tänkte pytsa in en fem gånger totalt för att markera. Katten säger att han har ett sån´t ”språk”, han har lite knepigt med vissa bokstäver bara, och det är konsonanter. Han säger inte att han stammar, för det får läsaren förstå själv. Hans attityd är att han är tuff utåt, men lite känslig ändå.
Tror du att det kan väcka anstöt hos pedagoger eller hos barn? Jag har ingen erfarenhet alls av det här funktionshindret om man kan kalla det så. Det blir några lustiga episoder som inträffar på grund av hans ”språk”, men ingen gör narr av honom. Kommer någon ta illa upp?
Fabeln är för barn 6-10 år. Vad tror du är viktigt att poängtera. Ska han göra något speciellt? Vad ska jag tänka på?
Vore kul om du ville svara.
Hej Irene!
Intressant att du lyfter in stamningen i fabeln. Jag tycker personligen att du undvika att lägga så mycket fokus på att katten ska behöva förklara sitt sätt att prata, inte som ”språk” i alla fall. Alla som stammar vet hur ett ord ska låta och hur det ska sägas. Ett språk eller dialekt är något du själv mer eller mindre kan styra över och lära om. Stamningen är ju mer eller mindre konstant över tid.
Jag hade nog själv försök lyfta in något metaforiskt. Till exempel som en dörr som inte går att öppna trots att du vet hur den ska öppnas. Ingen annan har problem med dörren men för dig krånglar den ibland. Tänker på min egen stamning som ofta ter sig som låsningar innan ordet forceras ut.
En annan metafor som jag brukar använda är att vi cyklar på en väg men för den som stammar blir vägen ibland guppig medan den är slät för kompisen som cyklar bredvid.
Hoppas jag kunde hjälpa dig! 😊
/ Dennis
Hej maria! När jag var liten så stängde våran hemsamarit in mig i en skrubb för något bus som jag har gjort, efter det blev jag att stamma , jag stammade mig genom hela skoltiden , jag stammade på ut andningen så det blev jobbigt . Jag tog min första ”fylla” när jag var 14 och blev HELT föundrad ! Kunde prata utan stamning , jag söp bort min stamn är nu 66 år och pensionär , har gjort 4 fn batt varit resemonör isverige + mekaniker i norge i 16 år , men inget att rekomera min ”behandling ” jag är inte alkolist och jag stammar inte och mår bra 😎👍