I går var det futsalturnering i bästa Korpen-anda. Det blev en hedersam andraplats. Tung i vaderna och med en lång arbetsdag rättfärdigar jag därför dagens busstur till jobbet framför cykeln. Någon måtta på hurtigheterna får det ändå vara.
Innan futsalen igår tänkte jag glo några minuter på Nyhetsmorgon men blev som vanligt besviken på söndagar då sändningarna börjar senare. Istället var det något tecknad våld jag snabbt zappade över. Då slog tanken mig:
Hur mycket skräp har vi egentligen matats med genom åren i barnprogramsväg?
De olämpliga barnprogrammen verkar vara något som följer televisionens utveckling år efter år. Jag har inte upplevt det själv men det sägs att en hel generation blev förstörd av ”Vilse i pannkakan”. Mina egna minnen om kaos i Bollibompa sträcker sig till ”Skrotnisse” som borde haft åldersgräns. Jag drömmer fortfarande mardrömmar om Eremiten och hur lämpligt var det egentligen att titta på såväl Kalle Anka som Tom & Jerry? Bägge fyllda med övervåld. Tecknade serier som bara blixtrar till i en massa färger i ett högt tempo, utan någon som helst koppling till verkligheten. Snabbt ska det gå.
Men vad gör det? Är dagens barnprogram så mycket bättre? ”Drömmarnas trädgård” och Teletubbies verkar vara succéer för de tvåfotade blöjbärarna. Segare än knäck i juletider, men det uppskattas.
Astrid Lindgren kan vi lita på
Tacka vet jag Astrid Lindgren med hennes fina filmer. Att barn rymmer hemifrån, eldar upp ångmaskiner, kryper ner i skarpladdade kanoner, balanserar på skoltak och ramlar ner i forsar låter jag vara en parentes. För till sist; alla årtionden har sina beskörda delar av olämpliga barnprogram men endast Astrid förpackar olämpligheten snyggt och fängslande och kanske lär hon våra barn sensmoralen i tokigheterna.
Ha en bra dag kära läsare. Om ni gillade inlägget tveka då inte på att klicka på någon av delningamöjligherna. Vi taggas under #lattefarsor och @lattefarsor på sociala medier.
/ Dennis
