I väntans tider…

Idag så var vi på vårt andra ultraljud för den här graviditeten, och på torsdag ska vi eventuellt på ultraljud nummer tre. Ultraljuden i sig är en lätt surrealistisk känsla, det var på första ultraljudet som graviditeten på något sätt blev ”på riktigt” för mig som partner, visst jag hade känt någon enstaka liten spark och det hade märkts lite på att Kajsa var väldigt trött och kräktes en del men, det var en väldigt omvälvande känsla och en otroligt häftig upplevelse som man hade velat återuppleva en tre-fyra gånger veckorna efteråt.

Nu, när vi väl får ultraljud nummer två, och eventuellt tre, så är det inte riktigt samma goda glada känsla i kroppen. Anledningen till att vi behövt göra fler ultraljud är att vi just nu befinner oss i vecka 41+5, vi har gått över beräknad födsel med 13 dagar. I det läget så är inte längre ultraljuden en häftig och stor milstolpe som det var i vecka 20, i det här läget så är det snarare en lätt känsla av ångest. Full tid har gått, matchen är över och helt plötsligt ska vi in ”Sudden Death”, upp till två veckor över BF är tydligen normalt, men nu har vi som jag förstått det börjar vi närma oss tider som kan vara farligt/skadligt för den lilla parveln, fostervattnet börjar minska och moderkakan har börjat dö sen några veckor tillbaka. Går vi längre än nästa måndag så måste de försöka starta upp förlossningen, och helt plötsligt så har vi börjat manipulera ett förlopp som allra helst ska vara så naturligt som möjligt.

Så även om känslan var minst sagt blandad när vi klev in på speciallistmödravården idag så måste jag säga att jag gick lättad därifrån, ultraljudet var inte riktigt lika häftigt som första gången, men vi fick en väldigt klar och tydlig bild av den lilla skrutten som verkar ha både näsa, läppar och båda sina armar. Fostervattensnivåerna var bra, och i övrigt så verkade barnet vara fullt frisk, Kajsa liknande det som att den låg på chartersemester med all-inklusive, sen efter det fick jag för första gången i mitt liv vara med under en gynundersökning (rätt underlig upplevelse som mest såg smärtsam ut, men det fyller ju en god funktion) där barnmorskan kunde konstatera att livmodertappen nu hade börjat utplånas. Den vetskapen var nog, tillsammans med uppdateringen om att barnet mår bra, den klart bästa. I fredags när Kajsa undersöktes så fastslog den barnmorskan att livmodertappen var både stenhård och vinklad bakåt, information som vid det tillfället lite slog undan benen på min sambo som där och då kände att förlossningen var en evighet bort och att igångsättning kändes som det enda alternativet, den nya informationen gör istället att vi nu med tillförsikt hoppas på en förlossning innan helgen och möjligheten att slippa bli igångsatta.

Är det någon som läser som har erfarenheter av att gå långt över tid som vill dela med sig av sina erfarenheter? Hur tänkte ni kring frågor som igångsättning, kejsarsnitt och att bli överburen? Kommentera gärna.

/Daniel

3 svar på “I väntans tider…”

  1. Vår kille föddes 14 dagar efter bf. Det var de längsta två veckorna någonsin! 23 december hade vi tid på specmvc för att planera igångsättning. Det skulle ske på juldagen eller inom de närmaste dagarna efteråt om vi ville vänta. Vi hade bestämt oss för att vänta till annandagen för att ge det en större chans att komma igång av sig självt. Jag var rädd för att behöva sättas igång, hade läst en del om igångsättningar som tagit flera dygn och andra som blivit dramatiska. Precis som med allt annat ska man inte googla!

    Jag vaknade strax före sex på morgonen den 23 med rejäla värkar som kom var femte minut. 01.15 på julaftonsmorgonen föddes han 🙂

    Hoppas det sätter igång snart för er!

    1. Jag kan inte motstå, även om jag tror ni hört den förr, var det bästa julklappen? 🙂

      Skämt åsido, det är väl lite samma farhågor som vi har också, google må ibland vara din bästa vän men lika ofta är det ju som att be om ett nackskott.
      Men skönt att det gick bra för er och ni slapp igångsättningen, nu håller vi våra tummar att det blir samma för oss 🙂

      Kul att du delar med dig. Du får hälsa både lillen och Danne

      1. Haha har bara hört det en sisådär (Hur fasen skriver man det?!) tusen gånger 😉 Men helt klart bästa julklappen 🙂

        Om jag ska bara ärlig så tror jag att det jag tyckte var jobbigast med att ev sättas igång var att det kändes som ett misslyckande. Typ som att kroppen misslyckades med slutspurten, att få igång förlossningen. Sen ville jag verkligen uppleva hur det kändes att plötsligt inse att nu har värkarna startat, det är på gång! Nu fick jag nu det och så här i efterhand hade jag gärna sluppit allt vad värkar heter

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *