Med tjugonio år i bagaget försöker Cristobal hitta en balans mellan tre barn, fru, heltidsstudier inom webbutveckling och familjens företagande samt sin adhd. På ett sätt som fungerar. Någorlunda. Ja, så länge ingenting går sönder är vi nöjda. Men vi räknar inte porslinet.
En del av föräldrajobbet, speciellt med småbarn, går ut på att vara förutseende. Man måste tänka igenom alla möjliga tänkbara scenarion.
- Hur många blöjor kan vi tänkas behöva på dagens utflykt?
- Hinner vi med sovstunden?
- Kommer storasyster att hinna med sina läxor?
Vi går lite på framfötterna, är lite på spänn. Jag vet att plötsligt kommer den där vakna natten, eller så har jag glömt bort att förbereda matsäck och köpa skridskor, eller så ringer de från förskolan.
Efter något års övande är jag rätt bra på det där. Vissa saker går på rutin, och känslan av att allt är nytt, spännande eller främmande tynar bort. För sent har jag lärt mig att det nog är bra att gå lite på tå genom livet. För när något stort och allvarligt händer som inte rör barnen, måste jag vara beredd på att vara förälder ändå.
När jag skriver detta har det nyligen passerat ett år sedan min ende bror dog. I år skulle han ha fyllt 34. Han föddes under oerhört svåra omständigheter och blev beroende av rullstol och personliga assistenter som kunde föra hans talan och ge honom all den omvårdnad ett barn behöver livet igenom.
Jag har mycket att tacka min bror för
Tack vare min bror har jag utvecklat en stor empatisk förmåga som bland mycket annat gjort mig till en bra förälder. Men hans plötsliga insjuknande och bortgång har stundtals fått mig att sluta fungera som person. När han blev inlagd på sjukhus var jag föräldraledig med ett 16 månader gammalt barn, jag kunde nästan aldrig vara där.
Jag var inte bitter på mitt barn, men bitter på att min bror passade på att bli sjuk just då, när jag inte kunde. Det jag däremot kunde, var att hjälpa till i rollen som personlig assistent på nätterna. Han bodde vanligtvis hemma hos våra föräldrar utan assistans nattetid och då sjukvården inte kunde tillgodose den vården hemma fick familjen rycka in. Denna vardag med bebis, jobbsök och dålig sömn/vakna nätter gjorde att jag kunde stå och gråta öppet i Öppna Förskolans park.
Varannan dag från den perioden är höljd i dimma och varannan dag är putsad kristallklar med en näsduk dränkt i tårar och en skärande smärta i bröstet. I efterhand ser jag att räddningen var föräldraskapet. Visst blev jag utmattad och sjukskriven, något jag fortfarande känner av i bland, men utan mina barn och min partner hade jag garanterat mått värre. Framförallt hjälpte det yngsta barnets rutiner och behov mig och gjorde att jag alltid var tvungen att kämpa lite till, även om jag grät mIG igenom ett givet moment. Ungefär som jag gråter mig igenom att skriva det här.
Jag tackar min dotter
Nu i efterhand är jag glad över att barnet behövde mig för egentligen var det jag som behövde henne. Utan henne hade maktlösheten tagit sitt totala grepp om mig. Jag behöver henne ännu mer idag. Hon är nämligen väldigt lik både mig och min bror och sin farmor. När jag tittar på henne får jag ofta chansen att tänka tillbaka på allt min bror lärt mig.
Det tackar jag livet för.
/ Cristobal
——-
(Fotnot) Hospice: Specialiserad vård i livets slutskede.
