Jag dammsög, men det var inte jag som tyckte att det behövdes

Jag pratade i helgen med min mormor. Jag brukar ringa henne någon lördag då och då för att kolla hur läget är med henne. Vi brukar prata om både det ena och det andra. Hon berättar vad hon skulle göra senare under dagen eller fyller i med något som mamma kommer att göra som mamma själv inte hunnit uppdatera mig om. Jag brukar berätta hur det är med familjen, hur det går på jobbet och lite allmänt om mitt liv just nu.

I helgen kom vi in på hennes pension av någon anledning och att den inte var särskilt bra. Mormor drog den snabba slutsatsen att hennes låga pension berodde på att det varit hon som varit hemma med alla barnen (4 stycken) medan morfar jobbade. Vi kom även in på att änkepensionen efter morfar på inget sätt kompenserar för att hon inte jobbat upp en högre tjänstepension när hon tagit hand om familjen.

Att leva jämställt känns för mig som något självklart. Det bidrar bland annat till en tryggare ekonomi för både mig och Sara under ålderns höst. Ingen av oss kommer att vara beroende av den andres pension för att vi inte hunnit jobba tillräckligt under våra yrkesverksamma år.

Pappabloggare, jämställdhet, projektledaren,
Hade ingen bra bild så jag satte ihop två mindre bra. Kommentarer är överflödiga!

Jag ser mig själv som en feministisk och jämställd man, pappa och sambo men hur är det egentligen? Vi är nog många män, precis som jag som gärna stolt rätar på ryggen och tycker vi är lite bättre än alla dem där andra männen som inte lever i jämställda relationer. Vi eller jag skriver jag istället, jag som tycker detta glömmer som oftast bort min egna brister. Bara för att jag upplever mig själv leva i en något mer jämställd relation så är jag på inget sätt fullkomlig. Detta blogginlägg kommer att handla om mina styrkor som egentligen är en del av mina brister. Jag dammsög, men det var inte jag som tyckte att det behövdes

Jag dammsög, men det var inte jag som tyckte att det behövdes

Idag dammsög jag men det var inte jag som påpekade att det behövdes. Visst har tanken slagit mig under helgen men det hade liksom inte blivit av. Det händer att jag storhandlar själv mellan varven för att vi ska slippa dra med barnen 1,5 timme till affären. Men det är inte jag som skrivit matlistan. Jag brukar handla skor på säsongs-rean till barnen när det är bra pris. Men det är inte jag som kommer på idén att göra det.

Det är nästan bara jag som tvättar kläder i hushållet men så fort jag ska boka en tid när jag tycker det passar har Sara redan hunnit att göra det. Jag lagar all mat i hemmet – nä, jag lagar i princip aldrig mat hemma. Jag är bekväm med att Sara tycker det är roligt och hon är betydligt bättre på att ta vara på det som finns hemma. Det smakar alltid mycket godare när hon har lagat maten. Här får jag kompensera med att jag tar reda på köket efter att hon lagat maten.

Jag hänger med på barnkalas och låter Sara vara hemma och plugga. Men det är inte jag som klurar fram eller kommer ihåg att köpa födelsedagspresent. Det är inte heller jag som tar ansvaret för att fixa med våra egna barnkalas. Om  jag skulle göra det är det inte för att jag kom på det själv.

Så hur är det egentligen när allt kommer omkring?

Generellt sett känner jag mig rätt jämställd i min föräldraroll och som sambo. Jag är en närvarande förälder som delar lika på föräldradagarna och jag tar nästan alla vab-dagar. Det är svårt för Sara att vabba och vara student samtidigt. Skolan tar inte paus för att våra barn är sjuka. Jag är den förälder som har bäst koll på förskolebiten och det mesta som sker kring den. Men efter att ha läst igenom detta inlägg är det lätt att tro att jag inte är så jämställd när allt kommer omkring.

Så till alla oss jämställda pappor. Vi behöver ta oss en tankeställare. Hur stor del av planeringen av familjelivet är vi egentligen?

Till alla er andra pappor.

SKÄRP ER! 

/ Dennis

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *