Jag fick lite smått panik! – Hon sa att han var ful.

Häromdagen skulle jag och Siri gå och hämta bilen på parkeringen. Vi gick och småpratade, balanserade på en trottoar och njöt av det fina vädret. Vi hade med oss en soppåse som skulle slängas längs vägen. På väg in i soprummet möter vi en väldigt kraftig man. Det såg nästan ut som att han hade det lite jobbigt att gå. Siri registrerar mannen och säger strax efter till mig. 

– Han ser ut som en pappa. 

– Ja, han kanske är en pappa, svarar jag.

Vi slänger vår soppåse och går sedan hand i hand mot bilen. Längs vägen går mannen vi just mött vid soprummet, varpå Siri säger, jag tycker pappan är fu.. jag rycker till i hennes hand lätt markerat och tittar på henne lite bestämt och bekymrat. Jag tänker att jag ska prata med henne om detta när vi kommit till bilen. 

Vid bilen säger Siri åter igen något om den fula pappan, varpå jag försöker förklara att det inte är okej att säga så. Jag försöker förklara att andra kan bli ledsna om de blir kallade fula. Jag försöker även lite krystat förklara att det inte finns något som heter fula människor, att alla bara ser olika ut. Jag tror inte hon förstod vad jag försökte få fram och i ärlighetens namn hade inte jag heller förstått mig själv just då. 

Ikväll (söndag) låg vi i sängen och läste Lill-Zlatan innan det var dags att sova. I boken säger Ella att Steve har fula byxor. När vi läst klart började Siri fråga om det där med fula byxor, att hon själv skulle bli ledsen om någon sa att hennes byxor var fula och så vidare. Kanske hade hon förstått något av vårt samtal ändå eller så kopplade hon det bara till att ha fina kläder. Jag vet inte. 

Hur skulle ni prata med era barn om något liknande? 

/ Dennis 

Läs gärna inlägget 6 tips för att hantera arga barn

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *