Det är höst. Mörkret och kvällarna smyger sig på allt tidigare för var dag som går. Under de ljusaste timmarna idag var vi på öppna förskolan och därefter tog Siri en välbehövlig siesta medan pappa plockade leksaker och funderade på livet i allmänhet, inte så mycket djupare.
Om du är mörkrädd kan jag hålla dig i handen
Jag hade precis hämtat storebror hos hans pappa när det började skymma rejält. Endast horisonten skimrade av dagens sista solstrålar. Alfons tyckte att vi kunde dela på oss och ta olika vägar när vi närmade oss hemmet. Vi har gjort så några gånger tidigare men då i dagsljus. Jag kände mig inte helt trygg med att låta honom gå/springa själv de där 200 meterna innan våra vägar möttes igen. På sommaren ser jag honom mellan träden och om jag trampar på rejält med cykeln möts vi upp lagom på andra sidan dungen. Men i mörkret, nej, då blir jag lite rädd för mörkret å Alfons vägnar.
Jag berättade att jag tyckte det var lite läskigt att gå i mörkret själv och att jag väldigt gärna ville ha honom vi min sida hela vägen.
Som svar fick jag: ”Du behöver inte vara rädd. Jag kan hålla dig i handen. Det finns inget att vara rädd för. ”
”Vad skönt, det känns lite bättre nu.” svarade jag.
”Dennis, skuggorna är inte farliga heller. Det är bara träden som ser ut så när det är mörkt. Och vet du vad? Molnen är bara mörka för att det är kväll. Titta där är en stjärna. Vi kan sjunga ’Blinka lilla stjärna’. ”
Vi gick vidare längs gångvägen, tittade på stjärnan (som förmodligen bara var en satellit som blinkade) och sjöng.
Nästan hemma säger fyraåringen:
”Vet du vad Dennis, jag är också mörkrädd ibland.”
”Vad gör du för att bli mindre rädd då? frågade jag.
”Ingenting, ibland är man rädd och då är man rädd. Det är så, men det är inget farligt.”
Ja, visst är det så. Ibland är vi bara rädda för saker och oftast är det inte särskilt farligt med det. Med dessa ord tackar jag för mig idag och säger, god natt.
– Dennis
