En stammares vardag 

Den där känslan som höll mig vaken när jag var ung kom i natt tillbaka. Kanske är det för att jag plockat fram spöket ur garderoben och börjat reflektera över min stamning genom åren. Många minnen från ungdomen poppar upp vartefter jag lyfter på stenarna från mitt förflutna. Känslan av en klump i magen inför att träffa nya människor var påtaglig i natt. 

Jag har de senaste veckorna diskuterat en del stamning med en kollega på jobbet och med Sara hemma. Saker jag förträngt dyker upp i huvudet på mig mellan varven, särskilt när jag ska sova. Idag fredag fick vi träffa en ny kollega på jobbet, en vikarie som ska hoppa in vid sjukdom och ledighet. Det är hur bra som helst egentligen då vi större delar av vintern och våren gått kort i en verksamhet som i princip kräver hög bemanningsgrad. 

Det hade känts bra med denna vikarie om det inte vore för allt som rörts upp till ytan den senaste tiden. Oron i natt handlade om att detta var en ny person som jag skulle presentera mig för. En ny person vars första intryck av mig kunde påverkas av min stamning. Jag vet att jag borde känt lugnet, det kommer att gå bra oavsett en blockering vid Dennis eller inte. Men minnena från högstadiet och gymnasiets muntliga redovisningar var som en festande högljudd granne när du ska upp tidigt dagen efter. Det gick inte att somna. 

Ingen, inte ens jag själv kommer ihåg vad mitt muntliga framträdande handlade om

Det var Svenska B  på gymnasiet och det var dags för det obligatoriska momentet, muntligt framförande. Ni vet, ett framförande á la Logos, Etos, Patos. Jag hade pluggat in mitt framförande med hjälp av stödord då jag inte ville bli bunden till ett manus som äventyrade mina kreativa lösningar för att inte stamma. Talet skulle vara i 15 minuter eller så var det 5 men det kändes som 15. Jag minns det i alla fall som det längsta framförandet i mitt liv. Knädarr, svettningar, skakiga händer och kampen för ett tal som flöt på kändes som en evighet. Efteråt var det dags för klassen att ge sin feedback. 
Hade jag lyckats upprätthålla såväl logos som etos och patos? Ingen aning, jag tror inte någon sa särskilt mycket förrän en kille i klassen med välvilja lyfte fram att jag nog inte hade stammat alls under framförandet. 

Stamning, blogg om att stamma,
Känslan var att jag av klasskamraterna inte bedömdes för min skolprestation utan istället för mitt tal. Befrielsen var ändå total resten av dagen. Jag hade överlevt en vecka i vildmarken utan kniv och tändstickor. Det var besvärligt men jag kom undan med blotta förskräckelsen. 

Hur gick det idag då och överlevde jag?

Jag hade precis tagit den första sippen från min mugg med kaffe och inkorgen till verksamhetens mail var kontrollerad då chefen och vikarien kom in på kontoret. Jag och chefen avhandlade snabbt några organisatoriska frågor innan jag skulle presentera mig för den nya kollegan. Hen hann presentera sig först innan det var min tur. 

Stamning, blockering
Ungefär så här kan jag se ut när jag presenterar mig för dig. Jag brukar nämligen nästan alltid få en låsning på D i Dennis.

Det låste sig direkt, tungan stack ut ur munnen innan jag lite forcerat sa Dennis. Personen mitt emot mig skrattade lite nervöst och jag avbröt ögonkontakten och låtsades behöva något från mitt fack i hyllan bredvid. Mest för att den konstiga stämningen nu skulle få ett skonsamt avslut innan vi gick ut till mötesrummet. 

Resten av dagen flöt på som vanligt i sedvanligt fredagstempo. 

För fler inlägg om stamning besök kategorin Stamning

/ Dennis

2 svar på “En stammares vardag ”

  1. Hej Dennis!
    Vill börja med att tacka för en bra blogg och att du tar upp stamning. Finns inte många som skriver om det.
    Ser att det var ett tag sen du skrev ett inlägg nu, hur går det för dig idag?
    Har du accepterat din stamning och hur upplever du att ringa och svara i telefonen?
    Jag är 31 år och stammar men att det sitter mest i när jag ska ringa/svara i telefonen.
    Iaf när jag ska ringa folk jag inte känner och måste börja presentera mig.
    Hjärtat slår hårt jag blir svettig och känner mig typ yr.
    Har du några knep på hur du gör när du ska ringa samtal (om det är något som är jobbigt för dig) och det känns redan innan du har slagit nr att detta kommer inte att gå?
    Jag tror att mitt största problem är att jag skäms. Att man är vuxen och inte kan prata rent. Jag vet att det inte är nått man ska behöva skämmas över, men det är svårt att ta till sig sina egna råd 😀

    Oj, detta vart ett långt inlägg och hoppas att du har orkat läsa igenom det 😀
    Ha en bra tisdag.
    Med vänlig hälsning, Tina

    1. Hej Tina!
      Bloggen har tagit en paus och jag har valt att främst använda Instagram. Det krävs rätt mycket tid och planering för att hålla en blogg levande vecka ut och vecka in.

      Stamningen finns kvar och jag påminns om den nästan varje dag men det stör mig oftast inte. Det är som du säger vid första kontakten med människor, både telefonledes och i direkt personkontakt.

      Mina tips då:
      Om jag ska ringa någon ny försöker jag vara så avslappnad som möjligt. Tar några djupa andetag och försöker infinna mig i något slags lugn.

      Om någon okänd eller känd för den delen ringer brukar jag lägga till ett A innan jag svarar. Typ A Dennis, som i Ja, det är Dennis här.

      Värst är fortfarande direkt kontakt med människor jag behöver presentera mig för. Där har jag inte kommit på någon bra strategi ännu. Hos frisören presenterade jag mig en gång som Andreas (jag heter det i mellannamn) Kändes dock väldigt dumt då frisören hela tiden tilltalade mig som Andreas.

      Har du några knep som du använder i vardagen?

      Ha en fin helg!
      Dennis

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *