Vågar du lämna dina småbarn med en manlig pedagog?

Manliga pedagoger i förskolan är en fara för små barn?

Det händer att jag blir lite skeptisk och reagerar när jag möter manliga pedagoger i förskolan. Det går egentligen emot mycket av det jag står för. Jag vill se fler män ta ansvar för barn både på det sociala planet som det emotionella. Fler män i förskolan välkomnas för att sudda ut bilden av att män inte kan ta hand om barn.

Myten om att män inte kan ta hand om små barn lever kvar än idag. Ni kanske minns artikeln om läkaren Annica Dahlström som sades ha bevis för att män oftare inblandade i olyckor kring barn och därför sämre på att ta hand om dem. Samma läkare/professor skrev boken ”Könet sitter i hjärnan” vilken har kritiserats av en rad med forskare. 

Pappablogg, manliga pedagoger,

Elaine Eksvärd skriver att barn inte behöver manliga förebilder utan bra vuxna förebilder. Jag håller delvis med henne och delvis inte. Barn behöver ha både manliga och kvinnliga förebilder om att vara exempelvis omhändertagande. Jag tycker att fler män borde vara i förskolorna för att inte machokulturen á la Paolo Roberto ska fortsätta att vara norm. Likväl tycker jag att förskolorna ska vara en arena som visar på mångfald. Tack Cissi Wallin för att du sätter ord på det jag känner.

Jag svarade på frågor och försökte vara en god vuxen förebild.

En stjärna bland kollegorna.

Från livet på gymnasiet kastades jag in i vikarieförmedlingen för skola och omsorg. Kort därefter fick jag ett längre vikariat som sedan gick över till en fast anställning. Jag var ju så fantastisk med barnen, trots att jag var kille och trots att jag knappt behövde ta något mer ansvar än att vara ett par extra ögon. Bara att jag hade valt att jobba inom skolan gav mig ett godkänt av kollegorna.

En snuskgubbe bland föräldrarna.

Jag hade jobbat något år innan jag fick jobb på en fritidsklubb för barn i åldrarna 10-12. Vi brukade ha för vana att mellan varven sitta och prata med eleverna i mindre spontana grupper. Samtalsämnena berodde helt på vad eleverna ville prata om, vi fanns där för att bolla de tankarna de hade.

En dag var det några 11-åriga tjejer som tog upp kärlek när vi satt inne på vårt lilla fritidsrum och pratade. Tjejerna fnissade då de kom in på ämnet pussas.

”För det gör man väl när man har en kille?

Vi svarade något i stil med att:

”..jo men så kan det vara. Om båda vill det såklart.”

Det gick inte många dagar innan både jag och min manliga kollega blev inkallade på rektorns kontor. Tydligen hade det varit ett ”Hem och Skola-möte” under veckan och på det mötet hade några av föräldrarna lyft ett problem.

De två killarna på fritids pratade snusk med tjejerna. De skulle ha frågat ut flickorna om de gillade att hångla och om de hade några pojkvänner att hångla med. 

Där satt vi framför vår chef med hakan ner skrivbordet, alldeles mållösa. Vad skulle vi säga? Vi försökte förklara vilken situation det kunde ha rört sig om och bedyra att det inte var som tjejerna sagt till sina föräldrar. Varför de sa så till sina föräldrar fick vi aldrig veta. Vi fick finna oss i att ett rykte florerade om oss och hoppas att det inte spreds allt för långt.

Det är tråkigt att män har så dåligt rykte i barnomsorgen att sådana misstankar kan dyka upp ur ingenting. Det finns bara ett sätt att motverka dessa rykten, det är att motbevisa de på samtliga plan i samhället och i hemmen. Män har samma verktyg att ta hand om barn som kvinnor. 

/ Dennis

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.