Den 30:e juni föddes min dotter och mitt liv kommer aldrig bli sig likt igen. Och det är fantastiskt. Jag hade tänkt berätta för er nu hur lilla Juno kom till. Junos saga började för lite mer än 13 miljarder år sedan.
Sagan börjar vid tidens begynnelse, då den stora smällen skapade naturlagarna, och de första atomerna. Dessa första atomer, väte och helium, samlades i enorma grupper tills de tillsammans fick den första stjärnan att födas.
I hjärtat av dessa första stjärnor smiddes de samman till de lite tyngre elementen. Och ju närmare denna stjärnas död de kom, desto tyngre elemnt smiddes. För att vid denna stjärnas död åter slungas ut i tomrummet. Detta återupprepades gång på gång, tills en dag då en ung stjärna föddes i utkanten av en liten galax i utkanten av superklustret.
Där, för mer än fyra miljarder år sedan, tändes vår sol för första gången och runt vår sol kom vår lilla planet att kretsa. På ett alldeles lagomt, inte för varmt och inte för kallt, avstånd.
Denna lilla planet fick sedan motstå ett enormt bombardemang av alla rester från solsystemets födelse. Isiga vandrare i tomrummet slog ner och smälte. Gång på gång tills dess att de bildade våra hav.
Där, djupt i våra hav började de första ättlingarna från dessa döende stjärnor göra något ingen annan hade tidigare gjort. De gjorde fler av sig själva. Och de fortsatte med det under flera miljarder år tills den dag då den första cellen bildades. Cellen som skyddade sitt mest värdefulla meddelande, sitt arvsanlag, i en kärna inuti sig. Hon, Eukaryota, frodades och spred sitt arv från stjärnorna vidare, skriven i aminosyror, i generation efter generation.
Många miljoner år förflöt tills dess att den första fisken klev upp på land och tog sin plats bland sina kusiner som skördade solljuset från vår lilla egna stjärna.
Miljoner, och åter miljoner år förflöt tills dess att en liten hårig varelse såg vår sols ljus för första gången. Hon diade sina ungar och gömde sig från de fjäderbeklädda skräcködlor som regerade sin tidsålder. Till den dag då vår lilla planet fick besök av ett syskon från solsystemets födelse och skräcködlornas era tog slut.
Sedan en vacker dag för 6 miljoner år sedan, fick en apa med ovanligt stort huvud det svårare när jordbävningar skakade Afrikas Horn. Hon tvingades ner på marken och fick genom sitt rakare bäcken föda sina ungar innan deras hjärna var färdig. Så de fick mogna utanför livmoderns trygga famn.
Tre av dess ättlingar fick för bara några tiotusentals år sedan det mycket svårt och endast några tusen individer återstod av en av dessa. Den här gången valde denna hårlösa apa att ändra världen istället för sig själv. På bara några få tusen år lämnade denna hårlösa apa, den första varelsen någonsin, sin lilla blåa ark och satte sina fötter på en annan himlakropp.
Och den 30 Juni, klockan 21.59, 2015 föddes den senaste av denna kosmiska evolution.
Smidd i hjärtat av stjärnor. Av råmaterial från tidens begynnelse. Som i miljarder år betatestats av naturen för att få denna formen. Inte en enda av dessa miljarder förfäder dog innan de hann skicka vidare ritningen till nästa generation.
Född 110 år på dagen efter att Einstein skickade in sin berömda teori. På samma dag som första Internationella Asteroid-dagen. På den första dag som hade 24h00m01s på 500 år.
Namngiven av den tredje upptäckta asteroiden i asteroidbältet, de romerska gudarnas drottning, den månad i vars sista dryga två timmar hon föddes, samt den konjunktion mellan planeterna Jupiter och Venus, som även kallas Stella Junios, som skedde den dagen.
Efter att ha sovit i hundra miljoner århundraden har hon äntligen vaknat. Välkommen till världen Juno.
