Mitt namn ger mig ångest

Under hela mitt liv eller så länge som jag kan minnas har jag mått mindre bra för att jag stammar. Många situationer undveks i rädslan för att börja stamma. Min stamning har begränsat mig i mina kontakter med nya människor.

Jag undvek situationer där jag behövde prata med människor jag inte kände mig trygg med. Jag undvek så långt jag bara kunde alla former av telefonsamtal till människor/institutioner jag inte hade en etablerad relation med.

Det kunde hända  att folk la på telefonen för att de trodde att samtalet bröts, när det egentligen var jag som efter ”Hej, jag heter….” fastnade på Dennis.

Fanns det en informationsdisk eller reception att besöka gjorde jag hellre det. Jag kunde ju inte gärna bli bortkopplad när personen stod framför mig. Väl där kunde jag stå och hacka eller sträcka ut tungan till den jag behövde prata med. Hellre det än att någon la på telefonen i örat på mig medan jag kämpade med att presentera mig. Det går ju inte att ”lägga på luren” mot någon som står framför en.

Stamning, demin,

Därför hatar jag mitt namn

Missförstå mig inte nu. Jag har aldrig velat byta namn egentligen även om tanken slagit mig några gånger. Jag är Dennis och identifierar mig som Dennis. Däremot hatar jag vad som händer mitt tal kring mitt namn. För mig har ord som börjar på D eller som har en betoning på D eller T varit mina största fiender. Det är oftast här jag stammar och låser mig i mitt tal. Därför blir det nästan alltid jobbigt kring mitt namn.

Utbildningar, tillställningar och möten där det skett en presentationsrunda inledningsvis har varit fyllda med ångest. Jag har svårt att konsentrera mig på vad andra heter under rundan. Jag sitter istället själv och laddar upp för att hitta det rätta flytet inom mig för att på ett smidigt sätt kunna presentera mig. Det spelar ingen roll om jag inleder rundan eller inte. Är jag först ut är pulsen av nervositeten redan för hög för att jag ska kunna fokusera på resten av rundan. Oron för hur min presentation påverkat det första intrycket av mig gnager på självkänslan och jag förbannar mitt namn och det sociala handikapp det innebär att stamma.

Min strategi för att inte stamma vid Dennis har varit att säga ”Jag heter Dennis” och liksom glida över till Dennis lite melodiöst. När telefonen ringer svarar jag oftast ”A’ Dennis” som i, ”Ja, du pratar med Dennis” eller ”Ja, det är Dennis här.” 

Jag jobbar dagligen på strategier och lösningar för att minimera min stamning. Den stör mig trots att jag vet att det bästa vore om jag bara accepterade den och var bekväm i den jag är.

Läs gärna Amanda Westers inlägg om stamning. Väldigt fint skrivet.

/ Dennis

2 svar på “Mitt namn ger mig ångest”

  1. Dennis,
    jag känner igen mig så väl i din text. Att presentera sig för andra människor och att prata i telefon är det jobbigaste som finns.

    När jag ska presentera mig inför nya människor så rabblar jag upp mitt namn om och om igen för att vara säker på att jag inte stammar. Nej, i vissa stunder är det riktigt jobbigt.
    Super bra text, och tack för länken till min blogg! <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *