Under fikat efter morfars begravning höll jag ett tal om min relation till morfar. Jag berättade bland annat om att han lärde mig att spela schack. Jag var fram tills begravningen osäker om jag någon gång vann eller om han la sig. Mormor avslöjade att morfar lät mig vinna.
Jag har alltid avskytt att förlora. Det spelar ingen roll om det är i frågesport, bangolf eller en Korpen-match i fotboll, jag tar det alltid lika tungt. Det är som en bitter känsla som kan sitta i allt från en kvart till några dagar beroende på hur förlusten gått till.
Jag tror vill inte tro att schackpartierna jag fick vinna emellanåt har något med saken att göra men efter dagens speltimme med Alfons började jag dra vissa paralleller.
Måste jag förlora varje gång?
Det har blivit lite av en måndagstradition efter förskolan. Vi tar fram hans brädspel Labyrint från barnprogrammet med samma namn och började spela. (Läs gärna vad jag skrev om spelet och om hur vi gjorde eget slajm här.)
Ganska fort skulle det visa sig att jag hade ett litet övertag. Affe blev sur och ville inte spela mer. Jag försökte snyggt säga att ibland vinner han och ibland jag och att vi borde fortsätta ändå. Det var ju bara början av spelet och det fanns flera utmaningar kvar att vinna. Efter några fumliga byggen i en utmaning och några dåliga val av vägar i en annan vann Alfons denna 40 minuters batalj med minsta möjliga marginal. Trots att jag la mig kändes förlusten ett par minuter.
Så nu undrar jag. När kan jag börja vinna?
/ Dennis
