Supersöndag ute i Klabböle


Det har blivit lite som en fristad. Bort från lägenhetskomplex och miljonprogramsområde. Ut i naturen för att grilla varsin korv, kasta macka, tälja korvpinnar, tända eld, släcka eld och se stora stenar plumsa i vattnet. Alfons tog sin vana trogen den lilla sågen och började arbeta med stora fallna träd tills svetten lackade. Siri var hungrig och hade helst ätit korven kall. Vänta på den perfekta glöden var inte hennes melodi. 


”Det smakar som rabarber”. 

Sen blev det handling på Ica Maxi med hungriga föräldrar och griniga barn. Men det är en helt annan sida av myntet som vi inte vänder upp idag. 

Hur vill du säga förlåt?

Att säga förlåt är kanske inte alltid så lätt när du skäms över vad du gjort. Du är medveten om att du gjort något fel och borde be om ursäkt för det. Men om du inte förstår vad förlåt betyder och varför du ska göra det, ja då blir det kanske lite svårt. Efter en incident på förskolan och med erfarenhet från jobbet har tanken slagit mig:  

”Finns det inga barnböcker om att be om ursäkt?”

Att säga förlåt får enligt mig inte bara vara något barnet slänger ur sig för att få det överstökat. 

Vad får det för effekt att bara säga förlåt utan att verkligen mena det? 

Hur vill du säga förlåt? 

För att något verkligen ska landa och sjunka in bör det komma på initiativ från budbäraren. Vi kan påminna barnet om att det som hände inte var särskilt bra och att en ursäkt nu borde vara på sin plats. 

Förstår nu barnet varför den ska be om ursäkt så landar utsäkten bättre hos mottagaren. En ytterst amatörmässig analys. Säga förlåt behöver inte nödvändigtvis handla om ord, att säga förlåt i sig kan vara ett jättekrav för den som nu gjort något fel och som skäms över det. Jag brukar därför ibland i affektens epicentrum fråga lite försiktigt: 

Hur vill du be om ursäkt/säga förlåt sen? 

Utan att för den skull kräva något svar, mer låta det landa hos barnet. När barnet/barnen lugnat sig brukar jag fråga en gång till och se vart det landat. En klapp, ett ord, ett gossedjur eller en kram. Det är tanken bakom symbolen som räknas.

Grundläggande för att kunna sätta sig in i andras känslor måste vara att kunna förstå sina egna känslor. Om just känslor finns det mycket barnböcker men vad finns det om att säga förlåt?  

/ Dennis

Dagens boktips – Stina Wirsén – Vem är arg?

Vem är arg? 


Stina Wirsén nominerades till Augustpriset 2005 för bästa svenska barn- och ungdomsbok.

Nallen sitter och bygger med klossar när Katten kommer och vill vara med. Nallen säger nej, varpå Katten blir arg och gör fula grimascher till Nallen. Nallen blir arg och slänger en kloss i huvudet på Katten. Slagsmål utbryter och bägge vännerna börjar till slut att gråta. 

Boken tar upp känslorna som kan uppstå när någon känner sig utanför. Den visar på konsekvensen av ett bråk som leder till tårar. Men som sig bör, avslutas boken med att de båda bråkstakarna blir vänner och kan leka tillsammans, trots att tornet med klossar rasar och en bit faller ner i huvudet på Nallen.

 

Pussla på balkongen och grannen i kalsonger

Bakgrund: 

En av de största festhelgerna i Umeå gick nu i helgen av stapeln. Brännbollsyran drog tusentals festivalmänniskor och brännbollsspelare till Umeå. Med artister som Zara Larsson och Kygo på scen var stämningen maxad. Enligt tradition festas det rejält bland studenterna på såväl festivalområdet på campus som på studentområdena intill. Att många i söndags led av någon slags överhängande huvudvärk var kanske inte helt konstigt. 

Fint väder med pussel på balkongen

När en något sömning vår-/försommarsol passade på att titta fram på balkongen dukade vi fram för eftermiddagskaffe med en skvätt D-vitamin i ansiktet. Siri hade plockat fram sitt favoritpussel med Mumintrollen och var på väg ut på balkongen.

Kaffe hade knappt runnit genom filtret i den relativt billiga kaffebryggaren från typ Elgiganten när ett ILVRÅL hördes från balkongen. 

Mitt pussel är borta!

 

Mycket riktigt, där stod Siri på balkongen med endast pusselramen i sin hand. Pusselbitarna gick inte att finna på mattan under balkongbordet. Jag slängde ett getöga över räcket och tittade ner i rabatten nedanför, men där låg inga bitar. Jag sänkte blicken en bit till och såg då en ensam pusselbit balanserandes på aluminiumräcket till balkongen på bottenvåningen. Jag lutade mig över räcke ytterligare och såg där en gedigen samling pusselbitar ligga inne på grannens balkong. 

Ja, ha! Nu då? En otröstlig Siri ville inget annat än att ha tillbaka sitt pussel så det blev att traska ner två trappor och ringa på. Klockan var vid det här laget omkring halv två. 

Hej, vi skulle vilja ha tillbaka vårt pussel. Jag menar Siri råkade kasta ner pusslet på er balkong och nu saknar hon det. Kan du hämta det? 

I dörröppningen stod en påtagligt bakfull 20+ kille iförd endast kalsonger. Efter att vi berättat om vårt ärende stängde han dörren och återkom en knapp minut senare med en bunt pusselbitar. Siri blev lycklig av att fått tillbaka sitt gratispussel från Max och att det nu fattades en bit bekom henne inte. Jag drog en lov i rabatten nedanför och synade grannen balkong en sista gång men hittade inte den sista pusselbiten. 

/ Dennis

Jag var så jävla less på barnen

Nu i helgen var jag nästan ensam med barnen. Känslan var i alla fall det. Sara skriver uppsats och hade i helgen behov av att sitta med den. Med det sagt kände vi (läs jag) oss lite i vägen och störande. Så i lördags hoppade vi in i bilen med symaskinsmotor och åkte ner på stan för morsdagspresent och bio.

Alfons hade klart för sig vad mamma nog önskade sig. ”En skolbok som hon kan skriva i och hålla reda på allt plugg i”. Sagt och gjort, inga blommor eller choklad utan en inbunden anteckningsbok och två pennor fick det bli. 

Baby-Bossen

Efter att ha fyllt varsin gottepåse var det dags för bio, vilket var Siris första biobesök.  Vi skrattade tillsammans i ungefär en timme innan Siri akut fick myror i brallorna och var tvungen att gå på toaletten. Efter lite konfererande med Alfons beslutade vi oss för att han stannade i salongen  medan jag och Siri gick på toaletten. Väl där gjorde hon sig ingen större brådska och vi missade precis nyckelscenen i upplösningen av filmen. Jag förstår nu konceptet med knattebio och deras cirka 1 timme långa filmer. 

Så jäkla less på barnen

Söndagen var oplanerad förutom
Sara som ägnade sig åt akademiska studier. Ett tomt schema var dock ett oklokt beslut. Barnen var överallt och arbetsron för pluggande mamman var nästan obefentligt. Det var då jag nästan i affekt klädde på barnen och gick till bilen.

Vars ska vi? frågade barnen samstämmigt. 

Det blir en överraskning, svarade jag. Sanningen var egentligen att jag inte hade en aning. Jag var bara tvungen att åka hemifrån. I bilen kunde de ju inte gärna springa runt utan vi kunde sitta still och lyssna på musik. 

Musiken som går på repeat numera är varken Emil eller Cray Frog utan en av låtarna från serien Skam

Lyssna på den! Den är bra! 

Jag backade ut bilen från parkeringen och började köra, fortfarande utan mål. Men som en blixt från klar himmel hittade vi det perfekta utflyktsmålet bara en mil bort. 

Griniga föräldrar och rastlösa barn förbyttes mot ett äventyr!



Följ gärna bloggen på Bloglovin för uppdateringar direkt i mobilen. ❤️

3 viktiga förhållningssätt till barnen jag lärt mig i jobbet

Mitt fleråriga arbete med barn och vuxna med intellektuellt funktionshinder/funktionsvariation har lärt mig en hel del som förälder. Jag har fått verktyg som jag sedan kunnat använda i min roll som förälder.

Rutiner, respekt, tydlighet, uppfostran

I mitt yrke har jag tagit fasta på 3 förhållningssätt som hjälpt mig att bemöta konflikter och att undvika de.

  1. Rutiner
  2. Respekt för oliktänkande
  3. Tydlighet

Jag tänker nedan försöka utveckla dessa lite mer utförligt. Jag vill även poängtera att dessa inte gör mig till någon super dad. Jag frångår dagligen från dessa punkter hemma vilket ibland får förödande konsekvenser i form av konflikter.

1) Rutiner

Jag kan inte nog mycket lyfta fram vikten av att ha fasta rutiner i vardagen.

Exempel) Det bör inte vara några frågetecken kring tandborstningen, morgon och kväll. Eller som vi försöker vara tydliga med, ingen skärmtid (barnprogram eller surfplattor) innan förskolan på vardagarna. Detta stjäl fokus från övriga morgonrutiner för att komma iväg snabbt på morgonen.

2) Respekt för oliktänkande

Respektera att barnet har en åsikt olikt din och bemöta den respektfullt. Visa att barnets tankar är viktiga och vifta inte bort de. Förklara varför du tycker att dina tankar och förslag bör följas. Förklara konsekvenserna barnets åsikt kan få och respektera att barnet inte håller med dig. När det är möjligt, låt barnets åsikt vara avgörande.

Exempelvis) Om valet av kläder blir en konflikt på morgnarna. Ta fram 2 stycken tröjor som barnet får välja mellan.

Känslan av att få vara med och tycka till stärker barnet.

3) Tydlihget

Inget kan skapa så mycket konflikter som missförstånd och otydlighet. Tillsammans med rutiner är tydlighet något viktigt. Tydliga rutiner ger mindre utrymme för funderingar och försök från barnets sida att bestämma över saker den inte är förmögen eller bör bestämma över. Tydlighet kan även innebära att göra klart för barnet vad som förväntas av hen.

Exempelvis) När jag handlar med barnen brukar jag göra klart vad vi ska handla och att inget annat ska handlas idag. Är det bara några saker vi ska handla går jag igenom listan och låter barnen hjälpa till att hitta sakerna. Är det frågor kring godis eller leksaker hänvisar jag tillbaka till listan eller vad vi tidigare pratat om. 

Det var lite om mina erfarenheter kring att jobba med människor med intellektuella funktionsvariationer och vad det gett mig i min roll som förälder.

En stammares vardag 

Den där känslan som höll mig vaken när jag var ung kom i natt tillbaka. Kanske är det för att jag plockat fram spöket ur garderoben och börjat reflektera över min stamning genom åren. Många minnen från ungdomen poppar upp vartefter jag lyfter på stenarna från mitt förflutna. Känslan av en klump i magen inför att träffa nya människor var påtaglig i natt. 

Jag har de senaste veckorna diskuterat en del stamning med en kollega på jobbet och med Sara hemma. Saker jag förträngt dyker upp i huvudet på mig mellan varven, särskilt när jag ska sova. Idag fredag fick vi träffa en ny kollega på jobbet, en vikarie som ska hoppa in vid sjukdom och ledighet. Det är hur bra som helst egentligen då vi större delar av vintern och våren gått kort i en verksamhet som i princip kräver hög bemanningsgrad. 

Det hade känts bra med denna vikarie om det inte vore för allt som rörts upp till ytan den senaste tiden. Oron i natt handlade om att detta var en ny person som jag skulle presentera mig för. En ny person vars första intryck av mig kunde påverkas av min stamning. Jag vet att jag borde känt lugnet, det kommer att gå bra oavsett en blockering vid Dennis eller inte. Men minnena från högstadiet och gymnasiets muntliga redovisningar var som en festande högljudd granne när du ska upp tidigt dagen efter. Det gick inte att somna. 

Ingen, inte ens jag själv kommer ihåg vad mitt muntliga framträdande handlade om

Det var Svenska B  på gymnasiet och det var dags för det obligatoriska momentet, muntligt framförande. Ni vet, ett framförande á la Logos, Etos, Patos. Jag hade pluggat in mitt framförande med hjälp av stödord då jag inte ville bli bunden till ett manus som äventyrade mina kreativa lösningar för att inte stamma. Talet skulle vara i 15 minuter eller så var det 5 men det kändes som 15. Jag minns det i alla fall som det längsta framförandet i mitt liv. Knädarr, svettningar, skakiga händer och kampen för ett tal som flöt på kändes som en evighet. Efteråt var det dags för klassen att ge sin feedback. 
Hade jag lyckats upprätthålla såväl logos som etos och patos? Ingen aning, jag tror inte någon sa särskilt mycket förrän en kille i klassen med välvilja lyfte fram att jag nog inte hade stammat alls under framförandet. 

Stamning, blogg om att stamma,
Känslan var att jag av klasskamraterna inte bedömdes för min skolprestation utan istället för mitt tal. Befrielsen var ändå total resten av dagen. Jag hade överlevt en vecka i vildmarken utan kniv och tändstickor. Det var besvärligt men jag kom undan med blotta förskräckelsen. 

Hur gick det idag då och överlevde jag?

Jag hade precis tagit den första sippen från min mugg med kaffe och inkorgen till verksamhetens mail var kontrollerad då chefen och vikarien kom in på kontoret. Jag och chefen avhandlade snabbt några organisatoriska frågor innan jag skulle presentera mig för den nya kollegan. Hen hann presentera sig först innan det var min tur. 

Stamning, blockering
Ungefär så här kan jag se ut när jag presenterar mig för dig. Jag brukar nämligen nästan alltid få en låsning på D i Dennis.

Det låste sig direkt, tungan stack ut ur munnen innan jag lite forcerat sa Dennis. Personen mitt emot mig skrattade lite nervöst och jag avbröt ögonkontakten och låtsades behöva något från mitt fack i hyllan bredvid. Mest för att den konstiga stämningen nu skulle få ett skonsamt avslut innan vi gick ut till mötesrummet. 

Resten av dagen flöt på som vanligt i sedvanligt fredagstempo. 

För fler inlägg om stamning besök kategorin Stamning

/ Dennis

Mitt namn ger mig ångest

Under hela mitt liv eller så länge som jag kan minnas har jag mått mindre bra för att jag stammar. Många situationer undveks i rädslan för att börja stamma. Min stamning har begränsat mig i mina kontakter med nya människor.

Jag undvek situationer där jag behövde prata med människor jag inte kände mig trygg med. Jag undvek så långt jag bara kunde alla former av telefonsamtal till människor/institutioner jag inte hade en etablerad relation med.

Det kunde hända  att folk la på telefonen för att de trodde att samtalet bröts, när det egentligen var jag som efter ”Hej, jag heter….” fastnade på Dennis.

Fanns det en informationsdisk eller reception att besöka gjorde jag hellre det. Jag kunde ju inte gärna bli bortkopplad när personen stod framför mig. Väl där kunde jag stå och hacka eller sträcka ut tungan till den jag behövde prata med. Hellre det än att någon la på telefonen i örat på mig medan jag kämpade med att presentera mig. Det går ju inte att ”lägga på luren” mot någon som står framför en.

Stamning, demin,

Därför hatar jag mitt namn

Missförstå mig inte nu. Jag har aldrig velat byta namn egentligen även om tanken slagit mig några gånger. Jag är Dennis och identifierar mig som Dennis. Däremot hatar jag vad som händer mitt tal kring mitt namn. För mig har ord som börjar på D eller som har en betoning på D eller T varit mina största fiender. Det är oftast här jag stammar och låser mig i mitt tal. Därför blir det nästan alltid jobbigt kring mitt namn.

Utbildningar, tillställningar och möten där det skett en presentationsrunda inledningsvis har varit fyllda med ångest. Jag har svårt att konsentrera mig på vad andra heter under rundan. Jag sitter istället själv och laddar upp för att hitta det rätta flytet inom mig för att på ett smidigt sätt kunna presentera mig. Det spelar ingen roll om jag inleder rundan eller inte. Är jag först ut är pulsen av nervositeten redan för hög för att jag ska kunna fokusera på resten av rundan. Oron för hur min presentation påverkat det första intrycket av mig gnager på självkänslan och jag förbannar mitt namn och det sociala handikapp det innebär att stamma.

Min strategi för att inte stamma vid Dennis har varit att säga ”Jag heter Dennis” och liksom glida över till Dennis lite melodiöst. När telefonen ringer svarar jag oftast ”A’ Dennis” som i, ”Ja, du pratar med Dennis” eller ”Ja, det är Dennis här.” 

Jag jobbar dagligen på strategier och lösningar för att minimera min stamning. Den stör mig trots att jag vet att det bästa vore om jag bara accepterade den och var bekväm i den jag är.

Läs gärna Amanda Westers inlägg om stamning. Väldigt fint skrivet.

/ Dennis

Argumenterar för att få bli liten igen

Siri (2,5 år) har ikväll hållit en lång och saklig argumentation om varför hon borde få börja med napp. Hon som aldrig tidigare velat ha napp. Här är ett utkast. 

Napp från BabyJoy.se
Napp från BabyJoy.se Inget samarbete men jag hoppas att lite gratisreklam ska få de att inte kräva ersättning för copyright-skyddad bild. 🙈

”Därför vill jag börja med napp”

19:34

”Några kompisar har napp på förskolan och inte jag.” 

”Jag har aldrig haft napp när jag var liten då spottade jag bara ut nappen och ville inte ha den.” 

”Nu är jag stor och nu vill jag ha napp för att jag vill vara liten och då måste vi köpa napp för vi har ju ingen napp hemma pappa.”

20:28 

”Pappa nu behöver jag faktiskt gå på pottan.” 

20:37 

”Zzzzzz…”

Att gråta och våga visa sårbarhet

Det var en tidig morgon strax innan förskolelämning. Telefonen ringde, det var min mamma i andra ändan. Jag kunde av tystnaden inledningsvis förstå vad det gällde. Min morfar hade efter några år med alzheimers nu gått bort. Trots vetskapen om att han inte hade långt kvar att leva kom det som en smäll, rätt i ansiktet. Jag sjönk ihop på golvet i hallen. Ihopkrupen lutandes mot skänken kom tårarna och det fanns ingen hejd.

Siri var för liten för att förstå men Alfons som då skulle fylla fem år förstod att något hade hänt. Jag var otröstlig.

I dagens inlägg vill jag skriva om manlighet och tårar.

Gråta, hur svårt ska det va egentligen?

Om vi nu är pappor som vill att våra barn ska kunna visa känslor får vi själva inte vara rädda för att göra det.

Instängda känslor gör bara ont.

Det är dags att vi pappor och män i allmänhet börjar ta ansvar för våra känslor och är goda förebilder för hur dessa ska hanteras.

Vad är grejen med att inte gråta om du är man och blir ledsen och varför är ilska mer accepterat hos män?

Jo, för att tårar symboliserar sårbarhet och i machokulturen är vi män inte sårbara, vi är hårdhudade och kämpar emot.

En riktig man gråter inte när han blir ledsen. En riktig man kanaliserar om det till ilska.

Sårbarhet och mjukhet är attribut som tjejer och kvinnor fått tilldelat. Män är inte mjuka och lipar definitivt inte som en tjejer.

Därför passar det bättre för män att vara arga och ta till våld. Är det egentligen så konstigt att det finns en massa krig i världen med rådande machonormer?

När hörde ni om en kvinna som startade ett krig sist?

Ey, Mannen! Gråt en skvätt inför dina barn.

Våra mjuka och hårda sidor sitter tydligen i könen. Ni ser ju själva hur sjukt det verkar.

Är vi ledsna, gråt en skvätt och tala om för barnen varför vi är ledsna. Är vi glada, visa det, skratta och ha kul.

Är vi arga, visa och tala om att vi är det men var goda förebilder.

Ilska + Manlighet behöver inte vara våldsrelaterat. Lär barnen att machokulturen är på uttågande.

Dennis