Dagens boktips: Lill-apas stora kisscirkus

Det går inte att rata denna bok efter att ha läst titeln.
 


Utan att ha läst boken känns Lill-apas stora kisscirkus definitivt som en bok för de små toa-/pottränarna där ute. Varför inte göra kissandet till en kul grej. Lill-apa är väldigt bra på att kissa och har därför startat en kisscirkus.

Läs och skratta tillsammans då nöden inte har någon lag.

 
 / Dennis

Så förbereder vi oss för hemresan.

Vi har många mil i luften, på vägen och längs spåret framför oss.
Det att vara förberedd när tristessen och magkurrandet infinner sig.
Så förbereder vi oss för hemresan
 
This is how we roll
Inför dagens tågresa har bonusmormor försett oss med varsin lunchsallad. För att hålla den fräsch i värmen undvek hon kött och skaldjur. Istället fylldes salladen med böner av olika slag samt en och annan mozzarellaboll.

Datorn är laddad för filmvisning, böckerna och pysselboken ligger lättillgängliga i Storebrors handbagage.
 
Note to self. Nästa gång blir det färre böcker. Vi har bara läst ”Petter och hans fyra getter” så resten av bokhyllan hade med fördel kunnat stanna hemma istället för att agera barlast längst ner i ryggsäcken.

 

För att slippa ockerpriserna i SJ-bistron införskaffades såväl vatten som Festisar i förväg.
 
..och när inget annat fungerar tar vi en promenad längre bak i tåget och stör passagerarna där istället.
/ Dennis

Gamla nyheter fortfarande aktuella – Prata känslor

I partiledardebatten för några dagar sedan refererade Stefan Löfven till en undersökning gjord av Kamratposten (se nedan) 2008. En av frågorna som KP ställde handlade om vem barnen pratar med när de är ledsna. De allra flesta pratar med sin mamma eller en kompis, därefter kommer någon annan eller ingen. Papporna kom på en skrämmande femteplats. Rejält distanserade av de ovanstående. Trots att undersökningen har sex år på nacken tycker jag att det är slående hur illa det var. Jag hoppas verkligen att dessa siffror förbättrats nu 2014, men jag tvivlar starkt på att någon större förändring skett.

Dagens moralkaka från Dennis lyder:

Oavsett om du håller med Löfvens uttalande så talar undersökningen lite för sig själv. Det är dags för oss pappor och blivande pappor att ta oss an närheten med våra barn. Blanda upp machostilen innehållandes det manliga monopolet på våld, tuffet och arbetsnarkomani. Låt de mjuka och ömma sidorna få tala allt oftare. Ni är många där ut men vi kan bli fler.
Jag vill vara den pappan och bonusföräldern som mina barn kan ha som alternativ att prata med. Jag tänker inte låta min sambo ha monopol på känslopratet med våra barn. Att prata känslor handlar om förtroende och förtroende får du inte, det förtjänar du.
Nu tar jag helg några timmar. Imorgon är det dags att planera det sista inför teckenkommunikationsutbildningen med kollegorna.
/ Dennis
Kamratpostens undersökning från 2008
  • Mamma: 41 procent
  • Kompis: 24 procent
  • Annan: 12 procent
  • Ingen: 11 procent
  • Pappa: 5 procent
  • Syskon: 4 procent
  • Mor- eller farföräldrar: 2 procent
  • Skolsköterska/lärare: 1 procent

Klä barnen socialt rätt eller fel?

Dag 1 med landslaget i futsal för döva tjejer är avslutad och jag är trött i huvudet som få efter en hel dag med teckenspråk. Språkcentrat har inte hunnit koppla om till visuell kommunikation helt än. Trots att sena timmen är slagen känner jag att det är dags för ett inlägg. Idag med lite tankar om kön och genus i klädform. 

Jag läste igår en blogg angående vattendelaren barnkläder. Ska vi klä våra barn könsneutralt eller könsspecifikt? 


Bör små barn bli klädda i könsöverskridande kläder eller sviker vi deras könsidentitet då? 

Storebror har minst ett handfullt gäng plagg köpta på ”tjejavdelningen” för barn. Vi har resonerat som att kläder för barn ska vara funktionella när det behövs och fina när det lämpar sig. Avdelningen spelar mindre roll om plagget kombineras rätt. 

Vad jag upplevt av hela kläddebatten är en sida tycker att pojkar minsann inte ska använda kjol eller klänning. Mina resonemang går mot att låta barnen prova sig fram själva inom rimliga gränser. Endast kjol på vintern är kanske inte att rekommendera vid dessa breddgrader. 

En spontan tanke är att jag ur debatten bara ser motstånd för att pojkar inte ska kläs i tjejkläder. Småflickor tycks få klä sig lite hur som helst till en viss del. Tjejer är lite smått coola i häftiga tröjor medan killar absolut inte bör ha spets eller klänning. 

Jag tror detta bottnar i status, där tjejkläder på killar sänker statusen som kille och vice versa när det gäller killkläder på tjejer. Kanske inte medvetet men djupt underliggande när vi väljer kläder till våra barn. 

Självklart ska Storebror få ha klänning om han vill ha det men jag har svårt att se mig själv köpa en. 

Fast än att jag här och nu tänker att jag ska undvika klassiska tjejkläder i rosa med spets till Lillasyster så vet jag likväl att jag kommer att köpa sådana. Könsnormen styr mina klädval trots att jag försöker undvika det. Men genom att bryta mot normen ibland och vara medveten om dess påverkan på våra val kan jag nog klä mitt barn i de snyggast och mest funktionella kläderna från valfri avdelning. 

Hur tänker ni själva när ni köper barnkläder? 

/Dennis, killen som var Lucia med krona och allt i sitt första luciatåg vid fem års ålder. 

Ett sista inlägg om time outs

Först vill jag säga att jag inte tvivlar ett dugg på din förmåga att delta i uppfostringen av storebror, Dennis. Det har verkligen inte varit min mening att få dig att tro det.

Som svar på min bloggkollegas inlägg nummer två i time out-frågan igår kväll skulle jag vilja börja med att ifrågasätt själva begreppet time out. Min första fråga blir således, är begreppet time out varumärkesskyddat och tvunget att användas med en förutbestämd uppsättning regler som innefattar isolerat barn utan modifikation? För mig är det precis som alla andra uppfostringsmetoder upp till varje familj att användas på sätt som fungerar för dem. Där kanske vi har problemet? Att det setts som en universallösning som genom användande på så sätt som det beskrivs i nanny-tv ska få barnet att förstå vad man menar? Som jag skrev i mitt förra inlägg ligger ett stort ansvar på föräldrarna att se till att barnet förstår varför det blir bestraffat/får ta konsekvensen eller vad man nu vill kalla det.

Som sagt anser jag heller inte att en time out ska användas för minsta lilla sak (till exempel icke uppäten blodpudding eller sandalgråt), då detta skulle leda till ett oändligt antal time outs. Däremot tycker jag att det känns helt okej när det handlar om att barnet gjort någon annan illa eller när hen medvetet gör saker som man tidigare förklarat som inte okej.

Sen undrar jag, om det inte är okej med bestraffning i form av en time out där barnet får sitta ner och lugna sig, är det då okej med bestraffning i form av utebliven fruktstund eller att ta bort någon av barnets leksaker för att hen betett sig illa? Var går gränsen? Om en stund med gråt i ett avskilt rum kan anses vara psykiskt nedtryckande, är det inte samma sak med den uteblivna frukten? Jag tror att det är viktigt att komma ihåg att lite gråt inte är farligt. Självklart får en bestraffning inte innefatta psykiskt eller fysiskt nedtryckande av barnet. Och i min tolkning av time outs finns det inget sånt element.

Som tillägg vill jag säga att jag inte tror att akademisk forskning står sig mot att känna av vad som faktiskt fungerar med sitt eget barn. Det som fungerar för en familj är inte garanterat att fungera i andra. I mitt och S fall kan det visa sig att time outs inte fungerar över huvud taget, vi kanske inte ens provar det alls. Men det viktigaste tror jag är att inte vara så snabb att döma andra för vilka metoder som fungerar för dem.

Det här ämnet är verkligen en vattendelare, det är då säkert.
//Christoffer

Replik av Dennis Time out rond 2

Här kommer min replik på vad som i historieböckerna kommer att benämnas som ”Latte-Debatten” eller varför inte, ”Latte-slaget på Blogg.se”.

Alla har vi våra uppfattningar om barnuppfostran och var och en har rätt att uppfostra sitt barn så som en själv upplever som det bästa för barnet.

Jag håller inte med Christoffer om att diskutera uppfostringsmetoder är naivt om man inte redan har 3-4 barn och 12 barnbarn. Jag tycker att man kan följa debatterna som finns kring barnuppfostran och ta ställning till de metoder som verkar ligga närmast ens personliga värderingar. Det finns tonvis med forskning på området varför inte ta del av den och bilda en egen åsikt.

Det Christoffer verkar förespråka i sitt inlägg är en Time-out Light där barnet inte trycks ner psykiskt eller fysiskt.

Är det då en time-out eller är det en omskrivning av det jag tidigare skrev om, fast beslutet att behålla termen time-out av princip?

Ett barn i affekt (till exempel ett argt barn) lyfts ur situationen med tvång för att sitta still i 2-6 minuter beroende på ålder. Ett barn i affekt ska alltså förstå detta som en konsekvens av ett icke önskvärt beteende och inte som en bestraffning. Förespråkare av time-outs hävdar att barnet ska sitta i ett tomt tråkigt rum. Att kalla det en konsekvens och inte en bestraffning är att leka med orden enligt mig. Det är att sätta barnet i skamvrån och sen förklara för barnet varför det fick vara där. Time-outs kan skapa ångestkänslor hos barn som inte förstår konsekvensen. Är inte det ett psykiskt övergrepp? (Pedagogiska Magasinet om Skamvråns återkomst)

Nu har jag svårt att tro att Christoffer i grund och botten kommer att frysa ut sin framtida 2-åring i två minuter för att hen inte äter sin blodpudding eller skriker när hen inte får ha sandaler på sig ute när det är minusgrader. Jag tror även att Christoffer egentligen förstod jämförelsen mellan barn och kriminella men jag förtydligar ändå. Min jämförelse handlar om att bestraffning i grunden varken gynnar barn eller vuxna. Straff i inlärningssyfte fungerar sällan, då straffet inte är tillräckligt tydligt kopplat till beteendet. Däremot förknippas bestraffningen oftare med personen som utsätter barnet för straffet vilket då skulle kunna skada relationen dem emellan (Psykologiguiden om bestraffning).

Time-outs för upprörda barn (barn i affekt) om än i några minuter talar om för barnet att beteendet var fel men inte vad barnet skulle ha gjort istället. I time-outs talar vi om för barnet efter att det ha fått skämmas en stund vad det skulle gjort istället och varför. Åter igen, att tillfoga våra barn skam och ånger när de är så små är enligt mig ingen konsekvensinlärning utan en bestraffning. Om barnet bara kopplar time-outen med det felaktiga beteendet och inte förstår vad han/hon skulle gjort istället, vad är då poängen med att ha en time-out? Markera vad som är rätt och fel kan man göra utan att bestraffa sitt barn.

”Viktigt är också att barnet förstår att time-outen inte innebär att föräldrarna älskar hen mindre. Det får inte leda till obehag på så sätt.”

Är det inte obehagligt att lämnas ensam när man är som mest upprörd och inte vet vad man ska göra med alla känslor som bubblar i en?

Avslutningsvis.

Det handlar inte om att vara pappa eller biologisk förälder heller för den delen. Det handlar enligt mig om att vara en god förebild för så väl dina barn, bonusbarn eller elever på dagis och fritidshem.

Nu börjar denna långfredag lida mot sitt slut och bredvid mig här i soffan som vi bäddats ner i snarkar sambo och bonuspojken ikapp.

Som en gammal trogen akademiker valde jag att länka till källor för att lämna lite tryck i mina ”argument”. De skulle kanske inte godkännas i en vetenskaplig tidskrift, men de är lättlästa för den som vill läsa lite närmare om varför bestraffningar och time-outs är mindre bra.

Därför fungerar inte bestraffning
http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?ID=283&bestraffning_fungerar_inte

Skamvråns återkomst (om varför time-outs inte är att föredra)
http://www.lararnasnyheter.se/pedagogiska-magasinet/2007/02/13/skamvrans-aterkomst

/ Dennis

Time out: Rond 2 Replik

I det här inlägget tänker jag bemöta Dennis inlägg från igår kring Time-out som uppfostringsmetod. Är det något jag och Dennis gillar är det att debattera och munhuggas, vi kommer ofta överens, men när vi inte gör det så låter vi den andra veta det! 😉

Att skriva om olika uppfostringsmetoders vara eller icke vara kan verka naivt när ingen av oss ännu har erfarenhet av att vara pappa själva. Detta trots Dennis försprång på mig i och med storebror i deras lilla familj. Däremot tror jag det är viktigt att börja fundera kring hur vi vill ha det i vår familj och så vidare.

Personligen tror jag att Time-outs kan vara en lika väl fungerande uppfostringsmetod som alla andra som inte innefattar att psykiskt eller fysiskt trycka ner barnet. Jag tycker att det är viktigt att markera rätt och fel, dra tydliga gränser och på så sätt hjälpa barnet att förstå och anamma önskvärda beteenden. Det är precis det som uppfostring går ut på, att ge barnet de verktyg som hen behöver för att med starkt självförtroende och självkänsla ta sig an världen. Tolka mig rätt när jag skriver önskvärda beteenden, förutom att barnet måste lära sig att inte göra andra människor illa, varken fysiskt eller psykiskt kan det handla om i princip vad som helst. Givetvis är det viktigt att välja sina tillfällen att använda time-outs, så det inte blir för minsta lilla grej, eller för saker som barnet faktiskt måste få göra på sitt eget sätt. Viktigt är också att barnet förstår att time-outen inte innebär att föräldrarna älskar hen mindre. Det får inte leda till obehag på så sätt.

Jag och S diskuterade detta här hemma igår kväll, och hon berättade att hennes Au-pairfamilj i USA använde sig av Time-outs med sina barn när de växte upp. Detta innebar att de fick gå till sitt rum (eller vilken plats föräldrarna nu bestämt) och sitta stilla till dess time-outen var över. För varje år äldre barnen blev fick de en extra minut när de av olika anledningar hade gjort sig förtjänta av det. Den yngsta pojken på tre år fick tre minuters betänketid när han gjort något dumt, medan storebror som är två år äldre fick fem minuter. Det kunde handla om allt från att de slagit sina syskon till att de skvätte vatten över hela badrumsgolvet efter fjärde tillsägelsen. Varje gång de fick en time-out så förklarade föräldrarna (eller S när hon hade hand om dem) vad de gjort för att förtjäna ”straffet” och när tiden var över försökte de försäkra sig om att barnen förstått, sen var det inget mer med det. Givetvis är det här inget som fungerar i varje familj, men för dem fungerade det.

Visst, det kanske går till på ett hårt sätt i Super-Nanny-TV, men meningen med en Time-out i min värld är inte att ”ta den enkla utvägen” genom att skicka iväg barnet till sitt rum eller en förutbestämd skamvrå utan att förklara varför. Detta är något som är viktigt att komma ihåg eftersom ett stort ansvar fortfarande ligger på mig som förälder att få barnet att förstå vad hen gjort för fel. Det handlar om att ge barnet ett konsekvenstänkande och skapa en förståelse för att man måste ta ansvar för sina handlingar.

Vilken metod jag och S kommer att använda när den dagen kommer har vi inte bestämt än, men det vore spännande att få veta vad ni som läser tycker om detta, och vilken metod ni använder er av. Kommentera gärna!

Förresten, Dennis. Är det inte lite hårt att jämföra barn med återfallsförbrytare?
Glad påsk!
//Christoffer

Time out som uppfostran

Jag såg häromdagen ett föräldraprogram på tv där det framgick att föräldrarna använde uppfostringsmetoden time-out. Användande av metoden sköt i taket under tv-seriern Supernannys frammarsch för några år sedan. 

Vad tycker ni om metoden?

Använder ni den?

Time-out i korthet

Om barnet inte gör som du säger eller lyssnar på dig.

”Uppfostraren” börjar räkna till tre och om barnet inte har ändrat sitt beteende innan räkning nått tre blir barnet flyttat, förvisat till en förutbestämd plats. Barnets negativa beteende bestraffas med en time-out där det ska fundera på hur det ska uppträda. Barnet ska sedan komma tillbaka med ett korrekt beteende samt på något sätt be om ursäkt.

Lite som gamla tiders skamvrå. Du sätter din treåring avskilt för att han/hon ska förstå att beteendet var fel.

Så vad nu?

Om det inte framgått, är jag själv inte en förutspråkare av Time out i teorin. Även om jag någon gång ber Storebror gå iväg tills han lugnat sig.

Överge ett barn och låta det själv hantera det problemskapande beteendet som bestraffning är enligt mig inget bra sätt att uppfostra på. Hur många treåringar i ”skamvrån” tror ni förstår konsekvensen av sitt handlande? Möjligtvis blir de avskräckta utan att förstå varför. Möjligtvis blir det barn som gör fel när du inte ser på för att undvika bestraffning.

Studier visar att bestraffningar i grunden har dålig inverkan långsiktigt på människan. Ja, en hög grad av de som sitter i fängelse blir återfallsförbrytare, om vi nu ska ta extremfallen

Så varför bestraffas barn med metoder som time-out? Vet vi inte bättre?

Lättare sagt än gjort?

Så här tänker jag kring ”time-out”.

Barnet gör fel och du vill efter mycket tjat visa på att det är ett beteende som inte är accepterat.

Är det då en time-out du är ute efter, var då tillsammans med barnet under ”time-outen”. Byt miljö och försök när barnet lugnat sig att prata med det och förklara varför du tycker att beteendet är felaktigt.

Jag tycker att det är vår skyldighet som förälder att hjälpa barnen reda ut deras problem istället för att lämna dem att lösa det på egen hand. På så sätt tror jag vi kan lära våra barn att lösa sina problem på egen hand framöver.

Och på så sätt får vi trygga barn.

En kort bra föreläsning om att hantera barn som bråkar finner ni här.

/Dennis

Stormigt ultraljud 

Mitt kära lilla barn. Idag var dagen då vi fick se dig för första gången. Tidigare har du bara varit små fladder i mammas mage. Så pass små att pappa inte kunnat känna dina små sparkar. Idag fick jag se dig och vilken upplevelse det var.

Vi möttes upp av en vänlig barnmorska som var i tagen att lära sig att göra ultraljud. Hon berättade att vi skulle få två ultraljud idag. Ett av henne och ett av en handledare som skulle kontrollera alla siffror. Till en början såg jag ingenting. Mamma och barnmorskan kvittrade nästan i kapp och berättade att där är en hand och där en fot. Pappa var alldeles för tagen av stunden för att se vad det var som rörde sig där inne. Ja för du var ingen liten sak som bara låg och myste till det. Nej, tvärtom, det var full fart på dig.

Först när barnmorskan visade hjärtat och vi fick höra hjärtljudet trillade polletten ner. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna utan att en salt tår rann ner för kinden. Det var det finaste jag fått uppleva så här långt i mitt liv. Bara genom att skriva dessa rader får mig alldeles varm inombords och glädjetårarna är inte långt borta.

Stormigt ultraljud

Men det hela var inte helt okomplicerat. När handledaren skulle kontrollera ultraljudet genom en egen bedömning fann hon något som fångade hennes uppmärksamhet. I buken fann hon en vätskeansamling i dig. Stämningen gick helt plötsligt från kvitter och glada toner till ett mer spänt tonläge. En oro spred sig i hela kroppen. Nej, vänta, vad nu då?
Jag tittade på din mamma men fick ingen omedelbar kontakt. Det syntes att även hon var orolig. Barnmorskorna pratade tyst sinsemellan och vi kunde urskilja fragment som…

 

”..vi måste titta närmare..”

”..nog bättre om hon får göra det…”.

När vi frågade om något var galet kunde de inte svara oss utan de hänvisade oss till att en läkare skulle få titta på närmare på dig.

Vi blev åter förvisade till väntrummet där känslor av oro och smått panik uppstod. Det kändes som att rummet fylldes av hjälplöshet. Vad gör man i detta läge? Dags att behålla lugnet nu. Mamma är nog också orolig.

”Vad kan det vara?”

”Hur mår du lilla vän?”

En stund senare fick vi komma in i ett annat undersökningsrum för ytterligare ett ultraljud. I lokalen väntade två läkare, vår första barnmorska och en läkarstudent. De började sedan noga syna alla dina vitala delar för se hur du mådde. Tack och lov stod allting rätt till med dig och vår oro dämpades.

För första gången i ditt liv har jag fått känna på hur det är att vara orolig för sitt barn. Så orolig att det gör ont i kroppen. En obehaglig känsla samtidigt som en känsla av kontakt.

Mitt kära barn, jag älskar dig redan till solen, stjärnorna och tillbaka igen.

/ Dennis

Christoffers första inlägg

”Det bor någon i min mage”

Jag: – ”NÄE?! Gör det?!”
Hennes sprudlande, bubblande skratt och smittande leende var svar nog. Klyschigt nog fick jag min bästa julklapp i efterskott den här gången!
Tre månader senare har vi ”släppt katten ur väskan” och avslöjat den hemlighet vi haft sen slutet på förra året för alla våra nära och kära.
Hon ska bli mamma och jag ska bli pappa, och den lille krabat som bor i hennes mage kommer kalla oss för sina föräldrar.
Att vår vardag kommer vändas upp och ner är förmodligen en av de enda saker jag med all säkerhet kan säga just nu. För mig kommer det ta alla de nio månader som graviditeten pågår att förstå vad som faktiskt är på gång men inget har nånsin känts så rätt!
Dags för mig att axla rollen som lattefarsa! Bring it on!

/ Christoffer