Time out som uppfostran

Jag såg häromdagen ett föräldraprogram på tv där det framgick att föräldrarna använde uppfostringsmetoden time-out. Användande av metoden sköt i taket under tv-seriern Supernannys frammarsch för några år sedan. 

Vad tycker ni om metoden?

Använder ni den?

Time-out i korthet

Om barnet inte gör som du säger eller lyssnar på dig.

”Uppfostraren” börjar räkna till tre och om barnet inte har ändrat sitt beteende innan räkning nått tre blir barnet flyttat, förvisat till en förutbestämd plats. Barnets negativa beteende bestraffas med en time-out där det ska fundera på hur det ska uppträda. Barnet ska sedan komma tillbaka med ett korrekt beteende samt på något sätt be om ursäkt.

Lite som gamla tiders skamvrå. Du sätter din treåring avskilt för att han/hon ska förstå att beteendet var fel.

Så vad nu?

Om det inte framgått, är jag själv inte en förutspråkare av Time out i teorin. Även om jag någon gång ber Storebror gå iväg tills han lugnat sig.

Överge ett barn och låta det själv hantera det problemskapande beteendet som bestraffning är enligt mig inget bra sätt att uppfostra på. Hur många treåringar i ”skamvrån” tror ni förstår konsekvensen av sitt handlande? Möjligtvis blir de avskräckta utan att förstå varför. Möjligtvis blir det barn som gör fel när du inte ser på för att undvika bestraffning.

Studier visar att bestraffningar i grunden har dålig inverkan långsiktigt på människan. Ja, en hög grad av de som sitter i fängelse blir återfallsförbrytare, om vi nu ska ta extremfallen

Så varför bestraffas barn med metoder som time-out? Vet vi inte bättre?

Lättare sagt än gjort?

Så här tänker jag kring ”time-out”.

Barnet gör fel och du vill efter mycket tjat visa på att det är ett beteende som inte är accepterat.

Är det då en time-out du är ute efter, var då tillsammans med barnet under ”time-outen”. Byt miljö och försök när barnet lugnat sig att prata med det och förklara varför du tycker att beteendet är felaktigt.

Jag tycker att det är vår skyldighet som förälder att hjälpa barnen reda ut deras problem istället för att lämna dem att lösa det på egen hand. På så sätt tror jag vi kan lära våra barn att lösa sina problem på egen hand framöver.

Och på så sätt får vi trygga barn.

En kort bra föreläsning om att hantera barn som bråkar finner ni här.

/Dennis

Stormigt ultraljud 

Mitt kära lilla barn. Idag var dagen då vi fick se dig för första gången. Tidigare har du bara varit små fladder i mammas mage. Så pass små att pappa inte kunnat känna dina små sparkar. Idag fick jag se dig och vilken upplevelse det var.

Vi möttes upp av en vänlig barnmorska som var i tagen att lära sig att göra ultraljud. Hon berättade att vi skulle få två ultraljud idag. Ett av henne och ett av en handledare som skulle kontrollera alla siffror. Till en början såg jag ingenting. Mamma och barnmorskan kvittrade nästan i kapp och berättade att där är en hand och där en fot. Pappa var alldeles för tagen av stunden för att se vad det var som rörde sig där inne. Ja för du var ingen liten sak som bara låg och myste till det. Nej, tvärtom, det var full fart på dig.

Först när barnmorskan visade hjärtat och vi fick höra hjärtljudet trillade polletten ner. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna utan att en salt tår rann ner för kinden. Det var det finaste jag fått uppleva så här långt i mitt liv. Bara genom att skriva dessa rader får mig alldeles varm inombords och glädjetårarna är inte långt borta.

Stormigt ultraljud

Men det hela var inte helt okomplicerat. När handledaren skulle kontrollera ultraljudet genom en egen bedömning fann hon något som fångade hennes uppmärksamhet. I buken fann hon en vätskeansamling i dig. Stämningen gick helt plötsligt från kvitter och glada toner till ett mer spänt tonläge. En oro spred sig i hela kroppen. Nej, vänta, vad nu då?
Jag tittade på din mamma men fick ingen omedelbar kontakt. Det syntes att även hon var orolig. Barnmorskorna pratade tyst sinsemellan och vi kunde urskilja fragment som…

 

”..vi måste titta närmare..”

”..nog bättre om hon får göra det…”.

När vi frågade om något var galet kunde de inte svara oss utan de hänvisade oss till att en läkare skulle få titta på närmare på dig.

Vi blev åter förvisade till väntrummet där känslor av oro och smått panik uppstod. Det kändes som att rummet fylldes av hjälplöshet. Vad gör man i detta läge? Dags att behålla lugnet nu. Mamma är nog också orolig.

”Vad kan det vara?”

”Hur mår du lilla vän?”

En stund senare fick vi komma in i ett annat undersökningsrum för ytterligare ett ultraljud. I lokalen väntade två läkare, vår första barnmorska och en läkarstudent. De började sedan noga syna alla dina vitala delar för se hur du mådde. Tack och lov stod allting rätt till med dig och vår oro dämpades.

För första gången i ditt liv har jag fått känna på hur det är att vara orolig för sitt barn. Så orolig att det gör ont i kroppen. En obehaglig känsla samtidigt som en känsla av kontakt.

Mitt kära barn, jag älskar dig redan till solen, stjärnorna och tillbaka igen.

/ Dennis

Christoffers första inlägg

”Det bor någon i min mage”

Jag: – ”NÄE?! Gör det?!”
Hennes sprudlande, bubblande skratt och smittande leende var svar nog. Klyschigt nog fick jag min bästa julklapp i efterskott den här gången!
Tre månader senare har vi ”släppt katten ur väskan” och avslöjat den hemlighet vi haft sen slutet på förra året för alla våra nära och kära.
Hon ska bli mamma och jag ska bli pappa, och den lille krabat som bor i hennes mage kommer kalla oss för sina föräldrar.
Att vår vardag kommer vändas upp och ner är förmodligen en av de enda saker jag med all säkerhet kan säga just nu. För mig kommer det ta alla de nio månader som graviditeten pågår att förstå vad som faktiskt är på gång men inget har nånsin känts så rätt!
Dags för mig att axla rollen som lattefarsa! Bring it on!

/ Christoffer

Att förstå vad plus är för något

Det där plusset på stickan

Det här med att försöka skaffa barn kändes som en bra idé tyckte vi båda. Vår trio var härmed redo att bli en kvartet. Frågan var bara när det skulle ske.

Två månader senare:

– Älskling! Det är plus på stickan. Svagt men ändå ett plus.

Jag:
Svag? Betyder det att det inte är säkert?

Hon: Ja, alltså, man kan inte vara lite gravid. Antingen är man det eller så är man det inte.

Dagen och natten passerade utan större reflektion. Jag förstod inte vad det där plusset var för något. Försäkerhetsskull fick jag efterföljande morgon se en ny sticka med ett klart och tydligt +. Jag ska bli pappa, vi ska bli föräldrar, tillsammans, på riktigt. Wow! Va!? 

Det där fönstret med möjlighet att bli gravid stod tydligen mer än på glänt.

Jag fattar ingenting. 
 
Nedräkning: 164 dagar kvar.