För några dagar sedan rasslade det förbi ett inlägg i flödet om hur egentid är något vi föräldrar på 2000-talet uppfunnit. Tidigare var det tydligen så att du var bunden till att bara se till dina barns intressen och behov 24/7. Varför skaffar man barn om man inte vill vara med dem?
Egen vuxentid
Vi är på resande fot och är nu inne på vårt tredje stopp under semestern. Vi har landat i Helsingborg efter några dagar på västkusten. Två av stoppen har varit hos kompisar och familjer med barn vilket varit guld för våra barn. Alltid en kompis i närheten att vara med.
Med allt detta barnfokus på dagarna har vuxentiden med vänner blivit förlagda på kvällstid. Optimalt hade varit att få barnen att somna tidigt för att vi vuxna ska få tid att umgås. En av mina punkter i ett tidigare inlägg var just att finna tid för oss vuxna att umgås för att känna att vi kan landa i semestern tillsammans. Det är ju en gott tillfälle att umgås med varandra utan stressen av John Blunds intågande.
Men som det ofta blir går rutinerna bananas under semestern. Klockan börjar närma sig tio och barnen har inte somnat än. Spända av vår nya adress har de svårt att komma till ro och om sanningen ska fram så startade nog vi nattningen alldeles för sent, vi hade det så trevligt och tappade kollen på klockan.
Vår plan att spela spel med vännerna förskjöts till senare. Detta hade ju inte varit några problem om inte barnen vaknat efter en inbyggd väckarklocka istället för efter antalet sovda timmar.
Nu håller vi tummarna för att barnen har behov av att fylla upp sovkontot rejält. Vuxenkvällen slutade nämligen efter en omgång Dixit (bild och associationsbasserad variant av Rappakalja) klockan tolv.
En trevlig kväll väl värd en kortare natt med sömn. För som kloka Cissi Wallin skriver: ”varför skaffar man barn om man på allvar tror det är sunt att vilja vara med dom dygnet runt i typ tre år i sträck?”.
Hur värderar ni vuxentiden under semestern?
Dennis
Fotnot. Bilden ni såg ovan och nedan är illustrerad av min fantastiska Sara Lovisa.
