Stamning frågor och kommentarer

Upp till ytan – Premiär

När vi hade bloggen på blogg.se startade vi en kategori där vi lyfte upp bra kommentarer till ett inlägg. Tisdagens inlägg tog vår blogg ytterligare en nivå i antalet läsare. Tack så mycket! För att uppmärksamma de fina kommentarerna väljer vi nu ut några av dessa för det återkommande inslaget Upp till ytan. Bra kommentarer förtjänar mer än att bara synas längst ner efter ett inlägg. I detta inlägg följer även våra svar.

 

Natajsa skrev:

Hej.
Jag stammar själv och har en son som stammar. Han är nu 6 år och har stammat i 4. Det du skriver om din egen stamning låter som något jag själv skulle säga. Idag tog det t.ex. 1 minut att säga mitt namn och jag hatar det verkligen. Det gör så ont i mig och då vill jag inte ens tänka på hur min son känner det som stammar så mycket värre än mig. Just nu är det inte många stammingsfria ord han har.
Hoppas det blir bra för dig och sonen. (Bonussonen, Lattefarsors anmärkning)

Dennis svar:

Hej Natasja,

Fint av dig att dela med dig. Det kan vara ett helvete att inte kunna säga det en önskar. Just namnet är det värsta. Du kan ju inte gärna hitta på ett annat namn än det du heter.

Jag har försökt med ‘ennis och hoppats att folk ska höra Dennis men det har aldrig fallit ut bra.

Hos frisören presenterade jag med en gång som Andreas (mitt mellannamn). Tänkte att det räckte med att presentera mig. Hon bryr sig inte om vad jag heter.

Det jobbiga var att hon pratade jättemycket med mig och tillkallade mig flera gånger som Andreas. Kändes väldigt märkligt att sitta och höra någon kalla mig för mitt andranamn tio gånger på 30min.

Olov skrev:

Jag gissar och antar att som så många andra personliga företeelser så är upplevs och utspelas stamning olika för olika personer,och svaret blir inte ett svar för alla stammande, dock vill jag ändå ställa frågan: Om lyssnaren kan gissa vilket ord som ska sägas när stamningen anfaller, och säga det, upplever du det som otrevligt?

Dennis svar: 

Hej Olov,
Tack för en bra fråga. Definitivt något jag borde tänkt på att skriva mer om i inlägget.

Det finns situationer när det kört ihop sig så pass mycket att jag mer än gärna hade velat att den/de som lyssnar fyllt i vad jag ska säga. Men varje gång det hänt har jag känt mig dum som inte kunnat föra min talan själv. Inte för att jag stått handfallen utan för att jag givit vika för mottagarens brist på respekt mot mig och det jag vill få sagt.

Det finns ett par människor i mitt liv som jag kan be fylla i när jag stammar. Jag brukar då kunna säga något i stil med. ”Nä! Nu orkar jag inte mer. Du vet vad jag menar.” och så fortsätter samtalet som om inget hade hänt.

Birgitta skrev:

När jag läser din berättelse så kom jag att tänka på min pappa. Han stammade , men när jag tänker tillbaka så undrar jag om det inte blev mindre eller nästan inte alls när han blev äldre. Är det så tror du eller blev vi så vana vid det att vi inte tänkte på det tror du? Det är väl inte lätt att svara på, men det var i alla fall väldigt intressant att läsa vad du skrev./Bitte

Dennis svar:

Personligen upplever jag att mitt stammande minskat med åren. Om det beror på att jag funnit strategier runt den eller om den minskat av sig själv är jag inte helt säker på.

Ibland upplever jag att det mest handlar om min självkänsla i en situationen. Om det är min ökade självkänsla som minskat stamningen eller tvärtom kan jag inte svara på rakt av.

Ricard skrev:

Riktigt bra läsning  Jag själv har stammat sen jag började prata, är 24 år idag. Kan säga att dom första åren på lågstadiet var hemska, lärare som inte förstod problemet och mycket mobbning ifrån andra elever. Jag bytte skola när jag började i åk 3 och i den klassen var det en till som stammade. Där vände det för mig, klasskamrater som lyssnade och förstod vad det var. Jag började även gå hos en logoped men att sitta och spela spel vad inte min grej. När jag blev lite äldre runt 15 år då började jag att acceptera mitt handikapp.

För kanske fyra år sen gjorde jag något som jag inte är stolt över alls. Jag hade fått i mig alkohol och stod och pratade på en fest, jag börjar naturligtvis stamma och en person börjar reta och härma mig. Det brann till för mig ganska ordentligt och det slutade i ett rejält slagsmål. Men! Personen i fråga kom och bad om ursäkt dagen efter och sa att om han var i mitt ställa hade han nog gjort samma sak, kan tillägga att idag är vi väldigt bra kompisar 

Nu för tiden om jag träffar nytt folk så brukar jag tala om att jag stammar och då blir folk intresserade och sen bryr dom sig inte. Kontentan av det hela är att när man stammar och är ung, speciellt i skolan, så är livet pest och pina för ingen förstår att det tar längre tid att prata. Nu när man är äldre accepterar folk det på ett helt annat sett

En sak till: Jag går under filosofin att om du inte accepterar att jag stammar så behöver vi aldrig prata med varandra och du har ingenting i mitt liv att göra  INGEN MÄNNISKA ÄR PERFEKT! Men vi som stammar har oftast en känslosammare själ och är väldigt bra på att lyssna på andra som har problem 

Vill avsluta med att det var väldigt skönt att få skriva av sig det här  Hoppas att någon orkar läsa :p Haha

Dennis svar:

Rickard. Väldigt intressant berättelse. Jag själv har aldrig hamnat i slagsmål för att någon sagt något. Jag är mer av den skamfulla personen som nästan skäms för mig själv när jag inte lyckats.

Din filosofi om att berätta att du stammar har jag inte anammat alltför många gånger. De få gånger jag gjort det har personen sett tillsynes obekväm ut.

Jag har sällan problem att kallprata med folk anonymt. Det är själva första intrycket vid presentationen som gäckar mig. Gissar att jag är rädd för att ge ett ”efterblivet” intryck eller vid festliga tillfällen att jag ska verka redigt onykter.

Har blivit nekad alkohol på krogen. Spik nykter. Men efter några låsningar vid beställningen ledde till barstopp. Klockan var inte ens elva.

Åter igen tack för att du delade med dig. Det kan vara skönt för andra i vår sitts att läsa.

/ Dennis

’