Mitt kära lilla barn. Idag var dagen då vi fick se dig för första gången. Tidigare har du bara varit små fladder i mammas mage. Så pass små att pappa inte kunnat känna dina små sparkar. Idag fick jag se dig och vilken upplevelse det var.
Vi möttes upp av en vänlig barnmorska som var i tagen att lära sig att göra ultraljud. Hon berättade att vi skulle få två ultraljud idag. Ett av henne och ett av en handledare som skulle kontrollera alla siffror. Till en början såg jag ingenting. Mamma och barnmorskan kvittrade nästan i kapp och berättade att där är en hand och där en fot. Pappa var alldeles för tagen av stunden för att se vad det var som rörde sig där inne. Ja för du var ingen liten sak som bara låg och myste till det. Nej, tvärtom, det var full fart på dig.
Först när barnmorskan visade hjärtat och vi fick höra hjärtljudet trillade polletten ner. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna utan att en salt tår rann ner för kinden. Det var det finaste jag fått uppleva så här långt i mitt liv. Bara genom att skriva dessa rader får mig alldeles varm inombords och glädjetårarna är inte långt borta.
Stormigt ultraljud
Men det hela var inte helt okomplicerat. När handledaren skulle kontrollera ultraljudet genom en egen bedömning fann hon något som fångade hennes uppmärksamhet. I buken fann hon en vätskeansamling i dig. Stämningen gick helt plötsligt från kvitter och glada toner till ett mer spänt tonläge. En oro spred sig i hela kroppen. Nej, vänta, vad nu då?
Jag tittade på din mamma men fick ingen omedelbar kontakt. Det syntes att även hon var orolig. Barnmorskorna pratade tyst sinsemellan och vi kunde urskilja fragment som…
”..vi måste titta närmare..”
”..nog bättre om hon får göra det…”.
När vi frågade om något var galet kunde de inte svara oss utan de hänvisade oss till att en läkare skulle få titta på närmare på dig.
Vi blev åter förvisade till väntrummet där känslor av oro och smått panik uppstod. Det kändes som att rummet fylldes av hjälplöshet. Vad gör man i detta läge? Dags att behålla lugnet nu. Mamma är nog också orolig.
”Vad kan det vara?”
”Hur mår du lilla vän?”
En stund senare fick vi komma in i ett annat undersökningsrum för ytterligare ett ultraljud. I lokalen väntade två läkare, vår första barnmorska och en läkarstudent. De började sedan noga syna alla dina vitala delar för se hur du mådde. Tack och lov stod allting rätt till med dig och vår oro dämpades.
För första gången i ditt liv har jag fått känna på hur det är att vara orolig för sitt barn. Så orolig att det gör ont i kroppen. En obehaglig känsla samtidigt som en känsla av kontakt.
Mitt kära barn, jag älskar dig redan till solen, stjärnorna och tillbaka igen.
/ Dennis
