Postharen levererar mystik

Mystiken kring påsken och påsharen

Att julen fyller barn med förhoppningar och mystik har jag alltid hållit som en självklarhet. Jultomten och julklapparna får små ögon att glittra och glimma. Men att påsken skulle vara lika spännande hade jag inget minne av. I dagarna tre har Affe gömt påskägg med överraskningar som snusdosor och tändare. Efter femtioelva ”Här kommer postharen, gissa vad som finns i ägget” var det äntligen dags för honom att gå på skattjakt på åkern. Under ett träd bland massa stenar låg det, ägget med GODIS. Lyckan var total. Påskharen seglar upp på en god andraplats efter jultomten.

påskägg med lattefarsor

sittvagnspremiär

  chokladpraliner

Nu påskar vi vidare med Saras påskpraliner!

Hälsningar Postharen

/ Dennis

Varför drillar ni era söner till att bli fjolliga fjantiga bögar?!

 

”Det är coolt och jättebra när kvinnor bryter mot normen och blir snickare, ingenjörer, datatekniker,  målare, brandmän, lastbilschaffisar, snöskoterförare, poliser och sotare.

Det är bara fjantigt och fjolligt när män sysslar med kvinnliga yrken såsom makeup artist, spa-terapeut, frisörer, sjuksköterskor, lucior and yada yada. Det är flickorna och kvinnorna som behöver bryta sig över gränsen och lära sig att ta för sig. 

Inte pojkarna

Pojkar ska inte behöva drillas till att bli fjolliga bögar

Allt detta genusdravel för pojkar har börjat gå överstyr och jag har lessnat rätt ordentligt på att höra och läsa om skiten.

Jävla fjanterier är vad det är!”

Cloudberry, Familjeliv


 

Jag satt igår och tittade igenom lite statistik över vilka som läser bloggen rent geografiskt och genom vilka kanaler ni når hit. Drygt hälften av er verkar läsa bloggen frekvent och söker er direkt hit. En annan större grupp hittar hit via Google. Det var Google statistiken som var intressant. En besökare hade hittat hit via sökorden ”Föräldraledig pappa fjolligt.” Jag vart lite nyfiken och blev tvungen att själv se vad som mer dök upp om jag gjorde sökningen. Jag fann då citatet här ovan från familjeforumet familjeliv.se.

Förutom att det är en nätprovokatör, nättroll eller vad man nu vill kalla dem så låg bakom det gav hela tråden en känsla av att många ser det på det här viset. Det anses coolt om flickor klär sig mansrollen och tar för sig medan killar som gör det motsatta är fjantiga fjollor eller inte riktiga män.

Att vara som stereotyp man ses lite finare än att vara kvinna helt enkelt.

Därför tänker jag försöka uppfostra pojken i familjen fjolligt och bögigt

Jag antar trådstartaren jag refererade till ovan menar att fjolligt och bögig är raka motsatsen till vad hen menar är manlighet. En manlighet som är tuff och våldsbejakande, bufflig och hänsynslös för att ta sig upp i karriären. Är inte klättringen uppåt möjlig är det viktigt för honom att kunna sparka neråt för att stoltsera med att han som man är lite bättre än en genomsnittskvinna. Mannen är hård och hjältemodig utan att visa sina svagheter. Känslodrabbel får kvinnor och småbarn ägna sig åt. En riktig man gråter inte för en spik i foten, han svär några väl valda svordomar, knådar en ny snus med ena handen medan han drar ut spiken med hammaren i andra handen.

Vad tänker jag göra?

Jag tänker däremot försöka lära bägge barnen att vara i kontakt med sina känslor. Det är okej att behöva en kram och gråta ut om livet bär emot. Problem ska vi prata om istället för att möta de med våld. När smockan ändå flyger genom luften ska vi kunna prata om varför det blev så och hur vi ska göra för att situationen inte ska bli sådan igen.

Genom att sysslorna är jämt fördelade i hemmet tänker vi visa barnen på att det inte finns något manligt eller kvinnligt i varesig dammsugning, matlagning, städning eller tvättning. Jag tänker personligen ta ut en längre sammanhängande föräldraledighet i höst där jag hoppas att för en stund bli förälder nummer ett för båda barnen. En förälder som kan ta både det praktiska som det emotionella ansvaret. Allt för att komma före ”Ingen” och ”Annan” i Kamratpostens statistik på vem barnet helst pratar med om det är ledset. I detta inlägg från 2014 finns siffrorna för Kamratpostens undersökning, 2008.

Jag klär även fyraåringen i vad Cloudberry skulle kalla för bögiga tights. Mest för att de är väldigt praktiska att ha om han (min fyraåring alltså) vill springa runt, hoppa och kasta boll. Men även för de fina kattmotiven på ett av paren som han älskar samt att tights är väldigt lätta för ett barn som ska eller har lärt sig gå på toaletten själv. Inga jobbiga knappar eller besvärliga knutar att få upp när nöden kallar.

Förhoppningsvis skapar vi en trygg ung man som i framtiden vågar gå sin egen väg oavsett vad könsnormerna säger.

Förhoppningsvis skapar vi en god förebild för barn och unga längs hans väg i livet.

Mycket av ovanstående ses förmodligen som fjolligt och fjantigt, för män ska helt enkelt inte vara så. Jag vill mena att det är precis sådana män jag vill ha i ett samhälle. Ett samhälle där vi alla är lika, oavsett etnicitet, kön, ålder sexuell läggning eller funktionshinder. Män som tar lika mycket ansvar som kvinnor i hemmet. Män som tar lika stort ansvar för föräldrarollen som kvinnor.


 

Håller ni med eller är ni av en annan åsikt? 

Hör gärna av er i kommentarsfältet nedan eller via våra sociala medier. Vi finns på Instagram som @lattefarsor och på Facebook som Lattefarsor/ Pappabloggen.

Vi ses i cyberrymden!

– Dennis, lite småfjollig och fjantig. Av vissa tagen för att vara homosexuell.

Kom och sätt dig! – Så får jag barnen att lyssna

Titt som tätt upplever jag att jag bara tjatar och blir arg. Jag som egentligen var på bra humör använder alltför ofta barsk och arg-kortet för att få 4-åringens uppmärksamhet. Det är som att han testar fram tills dess att bubblan spricker. Det blir bråk och ingen av oss mår bra. Visst, vi har bra stunder för det mesta men det är de där tillfällena som lämnar som ett hål i hjärtat som jag vill bli av med. Jag tänker därför försöka mig på en ny strategi för husfridens skull.

Få barnen att lyssna

Så här tänker jag göra för att få barnen att lyssna

Jag kommer i större utsträckning verkligen gå fram till barnen när jag vill något och bekräfta genom ögonkontakt att vi hör och förstår varandra.

Jag tänker byta ut den negativa tonen, ”Du får inte göra si och du får inte göra så”.  För vem orkar konstant höra saker de inte får göra. Jag ska hellre försöka med den positiva tonen om vad de får göra istället.

Jag tänker ställa rimliga krav.Städa ditt rum nu!” är ett alldeles för stort krav att en fyraåring ska klara av helt själv. Däremot kan vi hjälpas åt med att städa rummet. Vi hjälps till exempel åt att sortera de olika leksakerna i olika lådorna. Tågbanan ner i vita korgen, fordonen i den rosa och köksleksakerna i den blå. En kategori åt gången.

Korta instruktioner ju yngre barnet är. Längre instruktioner och förmaningar leder till att ingenting går in. ”Jag vill att du äter nu så leker vi kurragömma sen”  känns rimligt.

Om jag inte är villig att förhandla om något så måste mitt språk visa det också. Om jag vill att han ska hjälpa till och städa kan jag inte bara slänga ur mig. ”Kan du inte komma hit och städa nu?” eller om jag vill att nattningsrutinerna ska starta. ”Ska du inte ta och sätta på dig pyjamasen nu?” Nä, det tänker han inte, han är ju mitt uppe i något annat.

Om det istället är förhandlingsbart tänker jag mig några få enkla val. Ju äldre det blir desto mer kan vi börja diskutera och förhandla oss fram till olika saker. Jag tänker inte vara omöjlig i att mitt ord alltid väger tyngst. Det kommer att finnas tillfällen där jag låter mig övertalas.

Jag kommer påminna mina instruktioner gång på gång för att få de att landa hos de små. Med lagom frekvens så att jag inte blir tjatig. Fyraåringen kan ju vara på väg att göra det jag bett om men vägen är kanske inte så spikrak som jag själv tänkt.

Därför tänker jag så långt det är möjligt låta barnen göra klart det de håller på med. I god tid innan t.ex. maten är klar påminner jag om att det är dags att avsluta för att maten snart är klar. Jag ger då dem en chans att förbereda ett avslut. För vem blir inte irriterad av att behöva avsluta något man är mitt uppe i?

Jag SKA försöka att inte skälla! När hade det effekt senast?

Om jag har möjlighet ska jag göra mina krav roliga. Vi leker kurragömma bakom träden på väg hem och hittar nya träd allt närmare hemmet för varje omgång som går. Vi tar oss etappvis hem.

Skulle allt bara skita sig totalt, räknar jag till tio långsamt och andas in. Det är förmodligen helt normalt det som händer nu. Vi börjar om från början.

Det handlar i slutändan om att visa varandra respekt för våra intressen. Allt går inte i en handvändning. Barnen har som vi vuxna egna behov och jag tror bästa sättet är att hitta en mellanväg som fungerar för både barn och vuxna. 

Fler tips om hur du kan få ditt barn att lyssna hittar du här på http://www.picklebums.com/

/ Dennis

Knölen i nacken – Att börja omvärdera sig själv

Livet som förälder förändrar dig på många sätt. Du börjar tänka i nya banor och prioritera mer utifrån familjen än kring dig själv. Även fast du inte är jättetrött på kvällen blir det tidig sänggång mot innan du var förälder. Kanske var du som jag någon som utan problem fastnade i serier som du plöjde nätterna till ända. Som student spelade det ingen större roll om jag började plugga vid åtta, nio eller tio. Men med småbarn hemma blir det annorlunda. Är det helg får du vara glad de gånger du får sova ut lite.

Innan barnen i mitt liv

2010 var ett hektiskt år med studier, jobb, deltidskrögare och pendling Umeå – Stockholm/Örebro. Det gick i ett med kort varsel mellan olika uppdrag och studier på heltid. Detta rullade på mer eller mindre fram tills jag träffade Sara och barn blev en del av min vardag. Det må vara en självklarhet, men att börja prioritera om var inte lätt i början. Senast i höstas var jag nära att lämna min 2 månader gamla dotter för att delta som ledare under EM i futsal för döva. Efter flera diskussioner insåg jag att jag inte alls ville vara borta i nästan två veckor. Idag känns det jobbigt att bara vara borta över en helg. Nya saker händer varje dag och jag avundas min sambo som fortfarande är hemma med vår dotter. Tiden till dess att jag går på pappaledighet kan inte gå långsammare.

Jag lever inte bara för mig

Lattefarsor / PappabloggenI höstas kände jag något knöligt och ömt bak i nacken. Jag tog mig en titt i spegeln och där var mycket riktigt en liten knöl. Jag tänkte inte så mycket på det utan lät helgen passera utan närmare tanke på vad det kunde vara. Måndagen efter kom och jag började nu känna mig lite smått stel i nacken. Tänkte inte så mycket på det heller, jag hade väl sovit dåligt med klängande barn på mig några nätter i rad. Under tisdagen var det fortfarande ingen förbättring och tankarna började genast gå i huvudet på mig. Det kanske är värt att kolla upp, bara för att vara på den säkra sidan. Skulle det vara något är det nog bra att kolla upp det så tidigt som möjligt. Tidigare har jag gått med hosta under en längre tid tills det brutit ut helt totalt och jag blivit tvungen att besöka sjukhus med dubbelsidig lunginflammation. Tid för återhämtning var det inte att tala om. Det var för mycket som var viktigt att göra och avsluta först. Högen blev inte direkt mindre utan jag fortsatte i samma tempo tills kroppen sa stopp.

För några år sedan hade jag låtit knölen vara och hoppats på att svullnaden lagt sig själv. Fanns ingen tid för att kolla upp sånt. Men nu, nu är ju situationen en annan. Oavsett vad knölen i nacken var för något så är min familj beroende av mig, precis som jag är beroende av dem. Att läggas in på sjukhus för att jag inte haft tid att kolla min egen hälsa kommer tära både ekonomin och på familjelivet.

Under onsdagen ringde jag vårdcentralen och fick tid senare samma vecka. Det konstaterades att det bara var en svullen lymfkörtel som förmodligen berodde på en förkylning jag tidigare haft. Inget att oroa mig för då den förmodligen skulle gå sig tillbaka inom några dagar. Jag blev åter påmind om hälsan är något att vara rädd om, inte minst när du har familj med barn som är beroende av dig.

Ta hand om er! 

/Dennis

Skärmtid – På gott och på ont

Skärmen som barnvakt

Ja, jag måste erkänna det. Vi har en liten iPad som används mer eller mindre dagligen av 4-åringen. När vi behöver ha ett break från varandra eller när vi behöver laga mat och städa utan att barnet är i vägen. För vi kan ju inte göra allt när barnen sover. Som barnvakt går Barnkanalens app med mestadels lämpligt utbud (med hänvisning till tidigare inlägg om skräp-tv för barnen).

Problem som dock kan uppstå är övergångar när plattan ska stängas av för till exempel middag, tandborstning eller sänggång. Därför funderar jag nu på om vi ska hitta ett schema för när iPaden/plattan får användas och villkoren för användandet. Hur detta nu ska tillämpas i praktiken har jag ännu inte tänkt igenom och behövde därför ta hjälp av våra kära vän Google för att hitta vad andra skriver om skärmtid även kallat screen time på utrikiska.

Hur begränsar vi skärmtiden för barnen?

Mamma-bloggaren Kelly (Idealist mom) skrev för ett tag sedan ett inlägg om hur hon begränsar tiden för sitt barn vid plattan. Anledningen sades vara att hon upplevde sin dotter som trögare rent intelligensmässigt efter mycket spelande och tittande på surfplattan. Hennes dotter som gillar matematiska lekar hade blivit allt sämre på dessa efter mycket skärmtid. Kelly bestämde sig för att tillsammans med dottern rensa ur spel som inte användes så ofta för att ge utrymme för filmer under deras bilfärder. Kelly skapade även två mappar på plattan där de delade upp spelen i Brain Food och Junk Food. Utmanande spel där hjärnan fick arbeta hamnade i Brain Food medan spel som till exempel Angry Birds hamnade i Junk Food. Dottern var medveten om att junk food bara äts någon gång ibland annars mår kroppen dåligt och ska man ändå äta junk så är det viktigt att röra på sig. Detta fick till följd att Brain food apparna användes flitigare. Kelly lärde även sin dotter att ställa timern på 20 minuter och hänvisade till att när klockan ringer måste du göra något annat en stund.

Skärmtid

Men hur ska jag applicera detta på vår skärmtittare här hemma? Eftersom spelen inte är intressanta är det ingen idé att börja sortera upp de få spel som redan finns. Däremot skulle nog 20 minuters timern kunna fungera. Vi har tidigare använt Timstocken, finns bland annat som app på bland annat iTunes, för att göra tiden och nedräkningen visuell och konkret när vi sätter en tidsgräns för något. Jag skrev tidigare ett inlägg hur du gör tiden konkretare för ditt barn.

Lägg bort plattan helt ibland och involvera barnen i vardagssysslorna

Jag lyssnade idag på Pappapodden med Nisse & Manne avsnitt 103 där förutom diskuterade Nisse kaffemissbruk även skärmtid. Nisse erkände att han använt plattan som barnvakt vid flertalet gånger just för att det kan vara besvärligt att involvera barnen i allt, särskilt efter en lång dag med trötta vuxna och barn. Vidare berättade Nisse att han nu börjat involvera sin son mer och mer i vardagssysslorna vilket i stunden kan kännas jobbigt. Han har dock aldrig ångrat att sonen fått vara med i matlagningen. Att missa ett avsnitt av Bolibompa är definitivt inte hela världen.

Jag önskar att jag oftare kunde involvera 4-åringen i vardagssysslorna på ett roligt sätt som gynnar oss både. Tvätta brukar vara en sådan aktivitet där vi kan sortera kläderna tillsammans och med handledning få honom att slå på både tvättmaskin och torktumlare. Detta kräver att vi inte har allt för mycket att tvätta och att vi har gott om tid. Optimalt är att helgtvätta mitt på dagen men jag kan erkänna att jag prioriterar andra saker på helgen och att de gemensamma tvättarna inte blir av allt för ofta. Min sambo däremot är riktigt duktig på att involvera 4-åringen i både bakning och matlagning. Men när fokus måste läggas på lillasyster kan det hända att plattan kommer fram.

Hur mycket skärmtid har era barn där hemma, det vill säga tv, dator och plattor?
Har ni några tips på hur ni brukar begränsa skärmtiden? 

 

/ Dennis

”Hur kommer bebisar in i magen?”

IMG_6133

 

Jag hade väntat mig att få frågan någon gång om sisådär 2-3 år men igår under nattningen kom den.

”Hur kommer bebisar in i magen?”

Jag kom hem lagom till middagen efter en längre arbetsdag med möten när jag såg den smått utslagna fyraåringen ligga i soffan. En varm och rosig kille som mest troligt hade fått feber under dagen.

Efter kvällsrutinerna bäddade vi ner killen på madrassen nedanför vår säng för en mysig nattning. Efter lite småprat funderar han varför han måste ligga på golvet och inte i sängen. Jag fick förklara att vi inte får plats alla fyra och att madrassen på golvet var till för att skulle kunna vara nära varandra ändå.

Jo, men det köpte han delvis och frågade därefter: Om lillasyster inte fanns så skulle han få ligga där. Visst var det så. Innan lillasyster fanns kunde han kryp ner hos oss varje natt om det behövdes. Diskussionen fortlöpte om huruvida någon annan kunde ta lillasyster istället så att han fick plats lite oftare i sängen. Kontentan blev att det skulle ju inte gå att bara lämna bort lillasyster. ”Du är tokig du Dennis.” Då lillasyster låg i magen gick det ju bra.

”Dennis jag undrar en sak…”

”…hur kommer bebisar in i magen?”

Pedagogen i mig kickade igång och hjulet med massa bra förklaringsmodeller var i snurrning. Jag bestämde mig för att dra en semi-variant hur det faktiskt fungerar. Kortfattad förklaring följer. Pappan har en pung med frön och mamman har små små ägg i magen. När mammor och pappor kramas kan frön och ägg bli till barn.

Nja, inte helt nöjd blev jag. Kramas? Betyder det att det kan bli till en bebis varje dag? Nej du, Dennis den kan du göra bättre, nästa gång. Hoppas han nöjde sig, han är ju bara fyra år. Nu kan vi sova.

”Men Dennis, jag tror det är små saker som simmar in i snippan och där finns det ägg så det blir bebis”

– ”Ja, jo så är det ju faktiskt. Vart har du lärt dig det?”

– ”Jag, vet inte. Jag bara vet det!”

Så, nu har vi avhandlat det där med blommor och bin för den här gången. Nu vet vi att det är saker som simmar till äggen i snippan.

/ Dennis

Problem med barnen?

Lattefarsor

Hjälp till med lösningen istället!

Ibland har jag svårt att se vad som är problemet. Det är väldigt lätt att i affekt kasta ur sig till sambon att barnen är ett problem när de beter sig på ett visst sätt.
Hur ska vi lösa problemet? 
 
Först måste vi reda ut vad som är problemet. Oftast om inte alltid är barnet inte själva problemet. Oftast är det barnet som har problem med något och vi upplever det som vårt problem.

Barnens problem

Barnet springer runt, hoppar i soffan och är allmänt härjig.
Barnet har problem med att det inte fått röra sig tillräckligt.
Lösning: ?
Barnet kan inte somna. 
Barnets problem: Är inte trött. Är övertrött och förstår inte att hen är trött.
Lösning?
Barnet vill inte äta.
Barnets problem: Är inte hungrig av någon anledning. Barnet blir osäker på vad det är för mat på tallriken.
Lösning: Jag skrev ett inlägg om matglädje som heter: Hur försöker vi skapa matglädje?
 
 
Barnet vill inte gå vidare och avsluta en aktivitet för en annan. (T.ex. gå in efter att ha lekt ute) 
Barnets problem: Är inte färdig med föregående aktivitet. Visste inte om att föregående aktivitet skulle avbryta.
Lösning?
L.R.Knost
Alla sitter vi på små lösningar på barnens problem. Kanske inte på alla, alltid men många. Kunskapsbanken hos er där ute är fylld av erfarenheter. Hur skulle ni lösa någon av ovanstående problemformuleringar?
 
Lämna gärna era tips som kommentar här nedan så uppdaterar vi texten fortlöpande.
/ Dennis

Var det så häftigt att bli pappa egentligen?

Att bli förälder med allt vad det innebär var något stort, något fantastiskt och överväldigande.

Jag förstod det inte då under självaste förlossningen och tiden efter hur stort det var. Överallt hade jag matats med att bli förälder är det bästa som finns. Oscars-vinnare säger det, Guldbaggevinnare säger det, lottovinnare säger det, Zlatan säger det: 

förutom mina barns födelse är det här det största jag varit med om.” 

Men jag då? Som bortsett från en liten tennpokal för tredjeplatsen i klubbmästerskapet i bordtennis för tioåringar. Vad har jag att jämföra med? Om barn var större än alla ovanstående som måste det kännas gigantiskt. Bortsett från en häftig känsla av att ha ett barn på mitt bröst, ett nyfött barn, mitt barn funderade jag länge på vad det där fantastiska var.

Miljonvinsten

Veckorna och månaderna gick och jag kunde inte riktigt greppa det där fantastiska överväldigande med att bli förälder. Jag skämdes för att prata om det och jag tror inte ens min sambo visste om det då. Men så en dag, mitt i allt letande förstod jag det fantastiska som alla pratar om på galorna. Det är det där som inte går att riktigt säga med ord. 

– ”Hur känns det nu att bli pappa?”

– ”Eh? Bra. Mycket nytt och sånt, jag du vet.”

Jag förstår nu vad stjärnorna menar. Inga statyetter eller pokaler går att jämföra med hur det är att få ett barn. En liten miniatyr av dig själv som kommer ta efter dina olater. De olater som du trodde hen inte sett. Det är större än guldbollen, miljonvinsten och ja, till och med större än tennpokalen från klubbmästerskapet i bordtennis för tioåringar.

Det här lilla livet som nu sover mellan oss för att allt annat är otänkbart för tillfället. Det lilla livet är fantastiskt.

 

Jag kan nu utan att tveka att säga att dagen då jag blev pappa är den bästa dagen i mitt liv. Inget kommer någonsin kunna toppa det. Känslan har funnits där hela tiden. Jag var bara för upptagen med att leta.

/ Dennis

 

 

Barsjal, stöd för rygg och kolikmagar

Vår gästskribent Fredrik får förtroendet även idag. I detta inlägg hakar han på gårdagens inlägg om kolik och berättar nu varmt om det fina med att bära barnet i sjal. 


Utan bärsjalen hade vi gått under

Kolikhjälpen

Innan Maja föddes hade hennes mamma pratat sig väldigt gott om bärsjalar men jag var ytterst skeptiskt inställd till det. Hur säkert är det liksom att ha sitt barn i ett lakan? Jag ändrade dock uppfattning väldigt snabbt då jag testade en bärsjal för första gången, och utan en bärsjal under koliktiden hade jag och Sara gått under.

Jag har ryggproblem sedan tidigare och insåg aldrig hur jobbigt det skulle vara art bära runt på Maja under en längre tid när hon behövde tröst, jag menar… Jag går ju på gym och tränar med vikter som väger sju gånger mer än henne, hallå?!

Det en bärsjal gör är dock att den sprider ut vikten över axlar och rygg så att belastningen blir mindre på ryggen. Samtidigt har man barnet precis där hen är som tryggast, mot förälderns bröst så att hen kan höra mamman och pappans hjärtslag och andning. Utöver den lugnande effekt det haft på Maja har det hjälpt mig något otroligt i anknytningen till henne. Jag kan gå runt i timmar på ICA Maxi eller på köpcentrum med båda händerna fria och om jag bara lutar huvudet nedåt så har jag min underbara dotter där och kan ge henne en stor puss på huvudet!

För att återgå till kolikproblemet… Nej hon slutade inte att skrika för att vi satte henne i sjalen helt plötsligt. Men man kände att hon blev lite lugnare och när jag sedan slog på musik och sjöng med i texten så lyckades jag faktiskt att få henne att somna flera gånger. Jag skulle vilja säga att jag har bärsjalen, Conor Oberst och Torgeir Waldemar att tacka för att jag överlevde koliktiden med sinnet i behåll. De två sistnämnda för att de nyligen gett ut två fantastiska skivor som jag för alltid kommer att klassa som mina och Majas.

Så till er kära läsare av denna blogg som också tampas med kolik, eller ni som är oroliga för att era framtida underverk har oturen att bli kolikbarn, det är inte jordens undergång. Det kanske kan kännas så i stunden, men jag har nog den att tacka för att jag känner mig så nära min dotter. Prova alla saker som rekommenderas av experter, magmassage, Minifom, pysventiler, slå på vattenkranen så att hen kan lyssna på rinnande vatten och alla andra tips som finns på nätet. Kom dock ihåg att det är hos Dig som hen är som tryggast. Håll om ditt barn. Sjung dina favoritlåtar och dansa med hen i famnen och njut av att ditt barn är hos dig. Det blir bättre! Jag lovar!

/ Fredrik Nyqvist, gästbloggare hos Lattefarsor

Vi tackar Fredrik för denna gång och hoppas få  se mer av honom i bloggen. Vi vet att han har tankar kring att vara bonusförälder, något som vi gärna vill läsa om. 

Eller vad säger ni? Vad vill ni läsa om? 

Kommentera gärna via Facebook här nedan och få med era vänner i diskussionen.

Gästskribenten Fredrik: Om kolik

Han heter Fredrik Nyqvist, är sedan 3 år bonuspappa till Liam och för tre månader sedan blev han pappa till Maja. Fredrik är en politiskt aktiv student som på fritiden ägnar sig åt träning och författande av debattartiklar.

Vi välkomnar Fredrik till Lattefarsor och hoppas att vi får stifta bekantskap med honom många gånger.

Gästskribenten Fredrik Nyqvist



Kolik

Att bli pappa var för mig en väldigt stor omställning. Visst, jag har sedan tre år tillbaka haft det stora privilegiet att ha Liam i mitt liv och kunnat kalla mig bonuspappa till det snart sex år gamla underbara barnet. Nu är det dock mer än varannan vecka och situationen är annorlunda. För 3 månader sedan blev jag pappa till Maja.

Maja kan inte slå på Barnkanalen klockan sex på helgerna och låta mamma och pappa sova vidare. Maja kan inte själv klä på sig ytterkläder och säga om hon fryser eller tycker det är för varmt.

Det var många tankar som snurrade i huvudet innan förlossningen, kommer barnet att vara friskt? Kommer hen ha tio tår och tio fingrar? Kommer jag att räcka till som förälder? Hur kommer Sara (mamman) att klara förlossningen eller blir läkarna tvungna att göra kejsarsnitt? Allt gick dock bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig och bortsett från de längsta sex sekunderna i mitt liv då Maja kom ut och verkade livlös och hade navelsträngen virad runt halsen tills det att barnmorskan virat upp strängen och vi äntligen hörde det vackraste ljud jag hört dittills i mitt liv, Majas perfekta röst som porträtterades av ett skrik.

Detta skrik har de senaste tre månaderna sedan Majas födelse orsakat väldigt mycket stress, oro och rädsla. Maja är nämligen ett kolikbarn. Kolik är när ett barn skriker oavbrutet och otröstligt under en väldigt lång period. Vi provade allt. Minifom, magmassage, ta bort komjölk från ersättningen vi gav henne och mamma slutade med mjölk så att det var ”mjölkfri” bröstmjölk. Vi åkte även in akut några gånger och fick övernatta på sjukhuset och de underbara sjuksköterskorna på Mälarsjukhusets barnavdelning tog hand om Maja så att mamma och pappa fick sova.

Nu i efterhand så är det svårt att föreställa sig hur detta var, den panik och maktlöshet vi kände av att vårt barn hade ont och var otröstlig. Det är dock en ljuspunkt i det hela som jag vill dela med mig av till denna bloggs fantastiska läsare, nämligen bärsjalar….

/ Fredrik

………

Mer om Fredriks fantastiska erfarenhet av bärsjalar får ni läsa om på Lattefarsor.se imorgon tisdag. Vi får också då veta vilken musik Fredrik gärna sjunger för Maja.