Jag heter Viktor Nyberg, och det här är mitt första inlägg Lattefarsor – Pappabloggen. Jag väntar just nu mitt första barn och fick lite stora ögon ganska precis nyss när jag för första gången refererade till mig själv som ”pappa”. Det var nämligen så att min fru, som just nu är 19 veckor gången, har känt vårt barn rörelser ett längre tag medan jag inte lyckats. Hon bad mig komma och känna på hennes mage igen, och precis när jag stoppar dit handen så slutar den sparka. Varpå jag säger ”Haha, nu är det pappa som vill känna, dags att sova.” Jag blir tyst en sekund och inser att jag kallat mig själv pappa i tredje person. Alltid annars har jag sagt ”att jag ska bli pappa”. Det är lustigt hur så tillsynes enkla saker kan bli så viktiga.
Men hur som helst så är jag då Viktor och jag kommer från Älvsbyn i Norrbotten. Jag fyller 30 till sommaren, och om vi går över med 8 dagar så kommer mitt barn och jag dela födelsedag. Vilket vilket vore bra eftersom jag är värdelös på att hålla koll på datum. Just nu så studerar jag. Jag håller på att ta en Kandidatexamen inom Kognitionsvetenskap. Det betyder att jag läser mycket om vad medvetande är och hur hjärnan funkar och mycket, mycket mer. Tidigare så har jag jobbat som Trafiklärare, kört lite taxi och en massa andra småjobb. Men just nu är det alla förberedelserna för att bli pappa som är det viktigaste.
Och det är nog mest den psykologiska förberedelsen hos en själv som är jobbigast. Att kämpa med tankar som ”Jag ska bli pappa, WOHO, skitkul! Men hur tusan ska jag klara av det? Men vad otroligt kul det kommer att vara att lära det lilla livet allt jag kan. Men tänk om jag gör fel!? Det är fantastiskt att det växer ett litet liv i min frus mage, som är min avkomma! Det är jättekonstigt att jag kommer få en avkomma.” Ungefär så ser mina tankegångar ut varje dag då jag får tid att tänka. Det är en salig blandning av rädsla, glädje, ångest och lycka. Det är en fantastisk upplevelse att se det lilla livet växa där i magen och att se ens egna psykologiska förändring.
En av de sakerna som jag tänker på mest är hur jag kommer att uppfostra mitt barn i den största utmaningen. Nämligen könsnormer. Vi har valt att inte ta reda på könet på vårt barn, eftersom det inte spelar någon roll. Och vi inte vill påverkas åt nått håll redan så här tidigt. För det finns massor av genusfallgropar där ute med normer som verkligen inte ger barnet något annat än problem i framtiden. Tjejer som har massor av prestationsångest och killar som inte kan hantera sina känslor. Eftersom jag vill mitt barn allt väl och med så bra förutsättningar som möjligt för att klara sig i framtiden så vill jag verkligen inte att de ska bli begränsade av sitt kön.
Men det är också det svåraste, eftersom normer är nått man själv har utan att man tänker på det. Jag vet själv att jag har fallit offer för dessa normer som begränsar mig och andra i samhället, och detta utan att själv veta om det. Idag händer det mer sällan än det gjorde tidigare men det är en kamp. Men det värsta är att jag omedvetet kan föra över dessa skadliga normer till mitt barn, och det är ju verkligen inte det jag vill. Samhället där ute är ett patriarkat så barnet kommer inte att komma undan det, utan jag kan bara hoppas att mitt barn fått den styrkan och kunskapen att bemöta dessa på ett bra sätt när hen utsätts för det. Det är nog min största farhåg.
Det här lovar jag dig, mitt barn.
Jag lovar att älska dig.
Jag lovar att jag ska alltid vara där för dig.
Jag lovar att stötta dig för den du är och inte den jag vill att du ska vara.
Jag lovar att lära dig att se allt det vackra i naturen och i människor.
Jag lovar att lära dig om allt fantastiskt där ute, mattematik, kemi, fysik, biologi, litteratur, svenska, geografi, samhällskunskap, engelska, vetenskap och filosofi.
Jag lovar att lära dig att tänka kritiskt och ge dig verktyg att avgöra vad som är sant eller falskt.
Jag lovar att bli en bra pappa.
”Städa”
”Ingenting”
”Fint”
”Laga mat”
”Öppna”
”Steka”
”Äta”
”Hälla”
”Kärlek”