När jag var liten längtade jag flera gånger efter att bli vuxen. Vuxenlivet kändes problemfritt. Jag var 7 år och hade det tufft i skolan. Vad som var tufft har jag förträngt men min mor har berättat att det handlade om min stamning. Hon erbjöd sig att komma till skolan och berätta om stamning men fick endast till svar att det kunde de sköta själva. Detta skedde aldrig.
Min mor som vid den tiden var dagbarnvårdare tog med sig barnen till skolan och var med på rasterna. Jag minns hur mamma likt ett basketproffs dribblade fram mellan korgarna med skolbarnen på skolgården. I efterhand har jag insett att så inte var fallet. Min mamma har aldrig haft ett bollsinne att skryta med men för en osäker 7 åring var hon grym. Skolan misslyckades även fatalt på ett plan som ledde till att jag inte åt vårrullar förrän i vuxen ålder. I skolmatsalen hade de filosofin att du äter de du har tagit. Det fanns bara ett litet problem, det var personalen som lastade på maten. Där satt jag i matsalen och hörde när rastklockan för lågstadiet ringa in. Först när mellanstadiets rast var slut fick jag lämna in min tallrik, efter flertalet tidigare försök. Någon deciliter ris och en massakrerad vårrulle lämnades till de övervakande skolmatsalspersonalen och rasten var slut den dagen. Ett skolbyte i årskurs 2 förändrade allt. Kompisar och fotbollslag har varit några av de grundläggande faktorerna till den jag är idag.
Du är för ung för att veta vad magkatarr är
Häromdagen när jag tillsammans med en elev cyklade i ett motionsrum på skolan mötte vi en äldre elev. Eleven satt i hörnet av rummet på en pilatesboll mot väggen. Tyst satt hen där utan att göra ett väsen av sig. Det var först när jag sa; det är tomt här, som vi hörde: ”Jag är här”. Eleven i fråga är en elev jag ofta sett stryka runt i korridorerna på mellanstadiet utan att verka gå på alltför många lektioner. Jag frågade varför hen var här och fick till svar att hen inte inte kunde vara med på idrotten på grund av magkatarr. Magkatarr, du är 11 år och ska inte veta vad det ens betyder. En 11-åring ska inte behöva ha magkatarr, inte när det är tydligt att den psykiska ohälsan med stress som påföljd är orsaken. Nu satt hen där i ett hörn fipplande med en mobiltelefon medan resten av klassen hade idrott. Det är ingen bra lösning att låta en 11-åring sitta i ett rum ensam när det är uppenbart att anledningen är mer medicinsk.
Om nu klasserna är för stora för att varje elev ska få tillräcklig hjälp och uppmärksamhet, se då till att anställa fler vuxna i skolan. Satsa på fler vuxna utanför klassrummen som kan fånga upp de elever som inte klarar av den stundtals höga ljudvolymen i klassrummen. För vi vet inte alltid baksidan till problemen. Kanske är barnet som någon av de där hopplösa barnen från ett tidigare inlägg. Skolorna behöver fler vuxna som är lyhörda och kan lyssna. Det spelar ingen roll om det är en förbipasserande lärare, fritidspedagog eller elevassistent. Vi ska alltid ha möjlighet att stanna till och fråga hur det är om vi misstänker att en elev mår dåligt. Det är inte deras elever och våra elever, det är hela skolans elever.
Fler anställda vuxna som under dagen till och från vistas i korridorerna med fokus på att prata de elever som är utanför. Ingen elev ska behöva känna sig osedd i skolan. För att lära sig saker från en utbildning är motivation en stark nyckel till kunskap. Finns inte motivationen hos dessa elever blir skolåren tuffa.
Det får avsluta dagens inlägg. Vad har ni för åsikter?
Svaret kom fort. Hur är det att stamma? Jo, det är ett socialt begränsande handikapp. Jag tänkte inte nöja mig där. Efter att ha mött stamningen här hemma i vardagen ville jag ta upp det i ett blogginlägg.
