Du är för ung för att veta vad det är

När jag var liten längtade jag flera gånger efter att bli vuxen. Vuxenlivet kändes problemfritt. Jag var 7 år och hade det tufft i skolan. Vad som var tufft har jag förträngt men min mor har berättat att det handlade om min stamning. Hon erbjöd sig att komma till skolan och berätta om stamning men fick endast till svar att det kunde de sköta själva. Detta skedde aldrig.

Min mor som vid den tiden var dagbarnvårdare tog med sig barnen till skolan och var med på rasterna. Jag minns hur mamma likt ett basketproffs dribblade fram mellan korgarna med skolbarnen på skolgården. I efterhand har jag insett att så inte var fallet. Min mamma har aldrig haft ett bollsinne att skryta med men för en osäker 7 åring var hon grym. Skolan misslyckades även fatalt på ett plan som ledde till att jag inte åt vårrullar förrän i vuxen ålder. I skolmatsalen hade de filosofin att du äter de du har tagit. Det fanns bara ett litet problem, det var personalen som lastade på maten. Där satt jag i matsalen och hörde när rastklockan för lågstadiet ringa in. Först när mellanstadiets rast var slut fick jag lämna in min tallrik, efter flertalet tidigare försök. Någon deciliter ris och en massakrerad vårrulle lämnades till de övervakande skolmatsalspersonalen och rasten var slut den dagen. Ett skolbyte i årskurs 2 förändrade allt. Kompisar och fotbollslag har varit några av de grundläggande faktorerna till den jag är idag.

Du är för ung för att veta vad magkatarr är

Häromdagen när jag tillsammans med en elev cyklade i ett motionsrum på skolan mötte vi en äldre elev. Eleven satt i hörnet av rummet på en pilatesboll mot väggen. Tyst satt hen där utan att göra ett väsen av sig. Det var först när jag sa; det är tomt här, som vi hörde: ”Jag är här”. Eleven i fråga är en elev jag ofta sett stryka runt i korridorerna på mellanstadiet utan att verka gå på alltför många lektioner. Jag frågade varför hen var här och fick till svar att hen inte inte kunde vara med på idrotten på grund av magkatarr. Magkatarr, du är 11 år och ska inte veta vad det ens betyder. En 11-åring ska inte behöva ha magkatarr, inte när det är tydligt att den psykiska ohälsan med stress som påföljd är orsaken. Nu satt hen där i ett hörn fipplande med en mobiltelefon medan resten av klassen hade idrott. Det är ingen bra lösning att låta en 11-åring sitta i ett rum ensam när det är uppenbart att anledningen är mer medicinsk.

Om nu klasserna är för stora för att varje elev ska få tillräcklig hjälp och uppmärksamhet, se då till att anställa fler vuxna i skolan. Satsa på fler vuxna utanför klassrummen som kan fånga upp de elever som inte klarar av den stundtals höga ljudvolymen i klassrummen. För vi vet inte alltid baksidan till problemen. Kanske är barnet som någon av de där hopplösa barnen från ett tidigare inlägg. Skolorna behöver fler vuxna som är lyhörda och kan lyssna. Det spelar ingen roll om det är en förbipasserande lärare, fritidspedagog eller elevassistent. Vi ska alltid ha möjlighet att stanna till och fråga hur det är om vi misstänker att en elev mår dåligt. Det är inte deras elever och våra elever, det är hela skolans elever.

Fler anställda vuxna som under dagen till och från vistas i korridorerna med fokus på att prata de elever som är utanför. Ingen elev ska behöva känna sig osedd i skolan. För att lära sig saker från en utbildning är motivation en stark nyckel till kunskap. Finns inte motivationen hos dessa elever blir skolåren tuffa.

Det får avsluta dagens inlägg. Vad har ni för åsikter?

 ensamma barn (2)

Hur är det att stamma? | Stamning, ett begränsande handikapp

Stamma, ett socialt begränsande handikapp

Lattefarsor om stamning och hur det är att stammaSvaret kom fort. Hur är det att stamma? Jo, det är ett socialt begränsande handikapp. Jag tänkte inte nöja mig där. Efter att ha mött stamningen här hemma i vardagen ville jag ta upp det i ett blogginlägg.

Idag fick jag ett sms från Sara där hon berättade att storebror hade blivit väldigt upprörd efter att han fastnat i en stamning. Han skulle berätta något och det ville sig inte. Efter mycket stakande sa han till sist.

Det går inte, jag kan inte säga något.

Det skar ihop för mig på jobbet när jag läste meddelandet. Några tårar föll medan jag planerade morgondagens schema för eleverna på fritids. Inte enbart för sms’et utan för vad det väckte för känslor och minnen i mig från min egen barndom. Nu behöver detta inte betyda att storebror går samma väg. Många yngre barn stammar när de är små och det är något som växer bort.

Det var orden ”det går inte, jag kan inte säga något” som
satte igång allt. Känslan av att bli/vara begränsad i sitt tal under olika emotionella tillstånd. Tänk att vara riktigt arg på någon och bli begränsad i sitt verbala språk. Så frustrerande!

 

Vad är stamning?

Stamning innebär att den som talar fastnar på ett eller flera ord. Det kan te sig som tvära låsningar, upprepande av ett eller flera ord och inte allt för sällan även i kombination med olika tics. Vad stamning beror på är det ingen som med 100% kan säga. Vissa tror att det är fysiologiska orsaker bakom stamning medan andra tror på psykologiska. Helt klart står i alla fall att forskningen bakom stamning inte är särskilt stor.

En inte helt vild gissning är att det inte finns speciellt mycket pengar att tjäna på att lösa mysteriet stamning till skillnad från till exempel forskning på hörsel. Forskning på hörsel och hörselhjälpmedel har en marknad för både hörapparater och inplantat. En marknad där det finns pengar att tjäna både på operationer och försäljning av hjälpmedel. Men vem tjänar pengar på att underlätta för en person som stammar?

För mig har stamning genom tonåren varit att undvika telefonsamtal. Jag gick hellre tre kilometer för att ”råka” gå förbi kansliet och meddela att jag kommer delta på ett fotbollsläger. För mig innebar stamningen att jag hellre beställde en Fanta för att Coca Cola var svårare att säga. Likaså blev det oftare Hawaii än en Capricciosa av samma anledning. För mig innebar stamningen att jag alltid hade ont i magen dagarna innan ett muntligt framträdande i skolan. Jag har under åren lärt mig att med synonymer komma runt de ord jag oftast fastnar på. Min utveckling i engelska tog aldrig någon jättefart då prata engelska var än mer jobbigt än på svenska. På engelskan hade jag inte heller lika många synonymer att ta till som strategi, vilket hämmade mig.

Ett socialt begränsande handikapp

Stamning stamma

Att presentera mig för främmande sällskap under olika tillställningar har nästan alltid varit kopplat till ångest. Inledning av fester var och är fortfarande stundtals en pina. Tänk att skaka hand för att presentera dig för någon och det enda du får fram är några smackande ljud innan DENNIS kommer utskjutande som en raket ur munnen. Mottagaren ser nästan alltid förvånad ut och hade jag fått en femma för varje gång någon frågat mig om jag glömt bort mitt namn hade jag idag varit en rik man. Eller varför inte alla de gånger den jag presenterat mig för gjort en grimas åt mig för att tungan stuckit ut när jag inte fått fram mitt namn tillräckligt fort.

Stamningen har fått mig att göra små justeringar i min dialekt för att ”lura stamningen” och på så sätt fått talet att flyta på bättre. Men så efter ett tag blir justeringen en vardag och jag blir tvungen att hitta på någon ny metod för att lura stamningen.

Min stamning innebar i unga år möten med logopeder, vissa bra andra mindre bra. På högstadiet hade jag ”hjälp” av en logoped som försökte härma mig för att förstå hur jag stammade. Jag fick därefter ett kompendium om stamning för att ta hem och läsa på. Det blev några nästan stamningsfria möten innan jag blev klar med henne. Jag kunde ju inte gärna stamma på beställning.

Ibland tror jag att stamningen räddat mig från konflikter och handgemäng. Vassa hårda repliker har fastnat på tungan och istället för att en snyting har jag fått någon gliring och sen var det bra.

Stamningen gör mig stundtals verbalt kreativ

Nu i vuxen ålder finns stamningen fortfarande kvar. Jag upplever den fortsatt som ett hinder i min vardag och jag anser att den stundtals är rätt grov. Jag har dock lärt mig hantera min stamning för att minimera låsningarna. Jag byter snabbt ord för att komma runt en låsning vilket ibland leder till rött bökiga omformuleringar. ”Gå och köpa mjölk” skulle praktiskt taget kunna bli ”ta en vända och köpa kalvdricka till frukosten”. Jag har fortfarande fler alternativ på mat när jag går på restaurang om det skulle vara så att det första alternativet skiter sig. Jag vet alltså inte själv vad jag ska beställa förrän servitrisen tagit beställningen. En krydda i vardagen kan tyckas.

Barnen älskar när läser böcker för dem. En metod jag använt för att undvika låsningar när jag läser är att ta roller och dramatisera. Denna metod har jag även använt vid muntliga framföranden på universitetet. Jag intar en roll som inte är Dennis Nyheim men som för åhörarna ligger så passa nära mig själv att ingen egentligen märker något. Det har räddat mig flertalet gånger.

Stamma som barn

Om jag nu få ge råd till föräldrar med barn som stammar, utan att ange mig för att vara expert på området.

Gör ingen stor grej av det hela. Prata bara om det om barnet själv verkar må dåligt eller säger något om det. Låt allting vara som vanligt och låt barnet få prata klart. Avbryt inte med att säga något i stil med ”Det är ingen fara, jag väntar.” för orden kommer inte komma snabbare för det. Visa med kroppen att du fortfarande lyssnar som om inget hade hänt.

Insatser finns att tillgå men jag tror personligen att det är värt att vänta till barnet börjat skolan. Det kan vara en del i en utvecklingsfas och det är ingen idé att bekräfta ett problem innan det blir ett. Att stamma är ett socialt begränsande handikapp som inte behöver uppmärksammas så länge barnet inte upplever det som ett hinder i sin kommunikation.

Läs gärna

STAMNING, FRÅGOR OCH KOMMENTARER  

där jag lyfter fram och besvarar frågorna kring detta blogginlägg.

Jag tar gärna emot era erfarenheter om stammande barn osv. Intressant att veta hur ni gjort/skulle göra.

 – Dennis

Nu får det vara ett slut på bråket

Kramar istället för hot och tårar

Har ni som jag kommit på er själva med att hota och tala om konsekvenser när ert barn inte gör som ni önskar? Jag kommer på mig flera gånger om dagen säga: 

Gör si, annars får du inte så!

I teorin vet jag att lugna och tålmodiga föräldrar är de bästa föräldrarna framför de som ständigt kommer med avhyvlingar och förmaningar. Trots detta uppstår konflikter var och varannan dag. Allt från toalettrutiner till tandborstning till middagar till påklädning kan vara grunden till bråk. Skrik, bråk, tårar och en vuxen som avslutningsvis sitter i soffan framför tv-apparaten med dåligt samvete.

Barnet sover. Men var det värt att ta striden om huruvida ansiktet skulle vara rent eller inte efter tandborstningen?

Var det värt att krampaktigt försöka klä på pyjamasen eller hade det kunnat gjorts på ett smidigare sätt?

Nu är det dags att bryta de onda cirklarna kring de onödiga konflikterna som uppstår. Det måste vara en gigantisk omställning för en 3,5 åring att bli storebror. Helt plötsligt berättar alla hur stor han är och hur duktig han måste vara för att visa lillasyster. Men faktum kvarstår. Han är fortfarande bara 3,5 år och måste få vara det. Äldre syskon blir inte perfekta av att få småsyskon. De vill fortsatt ha din uppmärksamhet och kanske är konflikterna ett sätt att bli sedd. Få uppmärksamhet trots att det i slutändan leder till tårar.

Hur många gånger i livet tvivlar vi föräldrar på om vi verkligen är bra föräldrar? Hur många gånger känner vi inte att vi misslyckats med våra åtaganden som kärleksfulla och trygga vuxna i våra barns närhet?

Matilda Hemnell: Mjuka metoder var lösningen fick mig att tänka en vända till.

Kramar istället för hot

Jag vill inte bråka, jag vill inte sitta i soffan titt som tätt med dåligt samvete för att jag inte lyckats med att avstyra en konflikt. Jag vill kunna sitta och prata med min bonus 3,5 åring och diskutera hur vi ska lösa våra meningsskiljaktigheter. 

Det kräver mental träning att själv hållas lugn, det kräver närvaro och tålamod, och bakslag kommer alltid. Det kräver att jag tar hand om mig själv för att orka, ibland handlar det kanske också om att avstå från vissa saker för att just orka. Det kräver också tid, men en viktig läxa har varit att det i slutändan ändå tar mer tid och energi att handskas med alla bråk (Matilda Hemnell).

De tio pappadagarna efter lilltjejens födelse börjar gå mot sitt slut och jag har svårt att relatera till hur det kommer att vara att gå tillbaka till jobbet på måndag. Jag har ju inte vant mig vid att vara pappa än.

/ Dennis

En spädbarnsförälders utmaningar: Del 2. Skjuta Salut!

Bebisbubblan

Med bara några dagar hemma har utmaningarna kring spädbarnslivet radats upp. Jag blir allt ödmjukare för hur det är att vara bebispappa. Tre timmar mysgos med lillflarnet bara for iväg och så även denna dag och kväll. Det måste vara detta folk pratar om när de pratar om bubblan. Tiden försvinner utan att vi ens gjort något under dagen. Ja, förutom att lämna storebror på förskolan, tvätta, hämta storebror på förskolan och småhandla.

Igår försvann en timme under en film på Kanal 6. Om det var Kanal 6 eller vilken film det var vågar jag egentligen inte svära på. Jag minns däremot att jag efter en längre stund i ett reklamavbrott ville ha fjärrkontrollen. Sara hade lagt sig och fjärren låg i andra sidan av soffan. Med en enkel balanskonst lyckades jag med bägge fötter greppa tag i fjärrkontrollen och förde benen mot mig. På lagom avstånd lyckades jag fiska tag i kontrollen utan att rubba det lilla livet som sov på mitt bröst. Det var ett sådant ”Kodak moment” som borde förevigats.


Dennis, Lattefarsor, Pappablogg

 De små detaljerna

Allt är så smått och så skört. Bara att sätta på en mössa på det lilla kletiga huvudet på förlossningen kändes som en stor utmaning i sig. Hur går det till? Kan jag skada henne om jag inte gör rätt?

Visst, spädbarn är små och sköra men de går inte sönder av att byta blöja. Att de gråter på skötbordet betyder inte att de är skadade. Men just där just då i stridens hetta gör det stundom ont att höra det hjärtskärande gråtet. Men fort går det över. Jag har intalat mig att hon blir lite gladare om hon ligger över min vänstra axel medan jag sjunger Känn ingen sorg för mig Göteborg av Håkan Hellström. Jag kommer att fortsätt sjunga på Håkan-visor till motsatsen är bevisad. Vårt lilla flarn kommer vara svensk poppare innan 3 års ålder. (Edit 13/8-15: Hellström har falnat och Babblarna rockar.)

Storebror och lillasyster, Lattefarsor, pappabloggar,

Sedan besöket på BB har vi numera en stolt storebror hemma som gladeligen hjälper till att bära lillasysters filtar och komma med våtservetter när vi tillsammans byter blöja på lillasyster.

Lillasyster är så fin. Jag pussa han på kinden och på näsan.

Ingen tvekan att kärleken till den nya familjemedlemmen är stor. Däremot finns det tendenser av att han känner sig lite som nummer två sedan vi kom hem. Då försöker vi ändå göra saker hemma som han tycker om. Det syns tydligt att förändringarna hemma stör honom. Han testar lite extra hur långt han kan gå innan jag blir vansinnig på honom och även där tänjer han på det ytterligare. Först efter bråk och tårar kan vi varva ner och läsa en god nattsaga tillsammans. Det är otroligt jobbigt att inte känna att jag har de verktyg som krävs för att han ska känna sig sedd.

Hur gör ni andra som har fler barn?

Hur fick ni storebror/storasyster att känna sig sedda? 

I morgon tänker vi prova med att inte bli arga när han går för långt. Inte låta oss pushas utan istället se honom. Det kan inte vara lätt med dessa omställningar.

Förresten. Är ölkorv farligt för små barn? Storebror bokstavligen älskar de små korvarna och det går lätt att förhandla bort glass om han får välja några ölkorvar.


Rookie Misstake – ”Skjuta salut”

Alla föräldrar med blöjbarn har garanterat råkat ut för det. Den plötsliga saluten på skötbordet.

Det var frid och fröjd. En lite bajsblöja hade nyss avfärdats med finess. Flickeflarnet var ren och fin och den lilla servetten för att inte eventuellt klet skulle hamna på skötbordet hade avlägsnats. Pappa böjer sig ner för att komma åt en ny blöja på hyllan under skötbordet. Det är då det händer. Ett ljud som påminner om att tappa en nästan uppblåst ballong ekar i badrummet. Jag ser ner på skötbordet, ner på den rena handduken och längs träramen. Jag utbrister genom badrumsdörren:

ROOKIE MISSTAKE!

Den bajsblöjan som jag tidigare med elegans och finess hade avfärdat med högsta betyg var nu glömd och betydde ingenting.

Gårdagens lärdom: 

Ropa inte Hej! förrän sista blöjsnibben är på plats! 

/ Dennis

Damerna i mitt liv (dagen du föddes)

Nu börjar livet

Under föräldrautbildningen pratade vi om förlossningen som slutet. Slutet på graviditeten. Trots att graviditeten kan kännas lång och i synnerhet på slutet så är det bara början på resten av livet (H.L).

9:e augusti 2014, redan klockan 8:30. började min dagatt mor min ringde och väckte mig med skönsång och grattisrop. Alltid lika trevligt att bli väckt när vi är barnfria. Storebror tillbringade nämligen helgen hos sin pappa. Men är de födelsedag så är det. Då är det lika bra att svara när telefonen ringer.

Gratulationerna följdes av: Hur går det för bebis?

Jo, tydligen har det skett saker under natten. Några förvärkar och vad som ser ut att vara en slempropp som börjat luckrats upp.

Frukost, lunch och tårta hann inmundigas innan värkarna började bli allt tätare och intensivare.

IMG_6219

Två stora bitar av tårtan som fått namnet Krang (hämtat ur Teenage Mutant Ninja Turtles) lite middag och så var det igång. Paulina skjutsade in oss till förlossningen och var väl egentligen inte tänkt att stanna. Sara hade pratat lite om att hon skulle vilja ha Paulina med men inget under de senaste dagarna. Utan att tänka på det närmare bad vi personalen på förlossningen vänta tills Paulina kom tillbaka från parkeringen. Hon skulle med in och så blev det. Paulina stannade under hela förlossningen vilket kändes hur bra som helst. Hon och Sara har känt varandra länge och kan läsa signaler som jag inte kan läsa. Hon var fantastisk. Där jag inte var till hands var hon och vice versa. Under värkarna andades Sara i bästa profylaxanda och i en tung värk ville jag hjälpa till. Men nej det var inte populärt!

ANDAS INTE MED MIG. DU STÖR!

Lite snyggt backade både jag och Paulina undan och fortsatte med att vara vattenbärare och lustgaslevererare, ett oslagbart team.

Jag kan inte med ord beskriva hur skönt det var att ha henne med. Även om vi inte sa så mycket till varandra kändes det bra.

När vår lilla tjej kommit till världen fick delade vi alla tre stunden tillsammans innan Paulina packade ihop sina saker och for hem till sambo och barn. Paulina kommer nu alltid att vara en extra del av oss, mer än någonsin tidigare. Vår alldeles egna doula

Tack, Pau!!

Nu har vi fått komma hem på tidig hemgång trots både bajs i fostervattnet och DAT-positiv barn. Bajs i fostervattnet kan då barnet i livmodern sväljer fostervatten leda till infektioner vilket läkarna på BB ville kolla upp.

DAT-positiv innebär antikroppar som bryter ner barnets röda blodkroppar vilket kan ske då mamman är Rh-negativ och barnet Rh-positiv. Jag kan ha fel men kontentan av det hela leder till att barnet blir gul i hyn och får gulsot. Vi ordinerades att låta lilltjejen ligga nära fönstret för att få dagsljus i största möjliga utsträckning. De små gula pigmenten försvann nästan helt på ett dygn och allt är frid och fröjd.

I morgon (tisdag) blir det återbesök på hemvården för utskrivning från BB.

Nu fortsätter resten av vårt liv.

Första bilden tillsammans

Tre har blivit fyra. Jag har blivit en dam och doula rikare i mitt liv.

Lyckan är total!

/ Dennis

 

Delade intressen

Duscha är kul

Igår lyssnade jag på Pappapodden med Nisse & Manne, avsnitt: En jobbig dag. En podcast med många ingenkänningsfaktorer. I just detta avsnitt var det Manne eller var det Nisse? Svårt att hålla koll på vem som var vem när det pratar. Lika krångligt är de att veta vem som är vem på podcastbilden. Tydligen är det Manne som står till vänster och Nisse till höger på bilden. Vilket krånglar till det för oss logiker som antar att de är uppställda i samma ordning som det står skrivet. Nog med babbel.

Låt oss säga att det var Manne som berättade om att han gjort bastu till en kul grej i sommar med ett av sina barn. Manne älskar att basta och för att få ena dottern att gilla detsamma lockar han med chips i bastun à la positiv betingning. Bastu blir roligt, är roligt, har alltid varit roligt!

Jag vill ju inte vara sämre jag. Vad vore det inte att förena nytta med nöje? Medan Affe satt på toaletten med iPaden, jo han har en iPad på lån nu när han toatränar. Medan han satt där och var mer eller mindre klar frågade jag om han ville duscha. Det ville han inte. Själv tog jag ingen större notis i det utan började sakteliga gå förbi honom ett par gånger med roliga leksaker att ha i duschen samtidigt som jag började göra mig själv iordning för duschen. Fyra leksaker senare tittade han upp och sa:

Jag vill också leka med de där i duschen.

Vi lekte att det regnade. Hajen och delfinen flög så att det krockade och traktorn skopade vatten. Hur skönt är det inte att sitta i duschen och låta varmt vatten rinna över nacken samtidigt som barnet både har kul och blir ren. Inget bråk och inget krångel.  Win-Win!

Så nu har vi ett gemensamt intresse för långa varma duschar. 

Premier Leauge startar om drygt två veckor.

Någon som har tips på hur barnet blir intresserade av fotboll? Introducera rätt lag först eller fotboll i allmänhet? 

Traktor, Haj, Valhaj, lattefarsor, duscha med barn,
Ja, ja. Bilden är arrangerad i efterhand. En kan ju inte duscha med kameran.

– Dennis

Så trollade treåringen bort mig

Dubbelt lurad av grabben

 

Jag överlevde första arbetsdagen utan större problem. Ett tydligt semestertempo låg fortfarande över både personal och barn. En stor skara barn hade inte ens bemödats sig med att komma. Klokt gjort. Är det något med barndomen jag saknar så är det de strutta runt hemma på sommaren och göra allt och ingenting.

Enligt träningsappen blev det 8,6km t/r till jobbet idag. Märkligt då Google Maps visat att närmaste väg är 7,5km längs cykelvägarna. Envisheten om att veta närmaste väg gav mig drygt 2km extra på min nyinförskaffade Crescent från Returbutiken i Umeå.

Lur ut på tur

Precis innan middag lät vi (storebror och jag) mamma vila lite. Killen behövde få komma ut på grönbete. En höggravid mamma är inte den fartfyllda kompisen en 3.5 åring behöver när det finns spring i benen. Vi lämnade mamma och kulan inne och gick ut för att slänga lite sopor och leka i lekparken. Vi hade precis hunnit med det förstnämnda när det började mullra och dugga. Vilket hade kunna få de bättre att ge upp och gå in. Det hindrade dock inte två äventyrslystna grabbar som med raska steg tog varandra i hand mot lekparken. Klättra, gunga och springa. Vi hann med en hel del innan himlen öppnade sig.

Nu måste vi gå in för vi har inget paraply.

Nej, Dennis vi har ett paraply. Vi har ett paraply i vårans lägenhet!

Jo, men visst har han rätt i det. Vi har ju faktiskt ett paraply, i hallen. Det blev att stanna kvar ute en liten stund till. Vi har ju ett paraply. Efter några små övertalningar blev de att spana på regnet från balkongen istället.

Lurad i barnkammaren

Fool me one time shame on you, fool me twice shame on me.

Det var dags för nattning och sagoläsning. Efter sagan säger treåringen: ”Jag sover inte så gott. Jag vill sova själv.” Jag respekterar detta och går ut och tänker. ”Yes! Äntligen är långa nattningar över.” Det dröjer inte länge förrän en Hobbit står i vardagsrummet med busiga ögon. Tillbaks till sovrummet och denna gång lyckades vi kompromissa. Jag får sitta bredvid och för att inte störa. 5 min senare. Tung andning.Låt oss hoppas att detta är ett steg mot att somna själv.

Dagens citat från treåringen.

”Alltså, Dennis. Jag har ett förslag…”

/ Dennis

Om storebror får bestämma

Dags att stämpla in igen

Fem veckors ledighet uppdelat på två perioder har nu passerat. Livet känns nog aldrig vemodigt som söndagen dagen före första arbetsdagen. Det är fortfarande tre veckor till skolverksamheten börjar vilket betyder en vecka sommarfritids och två veckor på nya avdelningen innan allt jobb drar igång på allvar igen. Min första riktiga semester på flera år har alltså kommit till sitt slut.

Semestergrodan

Men det kommer inte vara vilken nystart som helst på jobbet. När som helst under de första veckorna av ”jag vill ha semester igen” kommer det ske. Vår familj ska bli fyra och jag ska bli pappa för första gången, på riktigt. Även om storebror alltid kommer att vara som en son för mig så kommer det vara något speciellt med att få sitt första barn. Inte mer eller mindre älskad utan som en människa där hälften av anlagen kommer ifrån mig.

Om storebror får bestämma

”Min dotter,

Farmor börjar lite smått tycka att det är dags för dig att komma nu. Hon vill boka de där flygbiljetterna upp till Umeå för att få träffa sitt fjärde barnbarn. Din faster och dina kusiner på västkusten tycker också att det är dags att komma nu. Alla väntar vi på dig. Men du verkar trivas bra där inne, sparkandes på mammas revben när du sträcker på dig.

Men vad ska du heta då? Vi har några namn som figurerar i huvudet men inget känns helt klart än. Vi vill ju se hur du ser ut först innan vi bestämmer oss. Storebror din skulle tydligen ha hetat Valdemar, men så blev det inte. På tal om din bror. Lång historia kort. En bekant till din mamma fick nyligen sitt andra barn. Där fick storasyster vara med och bestämma vad lillebror skulle heta. Det fick bli Elysian. Vackert och originellt.

Med det i tanke frågade vi storebror vad han skulle vilja att lillasyster ska heta.

Pappa Simon! Jag vill att lillasyster ska heta Pappa Simon! 

Vi försökte fråga honom igen några dagar senare. Fortfarande lika bestämd. Pappa Simon! 

Inget ont om din storebrors pappa men vi tror inte att du kommer att se ut som en Pappa Simon ens om vi försöker. Vi får stå fast vid vår namnlista ett tag till och hoppas att det kommer till oss i tid med din ankomst.

Vi ses snart!
Din Pappa”

/ Dennis

 

 

Så gör du tiden konkretare för ditt barn.

Vad är tid?

Hej i sommarvärmen. Efter en hel förmiddag och lunch i solen med lillpojken, sambo och hennes kompisar passade det bra med ett dopp i badkaret. Bort med allt kliande pollen.

I dagens inlägg tänkte jag komma med ytterligare ett tips hämtat från mitt jobb med barn med särskilda behov. Idag handlar det lite om tid och om att det kan vara svårt för mindre barn att ha koll på vad som menas med till exempel ”en liten stund kvar.

Är vi framme snart? 
Jag vill inte borsta tänderna längre. 
Hur länge måste jag….? 

Eller har även du som jag hamnat i konflikt efter att ni sagt att: ”Nu är det bara en liten stund kvar”innan något ska avslutas för till exempel sänggång?

Vad är tid för oss och vad är tid för barnen?

För oss vuxna kan tid till och från kännas tämligen abstrakt. Hur lång tid har vi kvar tills ägget är färdigt? Hur lång tid är det kvar innan tvättmaskinen är klar? 

Till skillnad från våra små barn kan vi klockan. Vi kan den både digitalt och som en rund platta med tre visare som går olika fort. Men hur fungerar tiden egentligen? Den smala visaren ska gå 5 varv eller 10 varv. Den lite tjockare ska hoppa si eller så många steg innan vi ska åka iväg till lekparken.

Nej, nu lägger vi av med att krångla till det för våra  2-4 åringar. Klockan kommer de så småningom lära sig när de blir äldre. Dags att göra tiden mer konkret och kanske undvika onödliga konflikter.

Till detta har jag hittat Timstocken som app för iPhone och Android. Finns även i fysisk form hos hjälpmedelscentralen. Jag är däremot osäker om privatpersoner får köpa dessa hur som helst. Hur som helst timstocken som app fungerar minst lika bra som hjälpmedel för att göra tiden mer konkret.

timstock

Detta är standardvyn för timstocken till iPhone. Fyra olika färger för fyra olika tidsalternativ. Lamporna i appen symboliserar antalet minuter där en lampa slocknar för varje minut som gått. När alla lampor slocknar blinkar appen till och en signal hörs.

Timstocken ger barnet en visuell bild av hur lång tid det är kvar.  Det gör det lättare för barn som ännu inte lärt sig siffror att konkretisera tiden. Barnen får hjälp att förstå begreppen NÄR och HUR LÄNGE.

Timstock med personlig bakgrund

Appen går även att anpassas med egna tidsalternativ och egen bakgrunds bild. Som standard finns alternativen från 1 minut upp till 100 minuter fördelade på fyra olika delar.
För ytterligare läsning och bilder finns en redogörelse på Pappas Appar
/ Dennis

Gamla nyheter fortfarande aktuella – Prata känslor

I partiledardebatten för några dagar sedan refererade Stefan Löfven till en undersökning gjord av Kamratposten (se nedan) 2008. En av frågorna som KP ställde handlade om vem barnen pratar med när de är ledsna. De allra flesta pratar med sin mamma eller en kompis, därefter kommer någon annan eller ingen. Papporna kom på en skrämmande femteplats. Rejält distanserade av de ovanstående. Trots att undersökningen har sex år på nacken tycker jag att det är slående hur illa det var. Jag hoppas verkligen att dessa siffror förbättrats nu 2014, men jag tvivlar starkt på att någon större förändring skett.

Dagens moralkaka från Dennis lyder:

Oavsett om du håller med Löfvens uttalande så talar undersökningen lite för sig själv. Det är dags för oss pappor och blivande pappor att ta oss an närheten med våra barn. Blanda upp machostilen innehållandes det manliga monopolet på våld, tuffet och arbetsnarkomani. Låt de mjuka och ömma sidorna få tala allt oftare. Ni är många där ut men vi kan bli fler.
Jag vill vara den pappan och bonusföräldern som mina barn kan ha som alternativ att prata med. Jag tänker inte låta min sambo ha monopol på känslopratet med våra barn. Att prata känslor handlar om förtroende och förtroende får du inte, det förtjänar du.
Nu tar jag helg några timmar. Imorgon är det dags att planera det sista inför teckenkommunikationsutbildningen med kollegorna.
/ Dennis
Kamratpostens undersökning från 2008
  • Mamma: 41 procent
  • Kompis: 24 procent
  • Annan: 12 procent
  • Ingen: 11 procent
  • Pappa: 5 procent
  • Syskon: 4 procent
  • Mor- eller farföräldrar: 2 procent
  • Skolsköterska/lärare: 1 procent