Publicerat

Lustigs ursäkt; tam och utan analys?

Nu blev det väl ändå lite tokigt Micke, men förhoppningsvis lär vi oss av ditt misstag. 


Jag vet inte om ni hängt med i vad som hände för en vecka sedan. Men Sveriges herrlandslag tog sig till VM i Ryssland 2018. Detta mot alla odds då Italien sågs som storfavorit trots den svenska segern på Friends Arena i Stockholm några dagar tidigare. 
På San Siro i Milano skulle matchen precis till att börja och svenska nationalsången spelades. Under den svenska hymnen började stora delar av den italienska publiken bua och vissla, något som inom idrottsvärlden ses som respektlöst. Mikael Lustig, högerback i herrlandslaget reagerade starkt på detta och skrek efter nationalsången åt publiken.

Jävla fittor är dom!

Detta fick rubriker att skrivas och människor att ilskna till. Mikael Lustigs fru Josefin skrev bland annat om det i sin blogg. Hon skriver om hur hon fått ta en massa skit för hennes mans val av ord. Som kvinna krävdes hon ansvar för sin mans agerande. Hon skriver även att hon samtalat med Mikael om detta och därefter kom högerbackens offentliga ursäkt på Instagram.

Måndagskvällen var en av de största kvällarna jag upplevt i min karriär. Att slå ut Italien på sin hemmaplan är fortfarande som en dröm och att få göra det tillsammans med detta gäng är något som inte går att beskriva. Tyvärr hände en grej innan avspark som jag vill kommentera. Italienska publiken buade under den svenska nationalsången och under den enorma pressen så tappade jag fattningen. Jag blev arg och skrek rakt ut i frustration mot publiken. Jag valde ett ord jag i efterhand ångrar enormt mycket. Det var inte okej, det är inte okej och jag ber om ursäkt. Jag har mått väldigt dåligt över detta de senaste dagarna. Nu hoppas jag att vi kan dra lärdom av detta och hjälpas åt att få bort dessa dåliga ord med hjälp av mitt dåliga exempel. Kärlek ❤️🇸🇪🙏

Ett inlägg delat av mikaellustig (@mikaellustig)

Vad kan vi lära oss av detta?

Lustig skrev att han mått dåligt över sitt agerande och ville förklara sig. Han skrev att användandet av dessa dåliga ord måste bort från idrotten och att vi ska ta lärdom av hans misstag.

Visst ska vi ta lärdom av dig Micke. Vi behöver även ta lärdom av ditt inlägg och hur du formulerade dig.

Inlägget skrevs säkert i all hast mellan fotbollsträningar och familjelivet och ja, det kan bli fel ibland. Han skrev att vi måste få bort dessa dåliga ord från idrotten….

Men vänta nu ett slag. 

Jag gissar att Mikael Lustig likt de flesta heterosexuella män gillar det kvinnliga könet och inte har några större problem med det.

Det är inte ordet fitta som är dåligt utan användandet av det. Lustig använder ordet som något nedsättande. Den italienska publiken var respektlös och Lustig reagerade instinktivt med att skrika det värsta han kunde skrika i sammanhanget.

Problemet i sammanhanget är att kvinnans kön som så många gånger förr används som något dåligt, som ett skällsord. Män har i urminnes tider ställt sig över kvinnor och låtit dem veta att de inte är lika mycket värda. För att sätta kvinnorna riktigt på plats har deras kön och sexualitet smutskastats. Den kvinnliga sexualiteten och könet har varit till för att behaga mannen. I andra sammanhang är de horor och fittor, inte värda smutsen under skorna.

– Men det finns ju dom som skriker kuk också, både tjejer och killar gör ju det!?

Det finns det absolut. Skillnaden är att det manliga könet och sexualiteten sällan smutskastas om ens alls på samma sätt som det kvinnliga. Det manliga könet som skällsord bär inte generationer av förtryck.

Att skrika f*tta när du är arg är så mycket mer än bara ordet som svordom i sig. Att kalla det för ett dåligt ord utan att förstå vad det bär med sig är även det en brist på respekt.

Jag hoppas vi alla har lärt oss något av det här. Jag hoppas att svenska herrlandslaget i fotboll nu går i bräschen för en respektfullare ton i omklädningsrummen och på planen.   Ni är förebilder för så många. Lycka till i Ryssland!

Så som svar på rubriken. Lustigs ursäkt tam och utan analys. 

Den är kanske inte helt tam, det kan komma något gott ur den även om den var helt utan analys.

Läs Locker Room Talk – Snacket i omklädningsrummen måste bli mer Fair Play 

– Dennis

Publicerat

Vi män gör hushållsarbetet lite bättre

Det var tvättdag och jag hade dröjt mig kvar en stund efter att min tid gått ut. Min  tvätt hade inte hunnit torka helt i torkskåpet så jag satt där och tittade på ett videoklipp på Facebook när en man i 50-60 årsåldern kom in. Vi hälsade artigt och pratade lite tvättstugeprat. Vi enades om att tvättstuga nummer 2 var bäst. Sen kom det! Tipset! Mannen mansplainade mig mitt i tvättstugan. 

Han hade kommit på att tvätten i torktumlaren blir torrare med tennisbollar. Inte bara för dunjackor utan även för lakan. Det var som om han uppfunnit hjulet, något revolutionerande. 

Men så är det kanske med oss män? Vi är överlag dåliga på att utföra hushållssysslor och när vi väl gör de ska det vara stordåd för att visa att vi kan. Vi nöjer oss inte med att stå för den slentrianmässiga markservicen och planeringen. Sånt håller kvinnor 

Det skulle ju göras ordentligt och riktigt bra 

Jag vågar mig på en vild gissning att i det flesta hem är det kvinnorna som lagar maten och planerar inköpen. Jag talar av egen erfarenhet (shame on me), jag lagar mat betydligt mer sällan än vad Sara gör när vi båda är hemma. Visst finns det familjer där detta är tvärtom, men vi pratar om strukturer här. Kvinnor lägger mer tid på hushållet än vad män gör generellt sett. 

En gång tog jag i sann jämställd anda mig för att laga middag. Jag öppnade kyl och frys och började laga en god pastarätt. Det var havrerier, halloumi, sparris och champinjoner. Det blev en riktig pangmåltid om jag får säga det själv. Vi skulle precis sätta oss för att äta när Sara blev riktigt irriterad på mig. Jag hade just använt ingredienser för tre middagar för denna enstaka måltid, en helt vanlig sketen tisdag. Middagen var som förstörd, jag var kränkt! Jag som hade lagt så mycket energi på denna kulinariska måltid. Jag var bitter på Sara i säkert två timmar. När jag försökte jämställa till det hemma fick jag skit för det. 

Självinsikten fanns inte där. Insikten att Sara hade planerat måltider för resten av veckan fanns inte där heller. Det enda som fanns var en kränkt pappafeminist som ville visa att han minsann också kunde.

Att inte nå hela vägen fram

Jag kallar mig feminist, jag vill vara feminist, jag är feminist men jag når inte hela vägen fram. Jag skulle kunna klappa mig på axeln. Jag är en närvarande pappa som tar emotionellt ansvar för mina barn och min relation. Jag tvättar, städar och lagar mat. Jag är nog en lite bättre man i jämställdhetens tecken än många andra män. Men det räcker inte. Jag når inte hela vägen fram. 

Vore det inte för min fantastiska sambo med näsa för både feministisk teori som praktik skulle jag vara långt ifrån den jämställda relationen som jag vill leva i. Hon utmanar mig dagligen i min feministiska analys och varje gång blir jag lite kränkt. Men när jag är färdigkränkt vaknar jag upp lite smartare än jag var innan. 

Att tro sig vara jämställd eller inte vara det kan vara rätt skönt

 Det är skönt att inte nå hela vägen fram i ett jämställt förhållande. I alla fall om du är man. Det kan vara skönt att ta en liten paus efter jobbet medan maten står på spisen i hopp om att disken gör sig själv. Det är skönt att kunna säga att du minsann städat och tvättat. Ha dock i beaktning vem det var som yppade behovet av tvätt och städ. Vem var det hade koll på att det behövdes ta ut en föräldradag när förskolan var stängd sist? 

Jag vill påstå att jag har analysen men saknar fortfarande stora delar av praktiken för att nå hela vägen fram. Jag missar fortfarande i planeringen och skäms varje gång jag blir påmind om det.

Ju förr jag kan applicera min analys på mig själv och mitt eget handlande desto närmare är jag ett jämställt förhållande. 

/ Dennis 

Publicerat

Nedmontering av machokulturen kan gynna hela samhället

Varför kan män skada din hälsa allvarligt? 

Män kostar samhället massor varje dag. 

  • Trafiken – Vi män toppar statistiken över olyckor bakom ratten. Trots att många av oss påstår att vi kör bättre bil än en kvinnor överlag. 
  • Kriminalitet – Vålds- och sexualbrott i synnerhet. Tänk vad mycket pengar som går åt för att rehabilitera våra kriminella inom fångvården.
  • Missbruk – Missbruksvården och övriga samhällskostnader kring missbruk. Betydligt fler män än kvinnor finns inom missbruksvården.
  • Skador inom idrott – Inom idrotten står manliga utövare för 65% av skadorna som resulterat i akutvård. 

Kort sagt, män är en samhällsbelastning och kan därför skada din och andras hälsa allvarligt. 

Jag vågar därför påstå att en nedmontering av machokulturen skulle vara gynnsamt för hela samhället. Hur gör vi då detta? Jo, genom att förstå vart machokultur skapas och reproduceras. Genom att förstå vilka följder en destruktiv machokultur får kan vi sätta in åtgärder för att motverka den. 

Läs även mitt inlägg Det börjar i omklädningsrummet, ett inlägg om hur machokultur utövas innan och efter idrottsaktiviteter. 

/ Dennis 

Publicerat

Ditt barn tar inte skada av lite feminism

Hur svårt ska det vara egentligen? Lite feminism och anti-rasism och världen blir kanske aningen bättre. Ditt barn kommer definitivt inte dö av att få lära sig om att det går att använda orden hen i olika former. Ditt barn dör inte heller av att inte få machonormen matad från bebisåren och upp. Ditt barn skulle heller inte ta särskillt illa vid av att få vara lika mycket med båda sina föräldrar.

Lika många föräldradagar

Tänk om barn skulle  få lära sig ömhet närhet från både mammor och pappor och veta att alla föräldrar tar liknande  ansvar för allt som rör barnen.  Tänk om barnen skulle få lära sig att mammors jobb är lika viktiga som pappor jobb i det långa loppet. Att mammor inte ska behöva vara beroende av pappors pensionspengar på ålderns höst. Tänk om föräldrarna kunde vara med och bidra till att inkomstklyftorna mellan kvinnor och män minskar.

Gemensamt ansvar för hushållet

Tänk om barnen skulle få lära sig att alla tar ansvar för det obetalda arbetet i hemmet. Att planering och genomförande inte hänger på vad som finns mellan förälderns ben.

Att machonorm inte är något att eftersträva

Tänk om både små pojkar och flickor slapp matas med föreställningen om vad som är manligt och kvinnligt. Tänk om barn fått vara barn och inte sattas i fack utifrån vad som finns mellan benen och inte i huvudet. Tänk om själva utmanandet av machonormen kunde bidra till att kvinnor inte behöver vara rädda (för män) när de vistas ut när mörkret lagt sig.

Tänk om mäns psykiska ohälsa på ålderns höst skulle minska för att de skaffat sig ett emotionellt nätverk under sin livstid.  Mer än dubbelt så många män som kvinnor begår självmord efter att ha gått i pension. Psykosociala faktorer ses som en av orsakerna.

Om det nu kan vara så att män i större utsträckning identifierar sig med sina arbeten, att de blir identitetslösa under pensionen. Vore det då inte ett steg åt rätt håll för män om de kunde finna en identitet i familjen eller i relationen?
Fortsättning följer.

Dennis

Publicerat

Pappor som stöttar pappor

Jag är så glad. Jag har funnit gruppen Feministiska Pappor på Facebook. En grupp för just feministiska pappor eller pappor vars mål är att vara feministiska pappor. I gruppen stöts och blöts olika feministiska frågor, stora som små. Ingen fråga är för dum i denna grupp med massa kärlek. 

Gruppen har växt ganska fort de senaste dagarna och det gör mig alldeles varm att veta att det finns så många män där ute som vill ha/har en feministisk syn på sitt föräldraskap. Få av oss är perfekta om ens någon så det känns fantastiskt skönt att få lära av varandra. Även om vi män behöver få feminismen insparkad genom ytterdörren känns det skönt att få diskutera feministiska frågor oss män emellan. Lite He4He. 

Med varmt hjärta i hopp om en jämställd värld. 

/ Dennis 

Publicerat

Vad vill jag lära mitt barn? Bra fråga.

Jag heter Viktor Nyberg, och det här är mitt första inlägg Lattefarsor – Pappabloggen. Jag väntar just nu mitt första barn och fick lite stora ögon ganska precis nyss när jag för första gången refererade till mig själv som ”pappa”. Det var nämligen så att min fru, som just nu är 19 veckor gången, har känt vårt barn rörelser ett längre tag medan jag inte lyckats. Hon bad mig komma och känna på hennes mage igen, och precis när jag stoppar dit handen så slutar den sparka. Varpå jag säger ”Haha, nu är det pappa som vill känna, dags att sova.” Jag blir tyst en sekund och inser att jag kallat mig själv pappa i tredje person. Alltid annars har jag sagt ”att jag ska bli pappa”. Det är lustigt hur så tillsynes enkla saker kan bli så viktiga.

Men hur som helst så är jag då Viktor och jag kommer från Älvsbyn i Norrbotten. Jag fyller 30 till sommaren, och om vi går över med 8 dagar så kommer mitt barn och jag dela födelsedag. Vilket vilket vore bra eftersom jag är värdelös på att hålla koll på datum. Just nu så studerar jag. Jag håller på att ta en Kandidatexamen inom Kognitionsvetenskap. Det betyder att jag läser mycket om vad medvetande är och hur hjärnan funkar och mycket, mycket mer. Tidigare så har jag jobbat som Trafiklärare, kört lite taxi och en massa andra småjobb. Men just nu är det alla förberedelserna för att bli pappa som är det viktigaste.

Och det är nog mest den psykologiska förberedelsen hos en själv som är jobbigast. Att kämpa med tankar som ”Jag ska bli pappa, WOHO, skitkul! Men hur tusan ska jag klara av det? Men vad otroligt kul det kommer att vara att lära det lilla livet allt jag kan. Men tänk om jag gör fel!? Det är fantastiskt att det växer ett litet liv i min frus mage, som är min avkomma! Det är jättekonstigt att jag kommer få en avkomma.” Ungefär så ser mina tankegångar ut varje dag då jag får tid att tänka. Det är en salig blandning av rädsla, glädje, ångest och lycka. Det är en fantastisk upplevelse att se det lilla livet växa där i magen och att se ens egna psykologiska förändring.

En av de sakerna som jag tänker på mest är hur jag kommer att uppfostra mitt barn i den största utmaningen. Nämligen könsnormer. Vi har valt att inte ta reda på könet på vårt barn, eftersom det inte spelar någon roll. Och vi inte vill påverkas åt nått håll redan så här tidigt. För det finns massor av genusfallgropar där ute med normer som verkligen inte ger barnet något annat än problem i framtiden. Tjejer som har massor av prestationsångest och killar som inte kan hantera sina känslor. Eftersom jag vill mitt barn allt väl och med så bra förutsättningar som möjligt för att klara sig i framtiden så vill jag verkligen inte att de ska bli begränsade av sitt kön.

Men det är också det svåraste, eftersom normer är nått man själv har utan att man tänker på det. Jag vet själv att jag har fallit offer för dessa normer som begränsar mig och andra i samhället, och detta utan att själv veta om det. Idag händer det mer sällan än det gjorde tidigare men det är en kamp. Men det värsta är att jag omedvetet kan föra över dessa skadliga normer till mitt barn, och det är ju verkligen inte det jag vill. Samhället där ute är ett patriarkat så barnet kommer inte att komma undan det, utan jag kan bara hoppas att mitt barn fått den styrkan och kunskapen att bemöta dessa på ett bra sätt när hen utsätts för det. Det är nog min största farhåg.

 

Det här lovar jag dig, mitt barn.

Jag lovar att älska dig.

Jag lovar att jag ska alltid vara där för dig.

Jag lovar att stötta dig för den du är och inte den jag vill att du ska vara.

Jag lovar att lära dig att se allt det vackra i naturen och i människor.

Jag lovar att lära dig om allt fantastiskt där ute, mattematik, kemi, fysik, biologi, litteratur, svenska, geografi, samhällskunskap, engelska, vetenskap och filosofi.

Jag lovar att lära dig att tänka kritiskt och ge dig verktyg att avgöra vad som är sant eller falskt.

Jag lovar att bli en bra pappa.

 

Publicerat

Patriarkatet gör det svårt för män att vara feminismens förkämpar

I Sörmjöle sken solen. Foto: Sara Lovisa

Uppmärksammade feministiska män, en del av patriarkatet

Flera män, undertecknad inräknad, har insett mer och mer att de vill föra en feministisk agenda efter att de/vi fått eller väntar barn. De/Vi vill att barnen ska få växa upp i ett jämställt samhälle där alla behandlas lika oberoende av kön, etnicitet och så vidare. I min jakt, kamp, agenda, kallade vad ni vill, letar jag efter manliga förebilder. Både i mitt privatliv och ute i den vida världen.

Jag var en av alla dem som delade och gillade Navid Modiris statusuppdatering på Facebook. Jag känner verkligen att jag kan känna igen mig i texten. Aha-upplevelse all over the place!  Navid Modiris reflektioner gör honom till en av mina förebilder bland feminister som kommer ut öppet”som feminister. Vi män behöver ha förebilder som vi kan förlika oss med. Vi vill identifiera oss med de som liknar oss själva. För hur vi än vrider på det är gemene man en man och gemene kvinna en kvinna. I det fullt jämställda samhället har både kvinnor och män både kvinnor och män som förebilder. Men för att nå hela vägen behöver män hitta andra män som försöker visa vägen. Förutom Modiri brukar jag snegla in på såväl HEJ BLEKK, Lady Dahmer och Underbara Claras sidor för att få inspiration i mitt eget livet.

Joakim Lamotte skrev en debattartikel i Aftonbladet som fått både ris och ros. Kritiken handlar i stort om att många män påståtts, likt Modiri, bygga sina varumärken på att kalla sig feminister. Visst har kritikerna rätt på vissa plan men jag tycker att vi bör se till myntets andra sida. Det är väldigt lätt för oss män att samla lätta poäng när vi kallar oss feminister, speciellt när det handlar om att framhäva våra reflektioner i relation till våra barn. För i detta patriarkaliska samhälle sticker vi ut. De pappor som öppet går ut och deklarerar att de emotionellt bryr sig om sina barn, de sticker ut.

Det är lättare samla poäng i en värld där konkurrensen är låg. Det är en av anledningarna till att feministiska män hyllas. Men självklart ligger det något i vad Hanna Jedvik skriver i GP.

”Pappor som blir hyllade feminister blir till ytterligare ett bevis på att mäns ord väger tyngre än kvinnors.” 

Problemet är komplext och löses inte i en handvändning. Det är inte vi män som är den förtryckta gruppen. Utan det är vi män som tjänat på att tillhöra gruppen som förtrycker och det gör ont att förlora fördelar vi alltid haft.  Vi män som vill strida för feminismen kan bara abdikera från den tron vi suttit på genom historien.  Vi måste inse att tronen inte finns utan att vi lever i ett samhälle tillsammans, kvinnor som män.

Vi har valt en kamp där vi själva ska riva ner den grupp vi tillhör. Är inte det ett komplext så säg? 

Avslutningsvis ut i etern. 

Går det att vara en hyllad feminist som man utan att vara en produkt av patriarkatet?

 

Dagens citat.

Ett jämställt föräldraskap är 50% av alla bajsblöjor.

/ Dennis