3 viktiga förhållningssätt till barnen jag lärt mig i jobbet

Mitt fleråriga arbete med barn och vuxna med intellektuellt funktionshinder/funktionsvariation har lärt mig en hel del som förälder. Jag har fått verktyg som jag sedan kunnat använda i min roll som förälder.

Rutiner, respekt, tydlighet, uppfostran

I mitt yrke har jag tagit fasta på 3 förhållningssätt som hjälpt mig att bemöta konflikter och att undvika de.

  1. Rutiner
  2. Respekt för oliktänkande
  3. Tydlighet

Jag tänker nedan försöka utveckla dessa lite mer utförligt. Jag vill även poängtera att dessa inte gör mig till någon super dad. Jag frångår dagligen från dessa punkter hemma vilket ibland får förödande konsekvenser i form av konflikter.

1) Rutiner

Jag kan inte nog mycket lyfta fram vikten av att ha fasta rutiner i vardagen.

Exempel) Det bör inte vara några frågetecken kring tandborstningen, morgon och kväll. Eller som vi försöker vara tydliga med, ingen skärmtid (barnprogram eller surfplattor) innan förskolan på vardagarna. Detta stjäl fokus från övriga morgonrutiner för att komma iväg snabbt på morgonen.

2) Respekt för oliktänkande

Respektera att barnet har en åsikt olikt din och bemöta den respektfullt. Visa att barnets tankar är viktiga och vifta inte bort de. Förklara varför du tycker att dina tankar och förslag bör följas. Förklara konsekvenserna barnets åsikt kan få och respektera att barnet inte håller med dig. När det är möjligt, låt barnets åsikt vara avgörande.

Exempelvis) Om valet av kläder blir en konflikt på morgnarna. Ta fram 2 stycken tröjor som barnet får välja mellan.

Känslan av att få vara med och tycka till stärker barnet.

3) Tydlihget

Inget kan skapa så mycket konflikter som missförstånd och otydlighet. Tillsammans med rutiner är tydlighet något viktigt. Tydliga rutiner ger mindre utrymme för funderingar och försök från barnets sida att bestämma över saker den inte är förmögen eller bör bestämma över. Tydlighet kan även innebära att göra klart för barnet vad som förväntas av hen.

Exempelvis) När jag handlar med barnen brukar jag göra klart vad vi ska handla och att inget annat ska handlas idag. Är det bara några saker vi ska handla går jag igenom listan och låter barnen hjälpa till att hitta sakerna. Är det frågor kring godis eller leksaker hänvisar jag tillbaka till listan eller vad vi tidigare pratat om. 

Det var lite om mina erfarenheter kring att jobba med människor med intellektuella funktionsvariationer och vad det gett mig i min roll som förälder.

Är stränga föräldrar bra föräldrar?

Gillar du detta inlägg? Dela det då gärna vidare på dina sociala medier. Vi kommer vara er evigt tacksamma.

För ett år sedan delade vi en länk på Lattefarsor / Pappabloggen, Facebook från Underbara Clara, vars inlägg heter  ”En sträng förälder är en bra förälder” och handlar om hur vi bemöter våra barn. Är auktoritärt föräldraskap så bra egentligen? Behöver vi vara strängare för att få välartade barn?

Vår skribent Viktor kommenterade inlägget på Facebook och för er som inte läst det där, delar vi det här nedan med en efterföljande diskussion av mig Dennis.

Arg mamma, är stränga föräldrar bra föräldrar?

Är stränga föräldrar bra föräldrar?

Viktor: Inte nödvändigtvis. Jag tror man kan vara en bra förälder både som sträng och som slapp(?). På samma som man sätt kan vara en dålig förälder som sträng eller slapp.

Dennis: Vad lägger du för definition för sträng då? Auktoritär?

Viktor: ”sträng – (om person, institution etc.) som håller hårt på regler eller har låg tolerans mot fel, misstag, lek, larv etc.” (Wiktionary, 20/3 2015)

 

Att hålla hårt på regler är inte nödvändigtvis dåligt, men att ha låg tolerans mot fel och misstag är det. Jag tror att folk som säger att det är bra att vara sträng menar det förstnämnda, och folk som säger att vara sträng är dåligt menar det sistnämnda.

Även auktoritäritet kan vara bra i vissa fall. Det skapar trygghet och om den auktoritära personen är tydlig finns det mindre risk för missförstånd som föder tvivel. Men det är inte direkt det vi menar med en person som är auktoritär. 

Mitt barn är ännu inte fött, men jag har jobbat som lärare och jag försöker att använda olika sorters ledarskap vid olika tillfällen. En coachande och slapp stil är oftast att föredra, men vid vissa tillfällen om det håller på gå åt pipsvängen så måste jag kunna ingripa mer direkt och bli sträng och auktoritär.

Så länge jag känner av situationen och utvärderar den tillsammans med personen jag ”leder” fungerar det. Jag är inte alltid sträng och inte heller alltid slapp. Jag gillar dock att vara slapp/tillåtande och coachande, men ibland passar det helt enkelt inte. 

Vi borde därför visa respekt för varandra och ser till att vårda den respekten genom att vara empatiska och förstående för andra människors situationer. 

För att vara en auktoritet behövs inte en auktoritär uppfostran

Dennis: När jag tänker på barnuppfostran tänker jag att jag vill vara en auktoritet men för den skull inte vara auktoritär. De tillfällen jag tvingas vara auktoritär är det för att jag inte i stunden har verktyg nog för att lirka och förklara varför det ska vara si eller så. Detta händer både i mitt föräldraskap och ibland även i min yrkesroll. Att bli sträng och arg tappar sin kraft om det används som vardagsmat.

Jag tror att om ett auktoritärt uppfostrande ska ha någon effekt måste det, som Viktor var inne på, ske vid speciella tillfällen. Tillfällen då det verkligen är berättigat. Sådana tillfällen skulle kunna vara vid uppenbar fara för barnet eller någon i dess närhet. Den skarpa tonen ska visa på allvaret i situationen och inte vara en vardagsgrej. Att konstant använda arg-kortet för att barnet inte gör som jag säger är som Underbara Clara antyder att sätta sig över barnet utan diskussion. Det blir att använda ett maktmedel i rollen som vuxen för styra barnen dit vi vill när vi inte har ork eller andra redskap för att lösa det.

Genom att istället försöka diskutera och ha en coachande attityd till våra barn skapar vi självständiga barn som lär sig vad som är rätt och fel. Skäller vi, korrigerar vi bara barnens beteende här och nu och lär dem inte varför ett beteende inte är okej. Det kuvar istället barnen i rädslan för att göra fel.

Därför tror jag på en tilåtande uppfostran i grunden där vi tillsammans kan diskutera vad det var som gick snett eller vad vill att barnen ska göra. Barn behöver auktoriteter som förebilder men dessa auktoriteter ska förtjäna sin auktoritet genom att vara trygga och stabila.

/ Dennis & Viktor

 

Därför måste vi sluta hylla ansvarstagande pappor

Vad är ett jämställt föräldraskap?

Det här med ett jämställt föräldraskap och jämställdhet i allmänhet är något av ett tema för Pappabloggen Lattefarsor.se. Jag har bland annat skrivit inlägget  15 SAKER VI MÄN KAN GÖRA FÖR JÄMSTÄLLDHET.

Kvinnors övertid fullbordas hemma och inte på arbetet.

Kvinnor har i urminnes tider varit den förälder som stått barnen närmast. Kvinnor har av kultur, tradition ”you name it, varit de som hållit i servicen på hemmaplan medan mannen varit den inkomstbringande i hushållet. Ur detta har mannen fått en högre status i samhället som den försörjare av familjen han kunnat titulera sig som.

Åren går och kvinnan får både rösträtt och rätt till att arbeta såväl deltid som heltid. Fortfarande är hon i väldigt många fall, kanske i majoriteten av fallen den som ansvarar för allt hemarbete. Det obetalda hemarbetet med ansvar för projektarbetet, familjen. Det är därför  inte särskilt konstigt att många kvinnor som ”bara jobbar deltid” går in i väggen med olika utmattningssyndrom. För hennes faktiska arbetstid ligger inte på deltid, den ligger på konstant övertid och vem riskerar inte att bränna ut sig av  det? 

Vi män behöver ta större ansvar i hemmet.

Visst, jag upplever att det mer och mer börjar jämnas ut i många hem. I alla fall om jag ska tro den statistik som dyker upp mellan varven. Trots detta har vi män fortfarande en bit kvar. 

Vi män börjar överlag ta mer och mer ansvar för våra barn och hem under småbarnsåren och självklart är det kanonbra. Det finns dock ett litet aber i detta. Vi ansvarstagande män hyllas alltför ofta som Super Dads bara för att vi gör det som mammor gjort i alla tider. Fortfarande förväntas vi inte av samhället kunna ta hand om våra barn. Klä dem, laga mat, byta blöjor, ta dem till öppna förskolan, sköta inskolningar och gå till BVC ses som främmande uppgifter för gemene man(!). 

”Så duktig du är som tar ansvar för ditt barn.”

 

pappabloggen, lattefarsor, skiss saralovisa, jämställt föräldraskap,
Illustration av Saralovisas. Fler skisser under Instagram-taggen #alsterego


Vi pappor förväntas inte vara omhändertagande.

De flesta uppmuntrande kommentarerna jag får, kommer från kvinnor, mammor och mormödrar. Jag uppskattar självklart all positiv feedback på mitt föräldraskap och mina försök att leva i ett så jämställt förhållande som möjligt. Det värmer otroligt mycket, inspirerar mig och får mig att tro på att jag klarar av att bemästra rollen som pappa och jämställd sambo. Jag tycker mig nämligen vara alldeles utmärkta sådana trots att jag som alla andra har mina brister både som sambo och förälder.

Jag ber er därför att inte hylla oss män som gör det som borde förväntas av alla föräldrar bara för att det hör till ovanligheten. I hyllningskören av alla duktiga pappor glömmer vi lätt alla dessa mammor som alltid tagit detta ansvar. Det är dags för oss män att ta ett större ansvar för våra barn och våra hem. 

För handen på hjärtat. Hur många av er pappor som läser detta har under en utekväll med polarna fått frågan vem det är som tar hand om era barn? Hur många av er har fått frågan om det inte är jobbigt att vara borta från barnen en kväll? Jag skulle däremot vilja dra en inte allt för vågad gissning att mammor utan sina barn får höra samma frågor betydligt oftare. 

Arbeta tillsammans i relationen för ett jämställt förhållande och föräldraskap.

I ett jämställt föräldraskap gör bägge föräldrarna samma insats men männen hyllas för det. För ingen tycker att det är konstigt om papporna inte är med sina barn. 

Var tacksam för ett jämställt förhållande och föräldraskap och hylla varandra och er själva när ni lyckats bygga livspusslet tillsammans.

Det är vi föräldrar tillsammans i alla dess konstellationers ansvar att våra barna växer upp till trygga, jämställda och ansvarstagande individer. Det måste bli ett stopp på övertidsarbetet. Jobbar vi tillsammans är jag övertygad om att det i det stora hela räcker med att arbeta deltid. 

Jag avslutar detta inlägg med ett länktips på Skitdumma saker som vi måste sluta säga till pappor.

Dennis 

Kom och sätt dig! – Så får jag barnen att lyssna

Titt som tätt upplever jag att jag bara tjatar och blir arg. Jag som egentligen var på bra humör använder alltför ofta barsk och arg-kortet för att få 4-åringens uppmärksamhet. Det är som att han testar fram tills dess att bubblan spricker. Det blir bråk och ingen av oss mår bra. Visst, vi har bra stunder för det mesta men det är de där tillfällena som lämnar som ett hål i hjärtat som jag vill bli av med. Jag tänker därför försöka mig på en ny strategi för husfridens skull.

Få barnen att lyssna

Så här tänker jag göra för att få barnen att lyssna

Jag kommer i större utsträckning verkligen gå fram till barnen när jag vill något och bekräfta genom ögonkontakt att vi hör och förstår varandra.

Jag tänker byta ut den negativa tonen, ”Du får inte göra si och du får inte göra så”.  För vem orkar konstant höra saker de inte får göra. Jag ska hellre försöka med den positiva tonen om vad de får göra istället.

Jag tänker ställa rimliga krav.Städa ditt rum nu!” är ett alldeles för stort krav att en fyraåring ska klara av helt själv. Däremot kan vi hjälpas åt med att städa rummet. Vi hjälps till exempel åt att sortera de olika leksakerna i olika lådorna. Tågbanan ner i vita korgen, fordonen i den rosa och köksleksakerna i den blå. En kategori åt gången.

Korta instruktioner ju yngre barnet är. Längre instruktioner och förmaningar leder till att ingenting går in. ”Jag vill att du äter nu så leker vi kurragömma sen”  känns rimligt.

Om jag inte är villig att förhandla om något så måste mitt språk visa det också. Om jag vill att han ska hjälpa till och städa kan jag inte bara slänga ur mig. ”Kan du inte komma hit och städa nu?” eller om jag vill att nattningsrutinerna ska starta. ”Ska du inte ta och sätta på dig pyjamasen nu?” Nä, det tänker han inte, han är ju mitt uppe i något annat.

Om det istället är förhandlingsbart tänker jag mig några få enkla val. Ju äldre det blir desto mer kan vi börja diskutera och förhandla oss fram till olika saker. Jag tänker inte vara omöjlig i att mitt ord alltid väger tyngst. Det kommer att finnas tillfällen där jag låter mig övertalas.

Jag kommer påminna mina instruktioner gång på gång för att få de att landa hos de små. Med lagom frekvens så att jag inte blir tjatig. Fyraåringen kan ju vara på väg att göra det jag bett om men vägen är kanske inte så spikrak som jag själv tänkt.

Därför tänker jag så långt det är möjligt låta barnen göra klart det de håller på med. I god tid innan t.ex. maten är klar påminner jag om att det är dags att avsluta för att maten snart är klar. Jag ger då dem en chans att förbereda ett avslut. För vem blir inte irriterad av att behöva avsluta något man är mitt uppe i?

Jag SKA försöka att inte skälla! När hade det effekt senast?

Om jag har möjlighet ska jag göra mina krav roliga. Vi leker kurragömma bakom träden på väg hem och hittar nya träd allt närmare hemmet för varje omgång som går. Vi tar oss etappvis hem.

Skulle allt bara skita sig totalt, räknar jag till tio långsamt och andas in. Det är förmodligen helt normalt det som händer nu. Vi börjar om från början.

Det handlar i slutändan om att visa varandra respekt för våra intressen. Allt går inte i en handvändning. Barnen har som vi vuxna egna behov och jag tror bästa sättet är att hitta en mellanväg som fungerar för både barn och vuxna. 

Fler tips om hur du kan få ditt barn att lyssna hittar du här på http://www.picklebums.com/

/ Dennis

Förstagångsförälder? Bidra till forskningen

Som beteendevetare kan jag inte låta bli att dela med mig av information som denna. 

Förstagångsföräldrar, ta chansen att bidra till forskningen inom parrelationer, familjeliv och föräldraskap. 

 

Hej!

Vi heter Jennie och Felicia och är två studenter på sociologiprogrammet vid Umeå universitet och är nu inne på vår sista termin. Vi håller just nu på att skriva vår C-uppsats och söker intervjupersoner till den.

Uppsatsen kommer behandla parrelationer, föräldraskap och familjeliv och vi söker därför heterosexuella par som är förstagångsföräldrar.

Vi vore väldigt tacksamma om ni är intresserade av att ställa upp i denna studie. Mer information ges vid visat intresse. 

Maila gärna ert intresse till Jennie_g92@hotmail.com

Främst föräldrar i Umeå-området men alla kan vara av intresse. Vi söker föräldrar i heterosexuella parrelationer med barn upp till 2 år gamla.

Med vänliga hälsningar Jennie Gulliksson och Felicia Marklund

Hjälp tjejerna genom att dela inlägget på Facebook. 

/ Dennis

 

 

Lejonkungen och papparollen

Efter en diskussionen jag och Dennis hade på Facebook om stränga föräldrar och sedan även inlägget om det, kände jag mig tvungen att utveckla lite mer kring det hela. För jag resonerar så att en bra ledare är nån som personer väljer att följa, inte nån som tvingar någon att göra nått. En av mina favoritförfattare är Henrik Fexeus och hans bok Maktspelet är ett bra exempel på detta. Där skriver han att ”Makt är något som någon ger till dig, inte något du tar” och den sätter fingret väldigt väl på vad det är en bra ledare är eller vilka egenskaper hen har.

Högstatusroller i föräldraskapet

Mufasa – Den trygga ledaren

Nyligen skrev en av mina vänner Elin Dahlstål ett mycket bra inlägg om högstatusroller när man Lajvar eller spelar rollspel. Jämförelsen mellan Mufasa och Scar är klockren, och jag tänker utveckla mina egna tankar i från Elins beskrivning om högstatus.

Mufasa, som betyder Kung på Manazoto, är en trygg och avslappnad ledare. Han är inte den stränga, som när vi menar har låg tolerans för fel och brister, trots det faktum att han kan vara noga med reglerna. Jag tänker särskilt på tillfället då Mufasa och Simba sitter och tittar ut över savannen och berättar om hans rike. Han är väldigt tydlig med vad som är gränsen. Men på samma sätt har han tryggheten i sig själv att ”förlora” en brottningsmatch med sin son, det är för att Mufasa använder sin status och trygghet för att bygga upp andra. Han är tillräckligt säker i sin roll som ledare att han kan visa sig sårbar utan att förlora status.

Detta är även nått som jag har lärt mig när jag har handskats med djur under min uppväxt. Jag är född och uppvuxen på en kennel och jag har aldrig haft något problem med hundarna. När jag blev äldre skaffade jag mig en Rottweilertik som jag döpte till Chase. Jag var nyligen tvungen att ta bort henne på grund av ålderskrämpor men jag tackar henne fruktansvärt mycket för den livskvalité hon bidrog till och det hon lärde mig.

När jag skaffade Chase pratade jag med uppfödaren och han gav mig ett väldigt bra tips när det gäller att uppfostra hundar, tips som jag sedan har använt i resten av mitt liv också. Nämligen att det är inte så ovanligt att hundar försöker vakta sin matskål eller andra saker. Uppfödaren sa nämligen att om hunden skulle göra så vid något tillfälle, morra när jag tänker plocka upp matskålen till exempel, skulle jag bara fortsätta med det jag gör. För genom att avbryta och säga till så visar jag att hundens utmaning är legitim, hen är bara inte tillräckligt stark för att kunna göra nått åt det, än.

Om man däremot bara fortsätter med det man påbörjat sänder man ett tydligt budskap: ”Vi är inte på samma nivå. Jag är tillräckligt trygg i min och din roll. Vi sysslar inte med sånt.”

Sedan finns det självklart massa olika små knep och trix man kan använda, men det är grundtanken och det fick bra resultat. Chase har berört många fler människors liv än vad jag ens vågat tro. Och min mor som sysslat med både barn och hundar länge, när hon träffade min hund efter några månader. Då tittade hon på min hund och hur jag hanterade henne under en kort stund, sedan vänder hon sig mot mig och säger: ”Du kommer bli en bra pappa.” Det är fortfarande en av de finaste komplimanger jag någonsin fått.

Scar – De osäkra ledarfiguren

Men Scar då? Scar är även han en högstatusroll och har mycket makt. Men hur upprätthåller han sin position? Scar verkar osäker på sin roll eftersom han försöker upprätthålla sin dominans genom att trycka ner andra. Och då på deras bekostnad ställa sig över de andra. Han hotar och sår misstro runtomkring sig. Och eftersom Scar ser sig själv som ständigt hotad lägger han ner mycket energi på att trycka ner andra.

Sammanfattning av de olika högstatusrollerna

Genom att vara trygg i sig själv och vara en ledare kan man lyfta upp andra runt omkring sig utan att man själv behöver tappa status eller anseende. Man kan även då vara sträng när det behövs, för att personer redan respekterar en. Genom att alltid vara auktoritär och sträng  signalerar man osäkerhet och personer runt omkring sig blir då även de osäkra. Då kan det ses som det enda alternativet att genom hot och order upprätthålla sin position. Och då har man redan förlorat.

Dagens lästips:

Giraffspråket och Lågaffektivt bemötande. Jag kanske skriver mer om det vid ett senare tillfälle.

/ Viktor