Konsten att vara människa

Idag har jag den stora äran att presentera bloggaren Carl-Robin ”Konsten att vara människa”. Carl-Robin frågade om vi kunde gästblogga hos varandra och då det var ett tag sedan någon gästbloggade på Lattefarsor var svaret enkelt. 
Nu till inlägget. 
/ Dennis 

Konsten att vara människa

Hej,

Carl-Robin heter jag, är en 25-årig ung man bosatt tillsammans med fästman och hund i Stockholm sedan -13. Jag jobbar till vardags som Barnundersköterska på Karolinska men som i fjol fick vara med om något som skulle bli en resa jag aldrig kommer glömma.

September i fjol blev jag sjuk och hela mitt liv vändes på en kort sekund upp och ner. Jag har nog aldrig känt mig så ensam som just i början av denna period, trots att jag ändå hade min familj och andra nära och kära runt omkring mig. Men för mig vid detta ögonblick kände jag mig ändå helt ensam, för ingen kunde lindra den smärta som jag varje dag fick handskas med eller ta ifrån mig det mörker som klistrade sig fast som ett plåster på min kropp.


Men som mycket annat så kommer man till en punkt i sitt liv där saker och ting förändras och man börjar se en lösning på problemet. Så även i detta fall, även fast det tog lång tid, höll på att kosta mig livet och innebar att jag motvilligt fick spendera ett av mina värsta dygn på en psykiatrisk avdelning för missbruk, trots att det inte var missbruket som var mitt problem.

Men en sak stod klar . . .

Jag var psykisk sjuk, det var bara att acceptera detta och jobba sig uppåt därifrån. För jag vägrade att acceptera att det var allt jag var. Jag var mer än en person som led av depression och ångestattacker, jag var mer värd än att välja att avsluta sitt liv. 

Jag är Carl-Robin, en 25 årig ung man som fortfarande har hela livet framför mig att njuta av tillsammans med vänner och familj som älskar mig och som jag älskade lika mycket.

Med mycket kontakt med öppen vården med läkare, psykolog och en inre vilja är jag nu på rätt väg och personligen känns detta otroligt skönt. Men jag ser inte min sjukdomstid som enbart negativ eller något jag vill glömma.

Det gav mig något som skulle visa sig vara mitt sätt att hjälpa andra människor som var i behov av stöd och hjälp. Det blev mitt sätt att påverka samhället på ett positivt sätt. . .

Bloggen ”Konsten att vara människa” växte fram och skapades utifrån egna erfarenheter och upplevelser som jag dagligen gick igenom. Ett sätt för mig att skriva ner mina tanker och samtidigt hjälpa andra att få insikten om att man aldrig är ensam. 

Men det jag inte visste då var att den skulle växa så snabbt och bli en av de större bloggarna som fokuserar på just psykisk ohälsa. Idag har bloggen utvecklas och berör även delar som, Kvinnans rättigheter, Barns-rättigheter, HBTQ-rättigheter. Men allt har något gemensamt, nämligen hur detta påverkar en individ psykisk, för det är trots allt så att mycket av vardagen kring oss människor påverkar oss psykiskt. Både positivt men också negativt, något som vi inte alltid refelekterar så mycket över. 

Därför har jag personligen valt att lyfta fram detta med ämnen som jag tycker är viktiga att ta upp och upplysa folk över. Något som väckt många reaktioner genom dessa månader som bloggen varit aktiv. Många blir provocerade av mina inlägg, men minst lika många ger medhåll och allt jag kan säga är att jag står bakom allt jag publicerar med det publiceras dock inte för att provocera läsare. Något som jag vill vara tydlig med nu när jag skriver denna text.

Dessutom har jag under Fredagarna en gästbloggare från den offentliga världen som skriver ett personligt inlägg. Dessa väljs ut av antingen mig eller efter önskemål från läsare. Något som visat sig varit uppskattat, då människor är väldigt intresserade av hur ”kända personer” egentligen faktiskt mår. För även dem har sina mörka stunder i livet.

Så är ni intresserade av rättigheter som berör olika delar av samhället eller tycker psykisk ohälsa är intressant så tycker jag definitivt ni ska börja följa min blogg framöver. Jag kan lova er att det kommer publiceras intressanta och personliga inlägg dagligen. Dessutom får man mer än gärna komma mer egna önskemål om vad ni önskar läsa framöver på bloggen. För ibland kan det vara enklare att höra från andra vad jag ska skriva om, för det råder skrivtorka även för bloggare och skribenter emellanåt.

Väl mött på bloggen ”Konsten att vara människa

 / Carl-Robin Larsson 

Ingen förväntar sig att springa på hospice under föräldraledigheten

Cristobal, Lattefarsor,Med tjugonio år i bagaget försöker Cristobal hitta en balans mellan tre barn, fru, heltidsstudier inom webbutveckling och familjens företagande samt sin adhd. På ett sätt som fungerar. Någorlunda. Ja, så länge ingenting går sönder är vi nöjda. Men vi räknar inte porslinet.

En del av föräldrajobbet, speciellt med småbarn, går ut på att vara förutseende. Man måste tänka igenom alla möjliga tänkbara scenarion.

  • Hur många blöjor kan vi tänkas behöva på dagens utflykt? 
  • Hinner vi med sovstunden? 
  • Kommer storasyster att hinna med sina läxor? 

Vi går lite på framfötterna, är lite på spänn. Jag vet att plötsligt kommer den där vakna natten, eller så har jag glömt bort att förbereda matsäck och köpa skridskor, eller så ringer de från förskolan.

Efter något års övande är jag rätt bra på det där. Vissa saker går på rutin, och känslan av att allt är nytt, spännande eller främmande tynar bort. För sent har jag lärt mig att det nog är bra att gå lite på tå genom livet. För när något stort och allvarligt händer som inte rör barnen, måste jag vara beredd på att vara förälder ändå.

När jag skriver detta har det nyligen passerat ett år sedan min ende bror dog. I år skulle han ha fyllt 34. Han föddes under oerhört svåra omständigheter och blev beroende av rullstol och personliga assistenter som kunde föra hans talan och ge honom all den omvårdnad ett barn behöver livet igenom.

Syskonkärlek,

Jag har mycket att tacka min bror för

Tack vare min bror har jag utvecklat en stor empatisk förmåga som bland mycket annat gjort mig till en bra förälder. Men hans plötsliga insjuknande och bortgång har stundtals fått mig att sluta fungera som person. När han blev inlagd på sjukhus var jag föräldraledig med ett 16 månader gammalt barn, jag kunde nästan aldrig vara där.

Jag var inte bitter på mitt barn, men bitter på att min bror passade på att bli sjuk just då, när jag inte kunde. Det jag däremot kunde, var att hjälpa till i rollen som personlig assistent på nätterna. Han bodde vanligtvis hemma hos våra föräldrar utan assistans nattetid och då sjukvården inte kunde tillgodose den vården hemma fick familjen rycka in. Denna vardag med bebis, jobbsök och dålig sömn/vakna nätter gjorde att jag  kunde stå och gråta öppet i Öppna Förskolans park.

Varannan dag från den perioden är höljd i dimma och varannan dag är putsad kristallklar med en näsduk dränkt i tårar och en skärande smärta i bröstet. I efterhand ser jag att räddningen var föräldraskapet. Visst blev jag utmattad och sjukskriven, något jag fortfarande känner av i bland, men utan mina barn och min partner hade jag garanterat mått värre. Framförallt hjälpte det yngsta barnets rutiner och behov mig och gjorde att jag alltid var tvungen att kämpa lite till, även om jag grät mIG igenom ett givet moment. Ungefär som jag gråter mig igenom att skriva det här.

Jag tackar min dotter

Nu i efterhand är jag glad över att barnet behövde mig för egentligen var det jag som behövde henne. Utan henne hade maktlösheten tagit sitt totala grepp om mig. Jag behöver henne ännu mer idag. Hon är nämligen väldigt lik både mig och min bror och sin farmor. När jag tittar på henne får jag ofta chansen att tänka tillbaka på allt min bror lärt mig.

Det tackar jag livet för.

/ Cristobal

——-

(Fotnot) Hospice: Specialiserad vård i livets slutskede.