Etikett: jämställdhet

I det jämställda Sverige slår vi oss för bröstet och tycker att vi har det riktigt bra mellan män och kvinnor. Allt är ju relativt och det finns ju andra som ligger långt efter. Vi har ju till och med en regering som kallar sig feministisk, självklart har vi då kommit riktigt långt.

Fast hur jämställda är vi då i det jämställda Sverige?

Det finns många orsaker till att vi inte är jämställda i Sverige. Här kommer två av de, direkt kopplade till föräldraskapet.

Föräldradagar

Vi är duktiga på att dela upp föräldradagarna mellan föräldrarna. Fler och fler män tar ut föräldradagar och stannar hemma med sina barn. I 14% av barnfamiljerna där familjekonstellationen innefattar en mamma och en pappa delar föräldrarna lika på föräldradagarna. Var fjärde pappa totalt sett tar först ut föräldradagar efter att barnet fyllt 2 år och då ofta i anslutning till semester.

En vanlig orsak till att pappor inte tar ut sina föräldradagar i samma utsträckning som mammorna är löneskillnaderna. Män tjänar oftast mer och anser att det hade varit för kostsamt att vara hemma. Då torde det ju vara så att i familjer där mammorna tjänar mer så är det tvärtom, männen är hemma mer med barnen. Så är det inte. I familjer där mammorna tjänar mer är det fortfarande mammorna som tar ut flest föräldradagar.

Löneskillnaderna

Skillnaderna mellan mäns och kvinnor lön är fortfarande ojämställda. Kvinnor tjänar 93% av mäns lön när alla jämkningar är gjorda. Den siffran har stått sig sedan 90-talet.

Retorisk fråga. Kan detta bero på att kvinnor är hemma mer med sina barn än männen och därför anses vara mindre värda på arbetet? En arbetsgivare vet att män inte kommer att ha samma frånvaro som kvinnorna och kan därför investera mer i pålitlig arbetskraft?

Vi män behöver prata mer om blöjor och pappadagar

Hur ska vi ta oss till en jämställd vardag? En viktig väg tror jag är att vi män börjar prata om det mellan oss. Vi behöver diskutera VAB, blöjor och inskolning med andra män. Jag tror det är svårt, även om det behövs hjälp från stat och myndigheter, att bilda folket att bli mer jämställda. Jag tror att det börjar hos oss själva. Vi män behöver diskutera jämställdhetsfrågor och föräldrafrågor med andra män. Genom att jag diskuterar VAB och inskolning med en kollega kan detta så ett frö hos en tredje kollega.

Vi är varandras förebilder och vi brukar faktisk lyssna bättre på någon vi känner än vad myndigheter och stat rekommenderar och lagstiftar om. Att ta plats i sammanhang där det pratas nedlåtande om jämställdhet och papparollen kan vara ett litet steg mot en jämställd vardag.

Lästips för män: ”15 saker män kan göra för att hjälpa jämställdheten på traven.”

Det börjar med dig och mig. Våga prata med dina kollegor om den jobbiga förskolelämningen och hur den fick dig att känna. Lyft vardagens små problem med föräldraskapet och ta råd och tips från andra män, även om du vet vad som är rätt och fel. Alltid väcker det tankar och reflektioner hos andra män.

Jag är en riktgt bra förälder, ja till och med den bättre. Jag lämnar och hämtar på förskolan. Jag underhåller barnen samtidigt som jag lagar mat och fintar bort eventuella konflikter. Jag lagar god mat som båda barnen äter med god aptit. Jag ser till att pyjamas och tandborstning sker före respektive under Bolibompa. Utan större protester får jag stänga av tv’n efter ett barnprogram trots att hela sommarlovs-tv inte är slut. Allt detta lyckas jag med för att jag ligger steget före barnen i tanken hela tiden. Jag lyckas med det allt när jag är ensam med barnen då min sambo jobbar sent.

Jag har en tendens till att sacka efter.

Jag vill mena att jag har mycket lättare att vara en bra förälder när jag är själv med barnen. Då hänger allt på mig och bara mig. Sköter jag det inte snyggt får jag lida för det under kvällen med barn som somnar sent under bråk och tårar. Genom att vara hands on hela tiden får jag skörda med barn som kommer i säng tidigt och barn som vaknar mindre trötta på morgonen.

Tänk om jag vore den där föräldern jämt, alla dagar i veckan. Av någon underlig anledning , en anledning som jag bara kan förklara som lathet, blir det sällan så där bra när både föräldrarna är hemma. Jag har en tendens att sacka efter då min sambo är hemma. Vi delar på ansvaret kring barnen, maten och städet men det blir lätt att jag inte lägger i den där extra växeln för att vi ska göra bort kvällen så smärtsamt som möjligt.

Kanske beror det på att vi inte är samordnade i vårt tänk kring kvällsrutinerna. Kanske har vi olika syn på vad som ska prioriteras och i vilken ordning det ska göras. Men allra oftast har det att göra med att jag sackar efter i ansvaret hemma. Jag gör mycket och förmodligen mer hushållsarbete än många andra män.

Trots detta känner jag mellan varven och blir påmind lika ofta av min sambo att jag kan ta mer ansvar hemma. Kanske inte kring själva sysslorna utan planeringen av sysslorna. I familjelivets projektarbete hänger jag inte med. Jag hinner bara tänka att: ”Nu borde jag boka tvättid snart” så min sambo där och ber mig boka tvättstugan. Jag hinner bara reflektera över barnens garderob och att kläderna börjar bli små så finns där två påsar med lite större kläder som hon köpt på vägen hem från jobbet.

Varför är det så här? Har jag fått ta för lite ansvar hemma under mina barndomsår? Är det något som påverkat den naturliga projektledningen av livet hos mig? Det skulle mycket väl kunna vara så men jag är inte säker. Det skulle kunna vara en del av hur det är att växa upp och bli fostrad som kille. Vi uppfostras till helt andra attribut, vilket är synd. Alla borde vi uppfostras såväl familjemässigt som samhällsmässigt att ta ansvar för projektet: Familjelivet. 

I torsdags var jag med i podden Manligt och Skamligt.

Mer om avsnittet här.

Det var ett trevligt samtal med Afram Gabro, men efter att ha lyssnat igenom avsnittet en gång kom jag till en insikt.  På frågan om vart namnet Lattefarsor kom ifrån trampade jag rejält snett.

Det började med ett klavertramp.

I samtalet ville lyfta fram att begreppet Lattefarsor står för pappor som tar ett jämställt ansvar i föräldrarollen, pappor som tar såväl det praktiska som det emotionella ansvaret för sina barn.

Men jag trampade rejält snett och klev in i kvinnoföraktet då jag antydde att lattemammor har en nedlåtande klang. I mitt försök att sticka ut ur mängden från den klassiska pappan trampade jag på ”lattemorsorna”. Mammor som ”trots” att de tar upp plats på kaféerna med sina barnvagnar drickandes latte, tar mer ansvar för barnen och familjen än vad deras partner enligt statistiken gör.

Jag satte mig över alla bloggande och icke bloggande lattemorsor i min egenskap av bloggande man. Jag vill förändra, om inte världens, så Sveriges alla pappors syn på föräldraskap och jämställdhet. Men inte för att jag är man utan för att mitt budskap är viktigt. Lika viktigt som 100-tals andra bloggares budskap kring jämställdhet.

I mitt svar till Afram kunde jag lätt tolkas som att jag såg ner på alla dessa lattemammor som tar plats, där vi män som tar ansvar har kapat begreppet Lattefarsor till något mer positivt än ”oansvariga lattemorsor”.

Det var inte min mening att låta nedlåtande, men faktum är att jag gjorde det. Jag har helt klart en lång väg att gå innan jag obehindrat kan röra mig utan att föraktfullt råka trampa på kvinnor/mammor. Trots att det är något av det sista jag vill.

Jag försöker att inte låta som vit man som glassar, pratar blöjor och romantiserar om hur vi idag har det jämställ i Sverige. För vi har det inte jämställt. Inte ens i vårt hem har vi det jämställt. Vissa saker i hemmet beror på att vi likt många andra inte tagit oss ur de klassiska könsnormerna.

Jag vill att vårt förhållande och föräldraskap ska vara jämställt men jag har inte nått ända fram. Vad är 4,5 års diskussioner och ett liv tillsammans för jämställdhet  mot att ha växt upp i ett samhälle som premierat hegemonisk maskulinitet.

Jag känner ändå att vi är en bra bit på väg på hemmaplan och kanske kan våra barn vara nästa steg i utvecklingen mot ett jämställt samhälle.

Fördel av att vara bloggande pappa.

Jag är numera medveten om att jag som bloggande pappa (min sambo påminner mig mellan varven) spelar på samma planhalva som alla mammabloggare men att jag sticker ut just för att jag är man.

Jag får uppmärksamhet av att vara man  i en kvinnodominerad bloggvärld och jag hoppas att jag framöver ska få cred. för mitt innehåll på bloggen och inte för att jag har snopp. Precis som på jobbet försöker jag vara duktig just för att inte enbart få beröm och tacksamhet för att jag är en man i kvinnornas värld. En man som får beröm för något alla borde göra och värna om.

Nu hoppas jag att detta inlägg sprids för att det är värdefullt och inte av någon annan anledning.

Ha en fin onsdag alla fina Lattemammor och Lattefarsor!

Dennis