Mitt sommartips
Globetrotter runt husknuten
En fin sommar med barnen





Bland blöjor och föräldradagar
Då Affe är hos sin pappa blir det tomt i lägenheten. Kvar finns ett litet barn som gärna myser och småshowar lite i storebrors frånvaro. För ett tag är vi enbarnsföräldrar.
Det är inte det att vi inte tycker om barnen, snarare tvärtom. De får oss att reflektera över vår de dagar utan stojiga barn som får den största delen av ens fokus. Stunderna med ett barn ger tillfällen att tänka igenom olika familjebeslut över en kopp kaffe. En möjlighet att diskutera obehindrat under några dygnets ljusa timmar utan dubbelt spring och lek.
Min och Saras relation har aldrig varit barnfri. När vi träffades hade Sara redan en som på 1,5 år. Det har med spontana dejter var inte vår grej. Vår tid fick istället vigas åt snabbkaffe mellan förskolelämning/-hämtning och hennes jobb. Som tur var studerade jag fortfarande och kunde helt anpassa mig efter hennes tider. De ”barnfria” dagarna nu ägnas ibland åt långa promenader och fikadejting ner på stan. Så länge Sirpan sover i vagnen finns det inget som kan störa oss två.
Att vara två föräldrar med ett barn är rena semestern. Allt känns lättare med ett barn istället för två. Men det insåg vi inte då. Alltid dök det upp nya utmaningar och det var kämpigt nog med att få ett barn att äta och sova ordentligt. Om jag då visste vilka utmaningar jag stod inför med två barn hemma hade jag nog inte tyckt synd om mig när jag låg där i barnkammaren på natten för att natta barn. Jag hade förmodligen uppskattat vår ensamma tid tillsammans ännu mer.
Att ha två barn är fantastiskt, jag var bara inte tillräckligt förberedd på hur mycket av min energi som skulle gå åt till dem båda.
Tänk att ha tre barn och rodda det dagligen, att ha två barn är nog inte så jobbigt när det kommer till kritan.
/ Dennis
Ni har väl inte missat att om ni gillar Lattefarsor.se/ Pappabloggen på Facebook får ni de senaste uppdateringarna i ert flöde.
Dagarna far förbi och livet som småbarnsförälder går i ett rasande tempo. Hämtningar och lämningar, middagar och lekparkshäng. Det går verkligen i ett. Enda tillfället att faktiskt få en lugn stund med barnen är under kvällens nattning. Oavsett om vi läser en bok eller småpratar får vi möjligheten att finna lugnet tillsammans. En av höjdpunkterna i föräldraskapet är dessa stunder innan han somnar, de stunder som ger utrymme till spontana frågor, svar och funderingar.
Under nattningen ger jag mig och Alfons möjligheten att uppfylla utmaning nummer 3 från gårdagens inlägg om 9 utmaningar för föräldrar. För er som inte läst eller kommer ihåg utmaningarna så var nummer 3, lyssna intresserat när barnet vill berätta något. Just där och då i sängen tillsammans finns bara vi två. Inget annat måste göras förutom att ägna lugn och ro tillsammans innan John Blund kommer och skvätter grus i ögonen på oss.
Vi brukar ha som grund att gå igenom dagens bravader och blessyrer och prata lite om vad som komma skall framöver.
Samtalen tenderar att stundtals spåra ur och bli lite vad som helst men det fina är just att få dela tiden tillsammans. Kvalitetstiden riskerar att bli en bristvara under jobbveckorna så det gäller att ta vara på den.
Jag/Vi brukar försöka diskutera 3 områden varje kväll.
Frågorna ovan ska inte ses som någon manual utan som en vägledning för att öppna upp till diskussion. Ibland blir det som en ketchupeffekt med frågor, berättelser och funderingar och ibland ingenting. Jag tror att det är viktigt att man som förälder visar intresse för barnens vardag och gör det tydligt för barnets att deras upplevelser och känslor får utrymme i samtalen.
Har ni några mysiga nattningstips?
/ Dennis
Nu tycker jag att du ska klicka på länken här till vår Facebook och gilla oss där om du inte redan gör det. Är Twitter, Instagram och Pinterest mer er grej så finns vi att följa där också. På Instagram och Twitter finns vi under @lattefarsor och på Pinterest som @dennisnyheim
Hoppas vi ses där. Jag är nyfiken på vad ni tycker och tänker kring föräldraskap. Det vore roligt om vi ville dela med er av spännande föräldraläsning till våra sociala medier. Jag läser allt ni rekommenderar.
Jag sa inte så mycket när han ritade på sin dörr. Det tror jag inte blir några problem att rengöra. Men när han gick lös på den nya vita tapeten fick jag/vi totalt spel. Alla pedagogiska knep och oknep spelades ut och om han inte förstod det då så vet jag inte vad mer vi kan göra med konstnären.
Efter lite Google hittade jag ett knep på hur man tar bort krita från tapeten som fungerade helt okej på vit vägg. Knepet och lite musik och kritan var nästan borta från väggen.
Så när ni upptäcker att ert barn gått lös med sina mest kreativa sidor på den nya tapeten, ta då fram det största tänkbara radergummi och kör på. Se till att tapeten inte är blöt. Det vill säga gnugga inte med vatten och lösningsmedel innan, det luckrar lätt upp tapeten. När ni tagit bort det värsta (som jag i klippet här ovan) med radergummi, ta då en gammal hederlig hård tvål (den flytande är för utspädd) och den grova sidan på en tvättsvamp. Gnugga försiktigt med ytterst lite vatten och rikligt med tvål för att lätta på det sista fettet från kritan.
Hur detta fungerar på mörkare tapeter låter jag vara osagt. Risken finns kanske att färgen släpper en aning så prova gärna på ett ställe där det inte syns.
När ni är klara pallrar ni er till bokhandeln och köper det största ritblock i A3-modell och erbjuder till er fyraåring.
/ Dennis
Det är lätt att klia sig i skägget, dra sig i håret och gömma ansiktet i händerna. Det där blev inte så bra. Varför bråkar hon bara? Han ska alltid tjata och hon bara gnäller vid maten.
JAG VET INTE HUR JAG SKA TA MIG TILL!!
Jo, jag tror att du någonstans vet vad som behövs. Innerst inne vet vi nog alla vad som krävs för att få till det på ett bra sätt i familjelivet och i uppfostringen av barnen. Jag vet det, för jag är nämligen världens bästa förälder och det är du också.
Jag är världens bästa förälder, jag vet hur jag på bästa sätt får mina barn att lyssna. Jag vet hur jag ska bete mig för att uppfostra icke våldsbejakande barn. Jag vet även hur jag ska få mina barn att äta bra, sova utan gnäll och klä sig på morgonen. Allt detta vet jag om du bara frågar mig.
”Hur skulle du löst det här på ett bra sätt Dennis?”
För i teorin är jag nämligen världens bästa förälder/bonusförälder till mina barn. Jag vet hur man bör göra för att pott- och toaletträna små barn som ska bli torra och utan blöja. Jag vet även hur jag får barnen att sluta med napp. Just för jag är världens bästa förälder till mina barn och det är du också. Jag vill nämligen tro att alla nog vet hur vi borde göra för att lösa livets olika debacle, i alla fall i teorin. Får vi bara en stund att i efterhand reflektera över vad som skulle kunna ändras till nästa gång löser vi det mesta kring våra barn.
Jag vet att jag är världens bästa pappa tills dess att verkligheten kommer ifatt mig och jag måste tänka om.
Jag vill faktiskt tro att var och en har potentialen att bli världens bästa förälder så väl i teorin som i praktiken men på vägen dit kommer vi alla att misslyckas gång efter annan.
Vad gör väl det när vi sedan står på toppen? Fråga vilken idrottspersonlighet som helst.
/ Dennis
Lyssningstips från P1 Projekt: Världens bästa föräldrar
Förhållandet som varat i omkring fyra år är på väg att ta slut. Inte för att du vill utan för att någon annan talar om för dig att det är dags nu.Ni har varit varandra trogna sedan spädbarnsåldern du som alltid har fått stöd och tröst när du behövt det är nu utan.
En lång kärlekshistoria har ryckts undan och du har slagits omkull som om någon dragit undan mattan under dina fötter. På dagarna går det bra men när kvällen närmar sig och du ligger i din säng för att försöka sova, då kommer tankarna. Du klarar dig inte utan din kärlek.
Nu är det inget förhållande som är på väg att ta slut utan projektet Sluta med napp för vår fyraåring.
Ja, det är så turerna verkar ha gått hos fyraåringen som nu ska sluta med napp. Med sluta med napp i vårt fall är det att sluta med napp vid nattningen. Dagtidsnappen är borta sen några år.
Sedan senaste tandläkarbesöket har vi (jag och Sara) diskuterat hur vi ska göra för att fasa ut nappen ur fyraåringens liv. Det har varit en lång återkommande diskussion, eller i ärlighetens namn, det har varit ett långt undvikande bekymmer att ta tag i.
Hur skulle vi göra? Hur mycket ska vi prata om det innan? Ska vi ha någon belöning eller något som motiverar honom extra för att sluta?
Ska vi sluta med napp Alfons?
– Nej!
Varför då?
– Det tycker jag är en dålig idé.
Jag väntade mig kanske en kille som helt skulle vara inne på min linje och i samklang med mig säga: ”Ja, men du Dennis, det låter vettigt. Jag är ju faktiskt 4 år nu så nappen struntar vi i från och med nu.”
Efter att vi pratat om det några gånger blev det till sist Sara som en dag samlade ihop alla nappar och la bort de. Vi som redan i julas var inne på att ge bort napparna till tomten vid en stubbe i skogen, men vi tog oss aldrig riktigt ut på något sådant äventyr. Fyraåringen ville ju inte. En annan tanke vi hade var att samla napparna för att byta de mot något i leksaksaffären, det blev heller aldrig av. Det fanns ju inget som han värdesatte högre än napparna.
Frågor jag ställde mig var: ”Hade det blivit så mycket bättre vid sänggång om tomten hade fått napparna? Hade det känts bättre att somna i vetskap att han köpt en leksak för napparna?”
Nej, jag tror inte det. Tryggheten var och är så starkt kopplat till napparna vid sänggång. Jag tror att den starka relationen till napparna hade varit densamma i efterhand oavsett vad vi gjort. Nu är det fjärde natten utan napp och fortfarande kommer kommentarerna om att det var en dålig idé att sluta med napp.
”Jag kan ju inte sova utan napp.”
När tårarna kommer berättar vi hur duktig han är som har klarat av att ”så många nätter nu utan napp”. Det har oftast gått över relativt snabbt.
Det viktiga vid avvänjning av napp är nog att vi som föräldrar förstår vad barnet kanske går igenom. Att vi förstår hur jobbigt det kan vara att bryta den trygghet som det inneburit att somna med napp i munnen. Det är nog också viktigt att vi tar barnets oro på allvar och lyssnar på vad de säger. Det kan mycket väl vara ett av de första och största uppbrotten i ett barns liv och därför är det bra att vi som föräldrar hjälper dem att hantera det.
/ Dennis
/ Dennis
Med varsin väska och lilltjejen i bärsjalen tuffade vi genom skog och öppna landskap. Det är dags för en favorit i repris. Påsk i Hedesunda.
Affe har varit i himmelriket sedan vi kom fram. Lekt grävmaskinspark på åkern, sprungit ikapp med hunden, vattnat blommor i regnet likt Pippi Långstrump och fått köra traktor. Ja, ni läste rätt köra traktor. Livet kunde inte vara bättre för denna fyraåring.
Glad Påsk på er kära läsare!
/ Dennis
Titt som tätt upplever jag att jag bara tjatar och blir arg. Jag som egentligen var på bra humör använder alltför ofta barsk och arg-kortet för att få 4-åringens uppmärksamhet. Det är som att han testar fram tills dess att bubblan spricker. Det blir bråk och ingen av oss mår bra. Visst, vi har bra stunder för det mesta men det är de där tillfällena som lämnar som ett hål i hjärtat som jag vill bli av med. Jag tänker därför försöka mig på en ny strategi för husfridens skull.
Jag kommer i större utsträckning verkligen gå fram till barnen när jag vill något och bekräfta genom ögonkontakt att vi hör och förstår varandra.
Jag tänker byta ut den negativa tonen, ”Du får inte göra si och du får inte göra så”. För vem orkar konstant höra saker de inte får göra. Jag ska hellre försöka med den positiva tonen om vad de får göra istället.
Jag tänker ställa rimliga krav. ”Städa ditt rum nu!” är ett alldeles för stort krav att en fyraåring ska klara av helt själv. Däremot kan vi hjälpas åt med att städa rummet. Vi hjälps till exempel åt att sortera de olika leksakerna i olika lådorna. Tågbanan ner i vita korgen, fordonen i den rosa och köksleksakerna i den blå. En kategori åt gången.
Korta instruktioner ju yngre barnet är. Längre instruktioner och förmaningar leder till att ingenting går in. ”Jag vill att du äter nu så leker vi kurragömma sen” känns rimligt.
Om jag inte är villig att förhandla om något så måste mitt språk visa det också. Om jag vill att han ska hjälpa till och städa kan jag inte bara slänga ur mig. ”Kan du inte komma hit och städa nu?” eller om jag vill att nattningsrutinerna ska starta. ”Ska du inte ta och sätta på dig pyjamasen nu?” Nä, det tänker han inte, han är ju mitt uppe i något annat.
Om det istället är förhandlingsbart tänker jag mig några få enkla val. Ju äldre det blir desto mer kan vi börja diskutera och förhandla oss fram till olika saker. Jag tänker inte vara omöjlig i att mitt ord alltid väger tyngst. Det kommer att finnas tillfällen där jag låter mig övertalas.
Jag kommer påminna mina instruktioner gång på gång för att få de att landa hos de små. Med lagom frekvens så att jag inte blir tjatig. Fyraåringen kan ju vara på väg att göra det jag bett om men vägen är kanske inte så spikrak som jag själv tänkt.
Därför tänker jag så långt det är möjligt låta barnen göra klart det de håller på med. I god tid innan t.ex. maten är klar påminner jag om att det är dags att avsluta för att maten snart är klar. Jag ger då dem en chans att förbereda ett avslut. För vem blir inte irriterad av att behöva avsluta något man är mitt uppe i?
Jag SKA försöka att inte skälla! När hade det effekt senast?
Om jag har möjlighet ska jag göra mina krav roliga. Vi leker kurragömma bakom träden på väg hem och hittar nya träd allt närmare hemmet för varje omgång som går. Vi tar oss etappvis hem.
Skulle allt bara skita sig totalt, räknar jag till tio långsamt och andas in. Det är förmodligen helt normalt det som händer nu. Vi börjar om från början.
Det handlar i slutändan om att visa varandra respekt för våra intressen. Allt går inte i en handvändning. Barnen har som vi vuxna egna behov och jag tror bästa sättet är att hitta en mellanväg som fungerar för både barn och vuxna.
Fler tips om hur du kan få ditt barn att lyssna hittar du här på http://www.picklebums.com/
/ Dennis
Att bli förälder med allt vad det innebär var något stort, något fantastiskt och överväldigande.
Jag förstod det inte då under självaste förlossningen och tiden efter hur stort det var. Överallt hade jag matats med att bli förälder är det bästa som finns. Oscars-vinnare säger det, Guldbaggevinnare säger det, lottovinnare säger det, Zlatan säger det:
”förutom mina barns födelse är det här det största jag varit med om.”
Men jag då? Som bortsett från en liten tennpokal för tredjeplatsen i klubbmästerskapet i bordtennis för tioåringar. Vad har jag att jämföra med? Om barn var större än alla ovanstående som måste det kännas gigantiskt. Bortsett från en häftig känsla av att ha ett barn på mitt bröst, ett nyfött barn, mitt barn funderade jag länge på vad det där fantastiska var.
Veckorna och månaderna gick och jag kunde inte riktigt greppa det där fantastiska överväldigande med att bli förälder. Jag skämdes för att prata om det och jag tror inte ens min sambo visste om det då. Men så en dag, mitt i allt letande förstod jag det fantastiska som alla pratar om på galorna. Det är det där som inte går att riktigt säga med ord.
– ”Hur känns det nu att bli pappa?”
– ”Eh? Bra. Mycket nytt och sånt, jag du vet.”
Jag förstår nu vad stjärnorna menar. Inga statyetter eller pokaler går att jämföra med hur det är att få ett barn. En liten miniatyr av dig själv som kommer ta efter dina olater. De olater som du trodde hen inte sett. Det är större än guldbollen, miljonvinsten och ja, till och med större än tennpokalen från klubbmästerskapet i bordtennis för tioåringar.
Det här lilla livet som nu sover mellan oss för att allt annat är otänkbart för tillfället. Det lilla livet är fantastiskt.
Jag kan nu utan att tveka att säga att dagen då jag blev pappa är den bästa dagen i mitt liv. Inget kommer någonsin kunna toppa det. Känslan har funnits där hela tiden. Jag var bara för upptagen med att leta.
/ Dennis