Titt som tätt upplever jag att jag bara tjatar och blir arg. Jag som egentligen var på bra humör använder alltför ofta barsk och arg-kortet för att få 4-åringens uppmärksamhet. Det är som att han testar fram tills dess att bubblan spricker. Det blir bråk och ingen av oss mår bra. Visst, vi har bra stunder för det mesta men det är de där tillfällena som lämnar som ett hål i hjärtat som jag vill bli av med. Jag tänker därför försöka mig på en ny strategi för husfridens skull.

Så här tänker jag göra för att få barnen att lyssna
Jag kommer i större utsträckning verkligen gå fram till barnen när jag vill något och bekräfta genom ögonkontakt att vi hör och förstår varandra.
Jag tänker byta ut den negativa tonen, ”Du får inte göra si och du får inte göra så”. För vem orkar konstant höra saker de inte får göra. Jag ska hellre försöka med den positiva tonen om vad de får göra istället.
Jag tänker ställa rimliga krav. ”Städa ditt rum nu!” är ett alldeles för stort krav att en fyraåring ska klara av helt själv. Däremot kan vi hjälpas åt med att städa rummet. Vi hjälps till exempel åt att sortera de olika leksakerna i olika lådorna. Tågbanan ner i vita korgen, fordonen i den rosa och köksleksakerna i den blå. En kategori åt gången.
Korta instruktioner ju yngre barnet är. Längre instruktioner och förmaningar leder till att ingenting går in. ”Jag vill att du äter nu så leker vi kurragömma sen” känns rimligt.
Om jag inte är villig att förhandla om något så måste mitt språk visa det också. Om jag vill att han ska hjälpa till och städa kan jag inte bara slänga ur mig. ”Kan du inte komma hit och städa nu?” eller om jag vill att nattningsrutinerna ska starta. ”Ska du inte ta och sätta på dig pyjamasen nu?” Nä, det tänker han inte, han är ju mitt uppe i något annat.
Om det istället är förhandlingsbart tänker jag mig några få enkla val. Ju äldre det blir desto mer kan vi börja diskutera och förhandla oss fram till olika saker. Jag tänker inte vara omöjlig i att mitt ord alltid väger tyngst. Det kommer att finnas tillfällen där jag låter mig övertalas.
Jag kommer påminna mina instruktioner gång på gång för att få de att landa hos de små. Med lagom frekvens så att jag inte blir tjatig. Fyraåringen kan ju vara på väg att göra det jag bett om men vägen är kanske inte så spikrak som jag själv tänkt.
Därför tänker jag så långt det är möjligt låta barnen göra klart det de håller på med. I god tid innan t.ex. maten är klar påminner jag om att det är dags att avsluta för att maten snart är klar. Jag ger då dem en chans att förbereda ett avslut. För vem blir inte irriterad av att behöva avsluta något man är mitt uppe i?
Jag SKA försöka att inte skälla! När hade det effekt senast?
Om jag har möjlighet ska jag göra mina krav roliga. Vi leker kurragömma bakom träden på väg hem och hittar nya träd allt närmare hemmet för varje omgång som går. Vi tar oss etappvis hem.
Skulle allt bara skita sig totalt, räknar jag till tio långsamt och andas in. Det är förmodligen helt normalt det som händer nu. Vi börjar om från början.
Det handlar i slutändan om att visa varandra respekt för våra intressen. Allt går inte i en handvändning. Barnen har som vi vuxna egna behov och jag tror bästa sättet är att hitta en mellanväg som fungerar för både barn och vuxna.
Fler tips om hur du kan få ditt barn att lyssna hittar du här på http://www.picklebums.com/
/ Dennis