Publicerat

Fröknar gråter inte, om vi ska tro Alfons 3 år

Detta inlägg skrevs för nästan exakt 2 år sedan. Idag väljer jag att göra en throwback thursday på bloggen och lägga det längst fram för er som missat att läsa det tidigare.

Ursprungligen postat 2014-03-09, 21:10.

Vem gråter?

Tårar och gråt är intressanta på  många sätt. Barnen använder det tidigt för att signalera hunger, magknip och blöjbytetajm. Så fort barnet gråter är vi där för att rätta till det som är fel. Min upplevelse är att ju äldre barmen blir desto mer används tårar och gråt för att testa och manipulera  omgivningen.
”Om jag gråter så får jag kanske som jag vill.”
Det känns djupt rotat i en att få tyst på det gråtande barnet att  vi nästan gör vad som helst.
”Här, ta nappen!”
Även om vi i månader har diskuterat om hur vi ska fasa ut den. Genvägar är ibland en förälders enda möjlighet. Hur fel vi än vet att det är orkar vi inte ta striden, inte just nu.

Tillbaka till tårarna

Idag var en jobbig dag för mamma. Trots allt slit på gymmet, flera gånger i veckan, utökad vardagsmotion och bra mat så sätter sig de extra gravidkilona på (enligt sambon) oönskade ställen. Jag uppmuntra med att tala om för att hon är fin men jag inser inte att det handlar om hennes inre känsla och inte vad jag tycker.
Idag var en jobbig dag och hon bröt strax innan träningen ihop i tårar. Storebror som inte sett mamma gråta alltför många gånger undrade varför.
”Hur förklarar jag för en treåring att vuxna också gråter ibland ?”
Jag försökte med att det kan vara skönt att få gråta ut om du inte mår så bra.
”Både vuxna och barn kan gråta.”
Efter ett stundra betänketid svarar han lite frågande:
”Nä, fröknar gråter inte.”
Jag undrar vad som rör sig i det lilla huvudet. Hans pedagoger på förskolan är helt fantastiska, det märks tydligt på honom. De är riktiga klippor i hans liv.
”Men visst gråter fröknar också ibland?” Nej, inte om du frågar Alfons, 3 år. 
Nu sover vi snart både jag och storebror i barnkammaren efter en eftermiddag på Ultrabussarna i Umeå utan mamman.
/ Dennis
Publicerat

Kom och sätt dig! – Så får jag barnen att lyssna

Titt som tätt upplever jag att jag bara tjatar och blir arg. Jag som egentligen var på bra humör använder alltför ofta barsk och arg-kortet för att få 4-åringens uppmärksamhet. Det är som att han testar fram tills dess att bubblan spricker. Det blir bråk och ingen av oss mår bra. Visst, vi har bra stunder för det mesta men det är de där tillfällena som lämnar som ett hål i hjärtat som jag vill bli av med. Jag tänker därför försöka mig på en ny strategi för husfridens skull.

Få barnen att lyssna

Så här tänker jag göra för att få barnen att lyssna

Jag kommer i större utsträckning verkligen gå fram till barnen när jag vill något och bekräfta genom ögonkontakt att vi hör och förstår varandra.

Jag tänker byta ut den negativa tonen, ”Du får inte göra si och du får inte göra så”.  För vem orkar konstant höra saker de inte får göra. Jag ska hellre försöka med den positiva tonen om vad de får göra istället.

Jag tänker ställa rimliga krav. ”Städa ditt rum nu!” är ett alldeles för stort krav att en fyraåring ska klara av helt själv. Däremot kan vi hjälpas åt med att städa rummet. Vi hjälps till exempel åt att sortera de olika leksakerna i olika lådorna. Tågbanan ner i vita korgen, fordonen i den rosa och köksleksakerna i den blå. En kategori åt gången.

Korta instruktioner ju yngre barnet är. Längre instruktioner och förmaningar leder till att ingenting går in. ”Jag vill att du äter nu så leker vi kurragömma sen”  känns rimligt.

Om jag inte är villig att förhandla om något så måste mitt språk visa det också. Om jag vill att han ska hjälpa till och städa kan jag inte bara slänga ur mig. ”Kan du inte komma hit och städa nu?” eller om jag vill att nattningsrutinerna ska starta. ”Ska du inte ta och sätta på dig pyjamasen nu?” Nä, det tänker han inte, han är ju mitt uppe i något annat.

Om det istället är förhandlingsbart tänker jag mig några få enkla val. Ju äldre det blir desto mer kan vi börja diskutera och förhandla oss fram till olika saker. Jag tänker inte vara omöjlig i att mitt ord alltid väger tyngst. Det kommer att finnas tillfällen där jag låter mig övertalas.

Jag kommer påminna mina instruktioner gång på gång för att få de att landa hos de små. Med lagom frekvens så att jag inte blir tjatig. Fyraåringen kan ju vara på väg att göra det jag bett om men vägen är kanske inte så spikrak som jag själv tänkt.

Därför tänker jag så långt det är möjligt låta barnen göra klart det de håller på med. I god tid innan t.ex. maten är klar påminner jag om att det är dags att avsluta för att maten snart är klar. Jag ger då dem en chans att förbereda ett avslut. För vem blir inte irriterad av att behöva avsluta något man är mitt uppe i?

Jag SKA försöka att inte skälla! När hade det effekt senast?

Om jag har möjlighet ska jag göra mina krav roliga. Vi leker kurragömma bakom träden på väg hem och hittar nya träd allt närmare hemmet för varje omgång som går. Vi tar oss etappvis hem.

Skulle allt bara skita sig totalt, räknar jag till tio långsamt och andas in. Det är förmodligen helt normalt det som händer nu. Vi börjar om från början.

Det handlar i slutändan om att visa varandra respekt för våra intressen. Allt går inte i en handvändning. Barnen har som vi vuxna egna behov och jag tror bästa sättet är att hitta en mellanväg som fungerar för både barn och vuxna. 

Fler tips om hur du kan få ditt barn att lyssna hittar du här på http://www.picklebums.com/

/ Dennis

Publicerat

Emil gjorde inte heller hyss för att jäklas

 


Jag kunde inte gärna bli arg

”..och Emils mamma skrev i den blå skrivboken. Gud hjälpe mig för den gossen. Idag har han suttit i snickarboden hela dagen.” 
 
Med lite perspektiv på historien efter att under barndomen trott att om Emil bara slutat göra hyss hade allting blivit mycket bättre. Emil gjorde inte hyss för att jäklas. 
 
”…det vet en inte förrän efteråt.” (att det är ett hyss)
 
Emil var en nyfiken liten kille som ville prova på olika saker och ibland blev det rent ut sagt lite tokigt. 
 

När rätt blev fel

För att skapa lite utrymme åt oss nattetid utan större omorganisationer i sömnen tänkte jag idag ta upp en madrass att ställa intill sängen i vårt sovrum. Med lite god vilja hoppas jag på att storebror nöjer sig med att sova intill oss på golvet.
På väg ner i källaren upptäcker jag att mina nya kängor, de där som jag inte riktigt kunde försvara köpet ens för mig själv, är dyngsura. Blöta genom dubbla innersulor.   Trampade jag verkligen så illa genom pölarna idag, hinner jag tänka innan jag förbannar mig själv för att  jag lånade ut vattenflaskan till en törstig Knutte. Självklart var det bara mina kängor som vattnats medan de andra sex paren klarat sig.
Knutte som nu satt med iPaden som morot för att kvällsrutinerna fungerat så bra, tittade upp på mig och sa förståndigt: ”Jag tyckte de var smutsiga, nu är de ju fina ju.”
Med ett sådant svar går det inte att bli arg och förmanande. Tanken var kärleksfull om än ett tokigt resultat.

Emil gjorde inte heller hyss för att jäklas. 

”…och jag skrev på bloggen. Jag tackar min lyckliga stjärna för detta godhjärtade bonusbarn. Ibland gör han rätt och ibland gör han fel. Det är något vi får leva med. Vi älskar våra barn för deras rätt, fel och brister.
 
/ Dennis  
Publicerat

Den hämndlystne småbarnspappan

I tvättstugan

Efter lång tid utan tvättmöjligheter hade vi äntligen fått en tid i tvättstugan. Trots att jag i ett tidigare inlägg propagerade för udda strumpor måste jag erkänna att jag saknade att gå i likadan strumpor idag. Det blev en tid vid 19 och döm om min förvåning när tvättmaskinerna redan är igång när jag kommer in i tvättstugan. Klockan hade nyss slagit sju och två maskiner var precis nystartade. Dörren var uppställd för att vederbörande tjuvtvättare skulle kunna komma in trots att denne inte bokat och således inte kunde använda sin tagg.

Tvättpappan med tre tvättpåsar med smutsiga barnkläder och vuxna underkläder. Undertecknad har de senaste dagarna fått använda de där paren kalsonger som ligger längst in garderoben. De där paren som skulle behöva skärp för att sitta uppe. Det kokade inte men liten tillstymmelse av irritation infann sig när jag med bestämda steg gjorde slag i saken och avbröt de nyss startade maskinerna.

Haha. Där fick tjuven.

Sen slog det mig. Tänk om det var en småbarnsfamilj med akut behov av tvätt efter en oväntade magsjuka. Förstå paniken med nedspydda lakan och kläder. Efter en snabb scan av vederbörandes tvätt framgick det rätt snart att tjuven förmodligen var i 20-25 årsåldern, kille och utan respekt för tvättstugeregler. Ut får tvätten och ner i en tvättkorg. Sedan följde ett tappert försök i att dölja vattenspåren från tvättstugan ut i korridoren. Jag vill ju inte bli avslöjad som den som avbrutit en tvätt. Insåg fort att det inte var något tvivel vem som rykt ut tvätten oavsett undanröjning av bevis.

Något sinkad kom tvätten igång och i skrivande stund hänger all den tvätt som inte hann bli torr på grund av förseningen nu utspridd i hela lägenheten.

Nu har i alla fall barnen rena kläder och jag själv slipper använda hängslen till underkläderna i morgon.