En stammares vardag 

Den där känslan som höll mig vaken när jag var ung kom i natt tillbaka. Kanske är det för att jag plockat fram spöket ur garderoben och börjat reflektera över min stamning genom åren. Många minnen från ungdomen poppar upp vartefter jag lyfter på stenarna från mitt förflutna. Känslan av en klump i magen inför att träffa nya människor var påtaglig i natt. 

Jag har de senaste veckorna diskuterat en del stamning med en kollega på jobbet och med Sara hemma. Saker jag förträngt dyker upp i huvudet på mig mellan varven, särskilt när jag ska sova. Idag fredag fick vi träffa en ny kollega på jobbet, en vikarie som ska hoppa in vid sjukdom och ledighet. Det är hur bra som helst egentligen då vi större delar av vintern och våren gått kort i en verksamhet som i princip kräver hög bemanningsgrad. 

Det hade känts bra med denna vikarie om det inte vore för allt som rörts upp till ytan den senaste tiden. Oron i natt handlade om att detta var en ny person som jag skulle presentera mig för. En ny person vars första intryck av mig kunde påverkas av min stamning. Jag vet att jag borde känt lugnet, det kommer att gå bra oavsett en blockering vid Dennis eller inte. Men minnena från högstadiet och gymnasiets muntliga redovisningar var som en festande högljudd granne när du ska upp tidigt dagen efter. Det gick inte att somna. 

Ingen, inte ens jag själv kommer ihåg vad mitt muntliga framträdande handlade om

Det var Svenska B  på gymnasiet och det var dags för det obligatoriska momentet, muntligt framförande. Ni vet, ett framförande á la Logos, Etos, Patos. Jag hade pluggat in mitt framförande med hjälp av stödord då jag inte ville bli bunden till ett manus som äventyrade mina kreativa lösningar för att inte stamma. Talet skulle vara i 15 minuter eller så var det 5 men det kändes som 15. Jag minns det i alla fall som det längsta framförandet i mitt liv. Knädarr, svettningar, skakiga händer och kampen för ett tal som flöt på kändes som en evighet. Efteråt var det dags för klassen att ge sin feedback. 
Hade jag lyckats upprätthålla såväl logos som etos och patos? Ingen aning, jag tror inte någon sa särskilt mycket förrän en kille i klassen med välvilja lyfte fram att jag nog inte hade stammat alls under framförandet. 

Stamning, blogg om att stamma,
Känslan var att jag av klasskamraterna inte bedömdes för min skolprestation utan istället för mitt tal. Befrielsen var ändå total resten av dagen. Jag hade överlevt en vecka i vildmarken utan kniv och tändstickor. Det var besvärligt men jag kom undan med blotta förskräckelsen. 

Hur gick det idag då och överlevde jag?

Jag hade precis tagit den första sippen från min mugg med kaffe och inkorgen till verksamhetens mail var kontrollerad då chefen och vikarien kom in på kontoret. Jag och chefen avhandlade snabbt några organisatoriska frågor innan jag skulle presentera mig för den nya kollegan. Hen hann presentera sig först innan det var min tur. 

Stamning, blockering
Ungefär så här kan jag se ut när jag presenterar mig för dig. Jag brukar nämligen nästan alltid få en låsning på D i Dennis.

Det låste sig direkt, tungan stack ut ur munnen innan jag lite forcerat sa Dennis. Personen mitt emot mig skrattade lite nervöst och jag avbröt ögonkontakten och låtsades behöva något från mitt fack i hyllan bredvid. Mest för att den konstiga stämningen nu skulle få ett skonsamt avslut innan vi gick ut till mötesrummet. 

Resten av dagen flöt på som vanligt i sedvanligt fredagstempo. 

För fler inlägg om stamning besök kategorin Stamning

/ Dennis

Hur är det att stamma? | Stamning, ett begränsande handikapp

Stamma, ett socialt begränsande handikapp

Lattefarsor om stamning och hur det är att stammaSvaret kom fort. Hur är det att stamma? Jo, det är ett socialt begränsande handikapp. Jag tänkte inte nöja mig där. Efter att ha mött stamningen här hemma i vardagen ville jag ta upp det i ett blogginlägg.

Idag fick jag ett sms från Sara där hon berättade att storebror hade blivit väldigt upprörd efter att han fastnat i en stamning. Han skulle berätta något och det ville sig inte. Efter mycket stakande sa han till sist.

Det går inte, jag kan inte säga något.

Det skar ihop för mig på jobbet när jag läste meddelandet. Några tårar föll medan jag planerade morgondagens schema för eleverna på fritids. Inte enbart för sms’et utan för vad det väckte för känslor och minnen i mig från min egen barndom. Nu behöver detta inte betyda att storebror går samma väg. Många yngre barn stammar när de är små och det är något som växer bort.

Det var orden ”det går inte, jag kan inte säga något” som
satte igång allt. Känslan av att bli/vara begränsad i sitt tal under olika emotionella tillstånd. Tänk att vara riktigt arg på någon och bli begränsad i sitt verbala språk. Så frustrerande!

 

Vad är stamning?

Stamning innebär att den som talar fastnar på ett eller flera ord. Det kan te sig som tvära låsningar, upprepande av ett eller flera ord och inte allt för sällan även i kombination med olika tics. Vad stamning beror på är det ingen som med 100% kan säga. Vissa tror att det är fysiologiska orsaker bakom stamning medan andra tror på psykologiska. Helt klart står i alla fall att forskningen bakom stamning inte är särskilt stor.

En inte helt vild gissning är att det inte finns speciellt mycket pengar att tjäna på att lösa mysteriet stamning till skillnad från till exempel forskning på hörsel. Forskning på hörsel och hörselhjälpmedel har en marknad för både hörapparater och inplantat. En marknad där det finns pengar att tjäna både på operationer och försäljning av hjälpmedel. Men vem tjänar pengar på att underlätta för en person som stammar?

För mig har stamning genom tonåren varit att undvika telefonsamtal. Jag gick hellre tre kilometer för att ”råka” gå förbi kansliet och meddela att jag kommer delta på ett fotbollsläger. För mig innebar stamningen att jag hellre beställde en Fanta för att Coca Cola var svårare att säga. Likaså blev det oftare Hawaii än en Capricciosa av samma anledning. För mig innebar stamningen att jag alltid hade ont i magen dagarna innan ett muntligt framträdande i skolan. Jag har under åren lärt mig att med synonymer komma runt de ord jag oftast fastnar på. Min utveckling i engelska tog aldrig någon jättefart då prata engelska var än mer jobbigt än på svenska. På engelskan hade jag inte heller lika många synonymer att ta till som strategi, vilket hämmade mig.

Ett socialt begränsande handikapp

Stamning stamma

Att presentera mig för främmande sällskap under olika tillställningar har nästan alltid varit kopplat till ångest. Inledning av fester var och är fortfarande stundtals en pina. Tänk att skaka hand för att presentera dig för någon och det enda du får fram är några smackande ljud innan DENNIS kommer utskjutande som en raket ur munnen. Mottagaren ser nästan alltid förvånad ut och hade jag fått en femma för varje gång någon frågat mig om jag glömt bort mitt namn hade jag idag varit en rik man. Eller varför inte alla de gånger den jag presenterat mig för gjort en grimas åt mig för att tungan stuckit ut när jag inte fått fram mitt namn tillräckligt fort.

Stamningen har fått mig att göra små justeringar i min dialekt för att ”lura stamningen” och på så sätt fått talet att flyta på bättre. Men så efter ett tag blir justeringen en vardag och jag blir tvungen att hitta på någon ny metod för att lura stamningen.

Min stamning innebar i unga år möten med logopeder, vissa bra andra mindre bra. På högstadiet hade jag ”hjälp” av en logoped som försökte härma mig för att förstå hur jag stammade. Jag fick därefter ett kompendium om stamning för att ta hem och läsa på. Det blev några nästan stamningsfria möten innan jag blev klar med henne. Jag kunde ju inte gärna stamma på beställning.

Ibland tror jag att stamningen räddat mig från konflikter och handgemäng. Vassa hårda repliker har fastnat på tungan och istället för att en snyting har jag fått någon gliring och sen var det bra.

Stamningen gör mig stundtals verbalt kreativ

Nu i vuxen ålder finns stamningen fortfarande kvar. Jag upplever den fortsatt som ett hinder i min vardag och jag anser att den stundtals är rätt grov. Jag har dock lärt mig hantera min stamning för att minimera låsningarna. Jag byter snabbt ord för att komma runt en låsning vilket ibland leder till rött bökiga omformuleringar. ”Gå och köpa mjölk” skulle praktiskt taget kunna bli ”ta en vända och köpa kalvdricka till frukosten”. Jag har fortfarande fler alternativ på mat när jag går på restaurang om det skulle vara så att det första alternativet skiter sig. Jag vet alltså inte själv vad jag ska beställa förrän servitrisen tagit beställningen. En krydda i vardagen kan tyckas.

Barnen älskar när läser böcker för dem. En metod jag använt för att undvika låsningar när jag läser är att ta roller och dramatisera. Denna metod har jag även använt vid muntliga framföranden på universitetet. Jag intar en roll som inte är Dennis Nyheim men som för åhörarna ligger så passa nära mig själv att ingen egentligen märker något. Det har räddat mig flertalet gånger.

Stamma som barn

Om jag nu få ge råd till föräldrar med barn som stammar, utan att ange mig för att vara expert på området.

Gör ingen stor grej av det hela. Prata bara om det om barnet själv verkar må dåligt eller säger något om det. Låt allting vara som vanligt och låt barnet få prata klart. Avbryt inte med att säga något i stil med ”Det är ingen fara, jag väntar.” för orden kommer inte komma snabbare för det. Visa med kroppen att du fortfarande lyssnar som om inget hade hänt.

Insatser finns att tillgå men jag tror personligen att det är värt att vänta till barnet börjat skolan. Det kan vara en del i en utvecklingsfas och det är ingen idé att bekräfta ett problem innan det blir ett. Att stamma är ett socialt begränsande handikapp som inte behöver uppmärksammas så länge barnet inte upplever det som ett hinder i sin kommunikation.

Läs gärna

STAMNING, FRÅGOR OCH KOMMENTARER  

där jag lyfter fram och besvarar frågorna kring detta blogginlägg.

Jag tar gärna emot era erfarenheter om stammande barn osv. Intressant att veta hur ni gjort/skulle göra.

 – Dennis