Mitt namn ger mig ångest

Under hela mitt liv eller så länge som jag kan minnas har jag mått mindre bra för att jag stammar. Många situationer undveks i rädslan för att börja stamma. Min stamning har begränsat mig i mina kontakter med nya människor.

Jag undvek situationer där jag behövde prata med människor jag inte kände mig trygg med. Jag undvek så långt jag bara kunde alla former av telefonsamtal till människor/institutioner jag inte hade en etablerad relation med.

Det kunde hända  att folk la på telefonen för att de trodde att samtalet bröts, när det egentligen var jag som efter ”Hej, jag heter….” fastnade på Dennis.

Fanns det en informationsdisk eller reception att besöka gjorde jag hellre det. Jag kunde ju inte gärna bli bortkopplad när personen stod framför mig. Väl där kunde jag stå och hacka eller sträcka ut tungan till den jag behövde prata med. Hellre det än att någon la på telefonen i örat på mig medan jag kämpade med att presentera mig. Det går ju inte att ”lägga på luren” mot någon som står framför en.

Stamning, demin,

Därför hatar jag mitt namn

Missförstå mig inte nu. Jag har aldrig velat byta namn egentligen även om tanken slagit mig några gånger. Jag är Dennis och identifierar mig som Dennis. Däremot hatar jag vad som händer mitt tal kring mitt namn. För mig har ord som börjar på D eller som har en betoning på D eller T varit mina största fiender. Det är oftast här jag stammar och låser mig i mitt tal. Därför blir det nästan alltid jobbigt kring mitt namn.

Utbildningar, tillställningar och möten där det skett en presentationsrunda inledningsvis har varit fyllda med ångest. Jag har svårt att konsentrera mig på vad andra heter under rundan. Jag sitter istället själv och laddar upp för att hitta det rätta flytet inom mig för att på ett smidigt sätt kunna presentera mig. Det spelar ingen roll om jag inleder rundan eller inte. Är jag först ut är pulsen av nervositeten redan för hög för att jag ska kunna fokusera på resten av rundan. Oron för hur min presentation påverkat det första intrycket av mig gnager på självkänslan och jag förbannar mitt namn och det sociala handikapp det innebär att stamma.

Min strategi för att inte stamma vid Dennis har varit att säga ”Jag heter Dennis” och liksom glida över till Dennis lite melodiöst. När telefonen ringer svarar jag oftast ”A’ Dennis” som i, ”Ja, du pratar med Dennis” eller ”Ja, det är Dennis här.” 

Jag jobbar dagligen på strategier och lösningar för att minimera min stamning. Den stör mig trots att jag vet att det bästa vore om jag bara accepterade den och var bekväm i den jag är.

Läs gärna Amanda Westers inlägg om stamning. Väldigt fint skrivet.

/ Dennis

Vad gör jag nu? Mitt barn har börjat stamma

Jag skrev tidigare i bloggens historia om hur det är att stamma. Bakgrunden var ett sms från Sara som berättade om hur Affe blivit ledsen när han inte kunde få fram vad han skulle säga.

”Det går inte, jag kan inte säga något.” sa han frustrerat.

Idag har han inga problem med sitt tal och pratar och argumenterar mer än vi ibland kanske orkar höra. Självklart med glimten i ögat.

Små barn som stammar

Stamning är rätt vanligt hos små barn och det kan komma och gå genom olika utvecklingsfaser i ett barns liv. Tidigare under en utvecklingsfas hos den då lilla storebrodern i familjen var det som att orden fastnade i upprepningar innan han kunde komma vidare. Vissa gånger blajade han till det och försökte göra sig rolig med att säga orden på olika sätt innan han kom vidare. Andra gånger såg jag hur han riktigt kämpade för att komma vidare med det han vill säga och hur han blev frustrerad när det inte gick. Dessa gånger fortsatte jag att lyssna på honom som om inget hade hänt. Jag gjorde ingen grej av det utan väntade med spänning på vad han skulle säga. Jag försökte med mitt kroppsspråk visa att jag verkligen ville veta vad han skulle säga och att jag inte alls var bekymrad över att orden inte kom direkt.

Papapbloggen

Inom mig är var dock ett rykande inferno av känslor och gamla minnen som döl upp, trots att jag vet att det förmodligen bara är en fas barn går igenom i livet. Det var sommarlov och rutinerna var inte som de brukade med förskola och dagarna hemma med mamma och lillasyster. Kanske var det stressen över nya rutiner, kanske var det en utvecklingsfas eller så hade han börjat stamma permanent.

Nu vet vi att det bara var en fas i hans liv, vilket känns väldigt bra för hans skull.

Har nedan sammanställer jag lite information kring barn och stamning.

  • Vad är stamning?
  • Vad kan orsaka stamning?
  • Hur kan vi hjälpa till att kontrollera stamningen? 

Vad är stamning och vad kan orsaka stamning?

Stamning brukar yttra sig som en kommunikationsstörning där flytet i ett barns tal störs genom upprepningar av ord, ljud eller låsningar på olika stavelser i ord. Det är även vanligt att barn och vuxna tar till sig olika tics när de pratar för att försöka minska stamningen.

Stamning kan vara genetisk och genom forskning har man lyckats isolera tre muterade gener som är gemensamma för vuxna som stammar. Det kan även bero på en försenad utveckling hos barnet som speglar sig i en försenad talutveckling med stamnings som följd.

Tidigare har psykologiska faktorer  ansetts vara en faktor till stamning där stress, oro eller prata framför en större grupp orsakat stamningen. Nu vet vi att dessa faktorer inte i sig är orsaken till stamning men de kan förstärka stamningen hos en person som tidigare stammar.

Källor angivna av eHow.

Hur kan jag hjälpa mitt stammande barn?

Stamning är vanligt hos barn mellan 2 och 5 år vilket är en tid då de utvecklar och finslipar sina kommunikationsförmågor. Som förälder finns det några olika saker du kan göra för att hjälpa ditt stammande barn.

mitt barn stammat

  1. Visa barnet att de inte behöver skynda i sitt tal. Genom att tala lugnt och ta små kortare pauser visar du att talet inte behöver gå fort. När du pratar med ditt barn kan du undvika att ge snabba svar för att sätta en lägre talhastighet.
  2. Koncentrera dig på att lyssna på vad barnet säger och låtsats som att du inte märker att barnet stammar. Om du inte gör någon grej av det kanske barnet inte gör det inom den närmsta tiden heller.
  3. Be INTE barnet att sakta ner talet eller ta ett djupt andetag. Barnet stressar inte med flit. Det är sällan fysiologiska orsaker bakom stamningen. Låt barnet ta sig fram i sitt tal själv om denne inte ber om hjälp.
  4. Ge barnet din fulla uppmärksamhet i att samtala med dig några gånger om dagen. Det är kanske lättare sagt än gjort men försök få åtminstone någon stund om dagen där barnet får utrymme att prata lugnt och samlat med dig. Tala då lugnt och sansat tillbaka till barnet och visa en lugn och avslappnad samtalston.
  5. Berätta för syskon till barnet om stamning och varför syskonets tal ibland hakar upp sig. Sätt upp tydliga regler kring att reta den som stammar. (Jag och min lillasyster har retats och fightats som alla syskon mer eller mindre gör. Men aldrig har hon retat mig för stamning. Trots att våra föräldrar inte specifikt talat direkt om min stamning som barn.) 
  6. Boosta ditt barn med självförtroende inom områden hen har fallenhet för. Stamning kan påverka barnets självkänsla och att stärka självkänslan inom andra områden kan ta udden av det negativa känslorna av stamningen.
  7. Om stamningen fortsätter efter 5 års ålder kan det vara bra att kontakta en logoped. Jag antar att BVC eller er lokala hälsocentral kan guida er rätt.

KBT och hantering av olika sinnesstämningar kan hjälpa

Jag vill av egna erfarenheter tro att stamningen går att lindra på ett mentalt plan, både för barn och vuxna. Det finns psykologer som hävdar att en viss form av KBT-behandling kan hjälpa. Jag själv skulle vilja påstå att jag stammar mer eller mindre i olika sinnesstämningar. Dessa är självklart svåra att  styra helt på egen hand som vuxen, ännu svårare som barn. Men om vi som föräldrar kan sätta en behaglig stämning kring talet, kan vi förmodligen hjälpa barnet.

Jag har även skrivit inlägget Mitt namn ger mig ångest som handlar om min relation till mitt namn.

Dennis

Stamning frågor och kommentarer

Upp till ytan – Premiär

När vi hade bloggen på blogg.se startade vi en kategori där vi lyfte upp bra kommentarer till ett inlägg. Tisdagens inlägg tog vår blogg ytterligare en nivå i antalet läsare. Tack så mycket! För att uppmärksamma de fina kommentarerna väljer vi nu ut några av dessa för det återkommande inslaget Upp till ytan. Bra kommentarer förtjänar mer än att bara synas längst ner efter ett inlägg. I detta inlägg följer även våra svar.

 

Natajsa skrev:

Hej.
Jag stammar själv och har en son som stammar. Han är nu 6 år och har stammat i 4. Det du skriver om din egen stamning låter som något jag själv skulle säga. Idag tog det t.ex. 1 minut att säga mitt namn och jag hatar det verkligen. Det gör så ont i mig och då vill jag inte ens tänka på hur min son känner det som stammar så mycket värre än mig. Just nu är det inte många stammingsfria ord han har.
Hoppas det blir bra för dig och sonen. (Bonussonen, Lattefarsors anmärkning)

Dennis svar:

Hej Natasja,

Fint av dig att dela med dig. Det kan vara ett helvete att inte kunna säga det en önskar. Just namnet är det värsta. Du kan ju inte gärna hitta på ett annat namn än det du heter.

Jag har försökt med ‘ennis och hoppats att folk ska höra Dennis men det har aldrig fallit ut bra.

Hos frisören presenterade jag med en gång som Andreas (mitt mellannamn). Tänkte att det räckte med att presentera mig. Hon bryr sig inte om vad jag heter.

Det jobbiga var att hon pratade jättemycket med mig och tillkallade mig flera gånger som Andreas. Kändes väldigt märkligt att sitta och höra någon kalla mig för mitt andranamn tio gånger på 30min.

Olov skrev:

Jag gissar och antar att som så många andra personliga företeelser så är upplevs och utspelas stamning olika för olika personer,och svaret blir inte ett svar för alla stammande, dock vill jag ändå ställa frågan: Om lyssnaren kan gissa vilket ord som ska sägas när stamningen anfaller, och säga det, upplever du det som otrevligt?

Dennis svar: 

Hej Olov,
Tack för en bra fråga. Definitivt något jag borde tänkt på att skriva mer om i inlägget.

Det finns situationer när det kört ihop sig så pass mycket att jag mer än gärna hade velat att den/de som lyssnar fyllt i vad jag ska säga. Men varje gång det hänt har jag känt mig dum som inte kunnat föra min talan själv. Inte för att jag stått handfallen utan för att jag givit vika för mottagarens brist på respekt mot mig och det jag vill få sagt.

Det finns ett par människor i mitt liv som jag kan be fylla i när jag stammar. Jag brukar då kunna säga något i stil med. ”Nä! Nu orkar jag inte mer. Du vet vad jag menar.” och så fortsätter samtalet som om inget hade hänt.

Birgitta skrev:

När jag läser din berättelse så kom jag att tänka på min pappa. Han stammade , men när jag tänker tillbaka så undrar jag om det inte blev mindre eller nästan inte alls när han blev äldre. Är det så tror du eller blev vi så vana vid det att vi inte tänkte på det tror du? Det är väl inte lätt att svara på, men det var i alla fall väldigt intressant att läsa vad du skrev./Bitte

Dennis svar:

Personligen upplever jag att mitt stammande minskat med åren. Om det beror på att jag funnit strategier runt den eller om den minskat av sig själv är jag inte helt säker på.

Ibland upplever jag att det mest handlar om min självkänsla i en situationen. Om det är min ökade självkänsla som minskat stamningen eller tvärtom kan jag inte svara på rakt av.

Ricard skrev:

Riktigt bra läsning :) Jag själv har stammat sen jag började prata, är 24 år idag. Kan säga att dom första åren på lågstadiet var hemska, lärare som inte förstod problemet och mycket mobbning ifrån andra elever. Jag bytte skola när jag började i åk 3 och i den klassen var det en till som stammade. Där vände det för mig, klasskamrater som lyssnade och förstod vad det var. Jag började även gå hos en logoped men att sitta och spela spel vad inte min grej. När jag blev lite äldre runt 15 år då började jag att acceptera mitt handikapp.

För kanske fyra år sen gjorde jag något som jag inte är stolt över alls. Jag hade fått i mig alkohol och stod och pratade på en fest, jag börjar naturligtvis stamma och en person börjar reta och härma mig. Det brann till för mig ganska ordentligt och det slutade i ett rejält slagsmål. Men! Personen i fråga kom och bad om ursäkt dagen efter och sa att om han var i mitt ställa hade han nog gjort samma sak, kan tillägga att idag är vi väldigt bra kompisar :)

Nu för tiden om jag träffar nytt folk så brukar jag tala om att jag stammar och då blir folk intresserade och sen bryr dom sig inte. Kontentan av det hela är att när man stammar och är ung, speciellt i skolan, så är livet pest och pina för ingen förstår att det tar längre tid att prata. Nu när man är äldre accepterar folk det på ett helt annat sett:)

En sak till: Jag går under filosofin att om du inte accepterar att jag stammar så behöver vi aldrig prata med varandra och du har ingenting i mitt liv att göra :) INGEN MÄNNISKA ÄR PERFEKT! Men vi som stammar har oftast en känslosammare själ och är väldigt bra på att lyssna på andra som har problem :)

Vill avsluta med att det var väldigt skönt att få skriva av sig det här :) Hoppas att någon orkar läsa :p Haha

Dennis svar:

Rickard. Väldigt intressant berättelse. Jag själv har aldrig hamnat i slagsmål för att någon sagt något. Jag är mer av den skamfulla personen som nästan skäms för mig själv när jag inte lyckats.

Din filosofi om att berätta att du stammar har jag inte anammat alltför många gånger. De få gånger jag gjort det har personen sett tillsynes obekväm ut.

Jag har sällan problem att kallprata med folk anonymt. Det är själva första intrycket vid presentationen som gäckar mig. Gissar att jag är rädd för att ge ett ”efterblivet” intryck eller vid festliga tillfällen att jag ska verka redigt onykter.

Har blivit nekad alkohol på krogen. Spik nykter. Men efter några låsningar vid beställningen ledde till barstopp. Klockan var inte ens elva.

Åter igen tack för att du delade med dig. Det kan vara skönt för andra i vår sitts att läsa.

/ Dennis

Busiga Bebben

Hur är det att stamma? | Stamning, ett begränsande handikapp

Stamma, ett socialt begränsande handikapp

Lattefarsor om stamning och hur det är att stammaSvaret kom fort. Hur är det att stamma? Jo, det är ett socialt begränsande handikapp. Jag tänkte inte nöja mig där. Efter att ha mött stamningen här hemma i vardagen ville jag ta upp det i ett blogginlägg.

Idag fick jag ett sms från Sara där hon berättade att storebror hade blivit väldigt upprörd efter att han fastnat i en stamning. Han skulle berätta något och det ville sig inte. Efter mycket stakande sa han till sist.

Det går inte, jag kan inte säga något.

Det skar ihop för mig på jobbet när jag läste meddelandet. Några tårar föll medan jag planerade morgondagens schema för eleverna på fritids. Inte enbart för sms’et utan för vad det väckte för känslor och minnen i mig från min egen barndom. Nu behöver detta inte betyda att storebror går samma väg. Många yngre barn stammar när de är små och det är något som växer bort.

Det var orden ”det går inte, jag kan inte säga något” som
satte igång allt. Känslan av att bli/vara begränsad i sitt tal under olika emotionella tillstånd. Tänk att vara riktigt arg på någon och bli begränsad i sitt verbala språk. Så frustrerande!

 

Vad är stamning?

Stamning innebär att den som talar fastnar på ett eller flera ord. Det kan te sig som tvära låsningar, upprepande av ett eller flera ord och inte allt för sällan även i kombination med olika tics. Vad stamning beror på är det ingen som med 100% kan säga. Vissa tror att det är fysiologiska orsaker bakom stamning medan andra tror på psykologiska. Helt klart står i alla fall att forskningen bakom stamning inte är särskilt stor.

En inte helt vild gissning är att det inte finns speciellt mycket pengar att tjäna på att lösa mysteriet stamning till skillnad från till exempel forskning på hörsel. Forskning på hörsel och hörselhjälpmedel har en marknad för både hörapparater och inplantat. En marknad där det finns pengar att tjäna både på operationer och försäljning av hjälpmedel. Men vem tjänar pengar på att underlätta för en person som stammar?

För mig har stamning genom tonåren varit att undvika telefonsamtal. Jag gick hellre tre kilometer för att ”råka” gå förbi kansliet och meddela att jag kommer delta på ett fotbollsläger. För mig innebar stamningen att jag hellre beställde en Fanta för att Coca Cola var svårare att säga. Likaså blev det oftare Hawaii än en Capricciosa av samma anledning. För mig innebar stamningen att jag alltid hade ont i magen dagarna innan ett muntligt framträdande i skolan. Jag har under åren lärt mig att med synonymer komma runt de ord jag oftast fastnar på. Min utveckling i engelska tog aldrig någon jättefart då prata engelska var än mer jobbigt än på svenska. På engelskan hade jag inte heller lika många synonymer att ta till som strategi, vilket hämmade mig.

Ett socialt begränsande handikapp

Stamning stamma

Att presentera mig för främmande sällskap under olika tillställningar har nästan alltid varit kopplat till ångest. Inledning av fester var och är fortfarande stundtals en pina. Tänk att skaka hand för att presentera dig för någon och det enda du får fram är några smackande ljud innan DENNIS kommer utskjutande som en raket ur munnen. Mottagaren ser nästan alltid förvånad ut och hade jag fått en femma för varje gång någon frågat mig om jag glömt bort mitt namn hade jag idag varit en rik man. Eller varför inte alla de gånger den jag presenterat mig för gjort en grimas åt mig för att tungan stuckit ut när jag inte fått fram mitt namn tillräckligt fort.

Stamningen har fått mig att göra små justeringar i min dialekt för att ”lura stamningen” och på så sätt fått talet att flyta på bättre. Men så efter ett tag blir justeringen en vardag och jag blir tvungen att hitta på någon ny metod för att lura stamningen.

Min stamning innebar i unga år möten med logopeder, vissa bra andra mindre bra. På högstadiet hade jag ”hjälp” av en logoped som försökte härma mig för att förstå hur jag stammade. Jag fick därefter ett kompendium om stamning för att ta hem och läsa på. Det blev några nästan stamningsfria möten innan jag blev klar med henne. Jag kunde ju inte gärna stamma på beställning.

Ibland tror jag att stamningen räddat mig från konflikter och handgemäng. Vassa hårda repliker har fastnat på tungan och istället för att en snyting har jag fått någon gliring och sen var det bra.

Stamningen gör mig stundtals verbalt kreativ

Nu i vuxen ålder finns stamningen fortfarande kvar. Jag upplever den fortsatt som ett hinder i min vardag och jag anser att den stundtals är rätt grov. Jag har dock lärt mig hantera min stamning för att minimera låsningarna. Jag byter snabbt ord för att komma runt en låsning vilket ibland leder till rött bökiga omformuleringar. ”Gå och köpa mjölk” skulle praktiskt taget kunna bli ”ta en vända och köpa kalvdricka till frukosten”. Jag har fortfarande fler alternativ på mat när jag går på restaurang om det skulle vara så att det första alternativet skiter sig. Jag vet alltså inte själv vad jag ska beställa förrän servitrisen tagit beställningen. En krydda i vardagen kan tyckas.

Barnen älskar när läser böcker för dem. En metod jag använt för att undvika låsningar när jag läser är att ta roller och dramatisera. Denna metod har jag även använt vid muntliga framföranden på universitetet. Jag intar en roll som inte är Dennis Nyheim men som för åhörarna ligger så passa nära mig själv att ingen egentligen märker något. Det har räddat mig flertalet gånger.

Stamma som barn

Om jag nu få ge råd till föräldrar med barn som stammar, utan att ange mig för att vara expert på området.

Gör ingen stor grej av det hela. Prata bara om det om barnet själv verkar må dåligt eller säger något om det. Låt allting vara som vanligt och låt barnet få prata klart. Avbryt inte med att säga något i stil med ”Det är ingen fara, jag väntar.” för orden kommer inte komma snabbare för det. Visa med kroppen att du fortfarande lyssnar som om inget hade hänt.

Insatser finns att tillgå men jag tror personligen att det är värt att vänta till barnet börjat skolan. Det kan vara en del i en utvecklingsfas och det är ingen idé att bekräfta ett problem innan det blir ett. Att stamma är ett socialt begränsande handikapp som inte behöver uppmärksammas så länge barnet inte upplever det som ett hinder i sin kommunikation.

Läs gärna

STAMNING, FRÅGOR OCH KOMMENTARER  

där jag lyfter fram och besvarar frågorna kring detta blogginlägg.

Jag tar gärna emot era erfarenheter om stammande barn osv. Intressant att veta hur ni gjort/skulle göra.

 – Dennis