Publicerat

Alla dessa hårda ord.

Jag är för tillfället inte nöjd med föräldern Dennis. Det känns som att det mesta utmynnar i konflikter. Det ena barnet vill inte sova med mig utan konflikt medan det andra inte vill kliva upp på morgonen utan konflikt. 

Vad gör jag för fel?

Jag skulle aldrig bli den föräldern som hotade med indraget lördagsgodis. Jag skulle aldrig bli den föräldern som tog tag i mitt barn och flyttade hen från plats A till B. Jag skulle aldrig bli den föräldern som satte barnet i ”time-out”

(Läs gärna mina tidigare inlägg om just time-out, det blev en mini-debatt mellan mig och Christoffer). 

Jag skulle heller aldrig säga något nedlåtande till mina barn när det kommer till dispyter med barnen. 

Hej då, nu vill jag inte vara med dig när du gör så! 

Jag har till och med skrivit inlägg om 6 BRA TIPS FÖR ATT HANTERA ARGA BARN  men att leva som jag lär har inte varit min styrka på sistone. Det ser väldigt bra ut i text men när jag väl står där i kaoset slår hjärnan slint.

Jag behöver åter lära mig att backa ur situationen emotionellt och bara tänka ur perspektivet: Barnens bästa. 

Hur jag ska få till detta alla trötta morgnar och sena kvällar verkar dock bli en obesvarad gåta ett tag framöver. 

/ Dennis 

Publicerat

Ett sista inlägg om time outs

Först vill jag säga att jag inte tvivlar ett dugg på din förmåga att delta i uppfostringen av storebror, Dennis. Det har verkligen inte varit min mening att få dig att tro det.

Som svar på min bloggkollegas inlägg nummer två i time out-frågan igår kväll skulle jag vilja börja med att ifrågasätt själva begreppet time out. Min första fråga blir således, är begreppet time out varumärkesskyddat och tvunget att användas med en förutbestämd uppsättning regler som innefattar isolerat barn utan modifikation? För mig är det precis som alla andra uppfostringsmetoder upp till varje familj att användas på sätt som fungerar för dem. Där kanske vi har problemet? Att det setts som en universallösning som genom användande på så sätt som det beskrivs i nanny-tv ska få barnet att förstå vad man menar? Som jag skrev i mitt förra inlägg ligger ett stort ansvar på föräldrarna att se till att barnet förstår varför det blir bestraffat/får ta konsekvensen eller vad man nu vill kalla det.

Som sagt anser jag heller inte att en time out ska användas för minsta lilla sak (till exempel icke uppäten blodpudding eller sandalgråt), då detta skulle leda till ett oändligt antal time outs. Däremot tycker jag att det känns helt okej när det handlar om att barnet gjort någon annan illa eller när hen medvetet gör saker som man tidigare förklarat som inte okej.

Sen undrar jag, om det inte är okej med bestraffning i form av en time out där barnet får sitta ner och lugna sig, är det då okej med bestraffning i form av utebliven fruktstund eller att ta bort någon av barnets leksaker för att hen betett sig illa? Var går gränsen? Om en stund med gråt i ett avskilt rum kan anses vara psykiskt nedtryckande, är det inte samma sak med den uteblivna frukten? Jag tror att det är viktigt att komma ihåg att lite gråt inte är farligt. Självklart får en bestraffning inte innefatta psykiskt eller fysiskt nedtryckande av barnet. Och i min tolkning av time outs finns det inget sånt element.

Som tillägg vill jag säga att jag inte tror att akademisk forskning står sig mot att känna av vad som faktiskt fungerar med sitt eget barn. Det som fungerar för en familj är inte garanterat att fungera i andra. I mitt och S fall kan det visa sig att time outs inte fungerar över huvud taget, vi kanske inte ens provar det alls. Men det viktigaste tror jag är att inte vara så snabb att döma andra för vilka metoder som fungerar för dem.

Det här ämnet är verkligen en vattendelare, det är då säkert.
//Christoffer

Publicerat

Replik av Dennis Time out rond 2

Här kommer min replik på vad som i historieböckerna kommer att benämnas som ”Latte-Debatten” eller varför inte, ”Latte-slaget på Blogg.se”.

Alla har vi våra uppfattningar om barnuppfostran och var och en har rätt att uppfostra sitt barn så som en själv upplever som det bästa för barnet.

Jag håller inte med Christoffer om att diskutera uppfostringsmetoder är naivt om man inte redan har 3-4 barn och 12 barnbarn. Jag tycker att man kan följa debatterna som finns kring barnuppfostran och ta ställning till de metoder som verkar ligga närmast ens personliga värderingar. Det finns tonvis med forskning på området varför inte ta del av den och bilda en egen åsikt.

Det Christoffer verkar förespråka i sitt inlägg är en Time-out Light där barnet inte trycks ner psykiskt eller fysiskt.

Är det då en time-out eller är det en omskrivning av det jag tidigare skrev om, fast beslutet att behålla termen time-out av princip?

Ett barn i affekt (till exempel ett argt barn) lyfts ur situationen med tvång för att sitta still i 2-6 minuter beroende på ålder. Ett barn i affekt ska alltså förstå detta som en konsekvens av ett icke önskvärt beteende och inte som en bestraffning. Förespråkare av time-outs hävdar att barnet ska sitta i ett tomt tråkigt rum. Att kalla det en konsekvens och inte en bestraffning är att leka med orden enligt mig. Det är att sätta barnet i skamvrån och sen förklara för barnet varför det fick vara där. Time-outs kan skapa ångestkänslor hos barn som inte förstår konsekvensen. Är inte det ett psykiskt övergrepp? (Pedagogiska Magasinet om Skamvråns återkomst)

Nu har jag svårt att tro att Christoffer i grund och botten kommer att frysa ut sin framtida 2-åring i två minuter för att hen inte äter sin blodpudding eller skriker när hen inte får ha sandaler på sig ute när det är minusgrader. Jag tror även att Christoffer egentligen förstod jämförelsen mellan barn och kriminella men jag förtydligar ändå. Min jämförelse handlar om att bestraffning i grunden varken gynnar barn eller vuxna. Straff i inlärningssyfte fungerar sällan, då straffet inte är tillräckligt tydligt kopplat till beteendet. Däremot förknippas bestraffningen oftare med personen som utsätter barnet för straffet vilket då skulle kunna skada relationen dem emellan (Psykologiguiden om bestraffning).

Time-outs för upprörda barn (barn i affekt) om än i några minuter talar om för barnet att beteendet var fel men inte vad barnet skulle ha gjort istället. I time-outs talar vi om för barnet efter att det ha fått skämmas en stund vad det skulle gjort istället och varför. Åter igen, att tillfoga våra barn skam och ånger när de är så små är enligt mig ingen konsekvensinlärning utan en bestraffning. Om barnet bara kopplar time-outen med det felaktiga beteendet och inte förstår vad han/hon skulle gjort istället, vad är då poängen med att ha en time-out? Markera vad som är rätt och fel kan man göra utan att bestraffa sitt barn.

”Viktigt är också att barnet förstår att time-outen inte innebär att föräldrarna älskar hen mindre. Det får inte leda till obehag på så sätt.”

Är det inte obehagligt att lämnas ensam när man är som mest upprörd och inte vet vad man ska göra med alla känslor som bubblar i en?

Avslutningsvis.

Det handlar inte om att vara pappa eller biologisk förälder heller för den delen. Det handlar enligt mig om att vara en god förebild för så väl dina barn, bonusbarn eller elever på dagis och fritidshem.

Nu börjar denna långfredag lida mot sitt slut och bredvid mig här i soffan som vi bäddats ner i snarkar sambo och bonuspojken ikapp.

Som en gammal trogen akademiker valde jag att länka till källor för att lämna lite tryck i mina ”argument”. De skulle kanske inte godkännas i en vetenskaplig tidskrift, men de är lättlästa för den som vill läsa lite närmare om varför bestraffningar och time-outs är mindre bra.

Därför fungerar inte bestraffning
http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?ID=283&bestraffning_fungerar_inte

Skamvråns återkomst (om varför time-outs inte är att föredra)
http://www.lararnasnyheter.se/pedagogiska-magasinet/2007/02/13/skamvrans-aterkomst

/ Dennis

Publicerat

Time out: Rond 2 Replik

I det här inlägget tänker jag bemöta Dennis inlägg från igår kring Time-out som uppfostringsmetod. Är det något jag och Dennis gillar är det att debattera och munhuggas, vi kommer ofta överens, men när vi inte gör det så låter vi den andra veta det! 😉

Att skriva om olika uppfostringsmetoders vara eller icke vara kan verka naivt när ingen av oss ännu har erfarenhet av att vara pappa själva. Detta trots Dennis försprång på mig i och med storebror i deras lilla familj. Däremot tror jag det är viktigt att börja fundera kring hur vi vill ha det i vår familj och så vidare.

Personligen tror jag att Time-outs kan vara en lika väl fungerande uppfostringsmetod som alla andra som inte innefattar att psykiskt eller fysiskt trycka ner barnet. Jag tycker att det är viktigt att markera rätt och fel, dra tydliga gränser och på så sätt hjälpa barnet att förstå och anamma önskvärda beteenden. Det är precis det som uppfostring går ut på, att ge barnet de verktyg som hen behöver för att med starkt självförtroende och självkänsla ta sig an världen. Tolka mig rätt när jag skriver önskvärda beteenden, förutom att barnet måste lära sig att inte göra andra människor illa, varken fysiskt eller psykiskt kan det handla om i princip vad som helst. Givetvis är det viktigt att välja sina tillfällen att använda time-outs, så det inte blir för minsta lilla grej, eller för saker som barnet faktiskt måste få göra på sitt eget sätt. Viktigt är också att barnet förstår att time-outen inte innebär att föräldrarna älskar hen mindre. Det får inte leda till obehag på så sätt.

Jag och S diskuterade detta här hemma igår kväll, och hon berättade att hennes Au-pairfamilj i USA använde sig av Time-outs med sina barn när de växte upp. Detta innebar att de fick gå till sitt rum (eller vilken plats föräldrarna nu bestämt) och sitta stilla till dess time-outen var över. För varje år äldre barnen blev fick de en extra minut när de av olika anledningar hade gjort sig förtjänta av det. Den yngsta pojken på tre år fick tre minuters betänketid när han gjort något dumt, medan storebror som är två år äldre fick fem minuter. Det kunde handla om allt från att de slagit sina syskon till att de skvätte vatten över hela badrumsgolvet efter fjärde tillsägelsen. Varje gång de fick en time-out så förklarade föräldrarna (eller S när hon hade hand om dem) vad de gjort för att förtjäna ”straffet” och när tiden var över försökte de försäkra sig om att barnen förstått, sen var det inget mer med det. Givetvis är det här inget som fungerar i varje familj, men för dem fungerade det.

Visst, det kanske går till på ett hårt sätt i Super-Nanny-TV, men meningen med en Time-out i min värld är inte att ”ta den enkla utvägen” genom att skicka iväg barnet till sitt rum eller en förutbestämd skamvrå utan att förklara varför. Detta är något som är viktigt att komma ihåg eftersom ett stort ansvar fortfarande ligger på mig som förälder att få barnet att förstå vad hen gjort för fel. Det handlar om att ge barnet ett konsekvenstänkande och skapa en förståelse för att man måste ta ansvar för sina handlingar.

Vilken metod jag och S kommer att använda när den dagen kommer har vi inte bestämt än, men det vore spännande att få veta vad ni som läser tycker om detta, och vilken metod ni använder er av. Kommentera gärna!

Förresten, Dennis. Är det inte lite hårt att jämföra barn med återfallsförbrytare?
Glad påsk!
//Christoffer

Publicerat

Time out som uppfostran

Jag såg häromdagen ett föräldraprogram på tv där det framgick att föräldrarna använde uppfostringsmetoden time-out. Användande av metoden sköt i taket under tv-seriern Supernannys frammarsch för några år sedan. 

Vad tycker ni om metoden?

Använder ni den?

Time-out i korthet

Om barnet inte gör som du säger eller lyssnar på dig.

”Uppfostraren” börjar räkna till tre och om barnet inte har ändrat sitt beteende innan räkning nått tre blir barnet flyttat, förvisat till en förutbestämd plats. Barnets negativa beteende bestraffas med en time-out där det ska fundera på hur det ska uppträda. Barnet ska sedan komma tillbaka med ett korrekt beteende samt på något sätt be om ursäkt.

Lite som gamla tiders skamvrå. Du sätter din treåring avskilt för att han/hon ska förstå att beteendet var fel.

Så vad nu?

Om det inte framgått, är jag själv inte en förutspråkare av Time out i teorin. Även om jag någon gång ber Storebror gå iväg tills han lugnat sig.

Överge ett barn och låta det själv hantera det problemskapande beteendet som bestraffning är enligt mig inget bra sätt att uppfostra på. Hur många treåringar i ”skamvrån” tror ni förstår konsekvensen av sitt handlande? Möjligtvis blir de avskräckta utan att förstå varför. Möjligtvis blir det barn som gör fel när du inte ser på för att undvika bestraffning.

Studier visar att bestraffningar i grunden har dålig inverkan långsiktigt på människan. Ja, en hög grad av de som sitter i fängelse blir återfallsförbrytare, om vi nu ska ta extremfallen

Så varför bestraffas barn med metoder som time-out? Vet vi inte bättre?

Lättare sagt än gjort?

Så här tänker jag kring ”time-out”.

Barnet gör fel och du vill efter mycket tjat visa på att det är ett beteende som inte är accepterat.

Är det då en time-out du är ute efter, var då tillsammans med barnet under ”time-outen”. Byt miljö och försök när barnet lugnat sig att prata med det och förklara varför du tycker att beteendet är felaktigt.

Jag tycker att det är vår skyldighet som förälder att hjälpa barnen reda ut deras problem istället för att lämna dem att lösa det på egen hand. På så sätt tror jag vi kan lära våra barn att lösa sina problem på egen hand framöver.

Och på så sätt får vi trygga barn.

En kort bra föreläsning om att hantera barn som bråkar finner ni här.

/Dennis