Märkligt ordval fick hjärtat att hoppa upp i halsgropen

Under graviditeten så har det kommit en del grodor, både från oss som föräldrar men också från diverse instanser vi varit i kontakt med samt vänner och familj.
Här följer en av dessa som fick mig att haja till.

Avdelning: Sätta hjärtat i halsgropen

Tid och plats: Ultraljud nummer två 17 februari (vecka 41+5) speciallistmödravården.

Vi har precis kommit in till ultraljudet, barnmorskan har smort in Kajsas mage och startat upp apparaturen. Vi får upp en fin ultraljudsbild på skärmen när barnmorskan säger följande

”…och här tickar hjärtat… men… vad konstigt det ser ut…”

Va! Vad då!?

Tydligen hade upplysningen på hennes tangentbord blivit avstängd så att hon inte såg vilken tangent hon skulle trycka på, vi tror inte riktigt hon förstod vad det ordvalet fick oss att känna just där och då. Men det visade sig ju att allt var bra med bäbisen.

/ Daniel

I väntans tider…

Idag så var vi på vårt andra ultraljud för den här graviditeten, och på torsdag ska vi eventuellt på ultraljud nummer tre. Ultraljuden i sig är en lätt surrealistisk känsla, det var på första ultraljudet som graviditeten på något sätt blev ”på riktigt” för mig som partner, visst jag hade känt någon enstaka liten spark och det hade märkts lite på att Kajsa var väldigt trött och kräktes en del men, det var en väldigt omvälvande känsla och en otroligt häftig upplevelse som man hade velat återuppleva en tre-fyra gånger veckorna efteråt.

Nu, när vi väl får ultraljud nummer två, och eventuellt tre, så är det inte riktigt samma goda glada känsla i kroppen. Anledningen till att vi behövt göra fler ultraljud är att vi just nu befinner oss i vecka 41+5, vi har gått över beräknad födsel med 13 dagar. I det läget så är inte längre ultraljuden en häftig och stor milstolpe som det var i vecka 20, i det här läget så är det snarare en lätt känsla av ångest. Full tid har gått, matchen är över och helt plötsligt ska vi in ”Sudden Death”, upp till två veckor över BF är tydligen normalt, men nu har vi som jag förstått det börjar vi närma oss tider som kan vara farligt/skadligt för den lilla parveln, fostervattnet börjar minska och moderkakan har börjat dö sen några veckor tillbaka. Går vi längre än nästa måndag så måste de försöka starta upp förlossningen, och helt plötsligt så har vi börjat manipulera ett förlopp som allra helst ska vara så naturligt som möjligt.

Så även om känslan var minst sagt blandad när vi klev in på speciallistmödravården idag så måste jag säga att jag gick lättad därifrån, ultraljudet var inte riktigt lika häftigt som första gången, men vi fick en väldigt klar och tydlig bild av den lilla skrutten som verkar ha både näsa, läppar och båda sina armar. Fostervattensnivåerna var bra, och i övrigt så verkade barnet vara fullt frisk, Kajsa liknande det som att den låg på chartersemester med all-inklusive, sen efter det fick jag för första gången i mitt liv vara med under en gynundersökning (rätt underlig upplevelse som mest såg smärtsam ut, men det fyller ju en god funktion) där barnmorskan kunde konstatera att livmodertappen nu hade börjat utplånas. Den vetskapen var nog, tillsammans med uppdateringen om att barnet mår bra, den klart bästa. I fredags när Kajsa undersöktes så fastslog den barnmorskan att livmodertappen var både stenhård och vinklad bakåt, information som vid det tillfället lite slog undan benen på min sambo som där och då kände att förlossningen var en evighet bort och att igångsättning kändes som det enda alternativet, den nya informationen gör istället att vi nu med tillförsikt hoppas på en förlossning innan helgen och möjligheten att slippa bli igångsatta.

Är det någon som läser som har erfarenheter av att gå långt över tid som vill dela med sig av sina erfarenheter? Hur tänkte ni kring frågor som igångsättning, kejsarsnitt och att bli överburen? Kommentera gärna.

/Daniel

Stormigt ultraljud 

Mitt kära lilla barn. Idag var dagen då vi fick se dig för första gången. Tidigare har du bara varit små fladder i mammas mage. Så pass små att pappa inte kunnat känna dina små sparkar. Idag fick jag se dig och vilken upplevelse det var.

Vi möttes upp av en vänlig barnmorska som var i tagen att lära sig att göra ultraljud. Hon berättade att vi skulle få två ultraljud idag. Ett av henne och ett av en handledare som skulle kontrollera alla siffror. Till en början såg jag ingenting. Mamma och barnmorskan kvittrade nästan i kapp och berättade att där är en hand och där en fot. Pappa var alldeles för tagen av stunden för att se vad det var som rörde sig där inne. Ja för du var ingen liten sak som bara låg och myste till det. Nej, tvärtom, det var full fart på dig.

Först när barnmorskan visade hjärtat och vi fick höra hjärtljudet trillade polletten ner. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna utan att en salt tår rann ner för kinden. Det var det finaste jag fått uppleva så här långt i mitt liv. Bara genom att skriva dessa rader får mig alldeles varm inombords och glädjetårarna är inte långt borta.

Stormigt ultraljud

Men det hela var inte helt okomplicerat. När handledaren skulle kontrollera ultraljudet genom en egen bedömning fann hon något som fångade hennes uppmärksamhet. I buken fann hon en vätskeansamling i dig. Stämningen gick helt plötsligt från kvitter och glada toner till ett mer spänt tonläge. En oro spred sig i hela kroppen. Nej, vänta, vad nu då?
Jag tittade på din mamma men fick ingen omedelbar kontakt. Det syntes att även hon var orolig. Barnmorskorna pratade tyst sinsemellan och vi kunde urskilja fragment som…

 

”..vi måste titta närmare..”

”..nog bättre om hon får göra det…”.

När vi frågade om något var galet kunde de inte svara oss utan de hänvisade oss till att en läkare skulle få titta på närmare på dig.

Vi blev åter förvisade till väntrummet där känslor av oro och smått panik uppstod. Det kändes som att rummet fylldes av hjälplöshet. Vad gör man i detta läge? Dags att behålla lugnet nu. Mamma är nog också orolig.

”Vad kan det vara?”

”Hur mår du lilla vän?”

En stund senare fick vi komma in i ett annat undersökningsrum för ytterligare ett ultraljud. I lokalen väntade två läkare, vår första barnmorska och en läkarstudent. De började sedan noga syna alla dina vitala delar för se hur du mådde. Tack och lov stod allting rätt till med dig och vår oro dämpades.

För första gången i ditt liv har jag fått känna på hur det är att vara orolig för sitt barn. Så orolig att det gör ont i kroppen. En obehaglig känsla samtidigt som en känsla av kontakt.

Mitt kära barn, jag älskar dig redan till solen, stjärnorna och tillbaka igen.

/ Dennis