Häromdagen skulle jag och Siri gå och hämta bilen på parkeringen. Vi gick och småpratade, balanserade på en trottoar och njöt av det fina vädret. Vi hade med oss en soppåse som skulle slängas längs vägen. På väg in i soprummet möter vi en väldigt kraftig man. Det såg nästan ut som att han hade det lite jobbigt att gå. Siri registrerar mannen och säger strax efter till mig.
– Han ser ut som en pappa.
– Ja, han kanske är en pappa, svarar jag.
Vi slänger vår soppåse och går sedan hand i hand mot bilen. Längs vägen går mannen vi just mött vid soprummet, varpå Siri säger, jag tycker pappan är fu.. jag rycker till i hennes hand lätt markerat och tittar på henne lite bestämt och bekymrat. Jag tänker att jag ska prata med henne om detta när vi kommit till bilen.
Vid bilen säger Siri åter igen något om den fula pappan, varpå jag försöker förklara att det inte är okej att säga så. Jag försöker förklara att andra kan bli ledsna om de blir kallade fula. Jag försöker även lite krystat förklara att det inte finns något som heter fula människor, att alla bara ser olika ut. Jag tror inte hon förstod vad jag försökte få fram och i ärlighetens namn hade inte jag heller förstått mig själv just då.
Ikväll (söndag) låg vi i sängen och läste Lill-Zlatan innan det var dags att sova. I boken säger Ella att Steve har fula byxor. När vi läst klart började Siri fråga om det där med fula byxor, att hon själv skulle bli ledsen om någon sa att hennes byxor var fula och så vidare. Kanske hade hon förstått något av vårt samtal ändå eller så kopplade hon det bara till att ha fina kläder. Jag vet inte.
Hur skulle ni prata med era barn om något liknande?
En granne ringde på dörren, en kille i trettioårsåldern, han var upprörd över hur mycket våra barn låter hela tiden. Jag var ute på balkongen och monterade ihop ett balkongbord inför våren och sommaren när min sambo öppnade dörren.
Jag vet att mina barn springer emellanåt men vad vill du att jag ska göra? Jag kan inte trolla.
Grannen begärde ingen magi men lite pli kunde hon i alla fall ha på barnen. De springer ju och låter hela tiden. Kritiken mot att våra barn mitt på dagen leker och har roligt gjorde henne svarslös. Visst är det så att ett av barnen har extra spring och studs i benen men kom igen. Hela tiden och ha bättre pli på barnen? Det kändes ju inte bättre att vi precis varit ute och kommit in och dumpat kläderna direkt på golvet i hallen. Det liksom bekräftade ”kaoset”.
Fågelvakt i påsk
Jag ska berätta för dig, kära granne…
Jag tänkte försöka berätta för dig hur våra dagar ser ut och hur vi jobbar här hemma för att bland annat du ska trivas.
Vi väcker barnen 06:45 på morgnarna om de inte vaknat själva. Senast 07:15 är vi påklädda och klara för att gå till förskolan. Har de vaknat lite tidigare kan det eventuellt bli några löpmeter medan vi vuxna klär oss och försöker vara som plåster på barnen för att de inte ska väsnas. Det är barn vi pratar om.
Vi är hemma tidigast 15:00 på eftermiddagarna och då sitter jag oftast en timme med femåringen och spelar spel eller pysslar i något stillasittande projekt.
Vid 17 lagas det mat och om vi båda inte är hemma kan det bli bus och spring medan jag lagar mat. Jag kan absolut sätta barnen framför varsin iPad men jag tycker inte att vi löser något med att muta dem till tystnad. Jag skulle kunna ge barnen iPad hela eftermiddagarna och få de stillasittande men jag vill inte jobba så.
Jag försöker involvera barnen i matlagning och vardagssysslor och ja, ibland lever det om när jag har fullt fokus på ett barn som skär grönsaker med kniv.
Vid 18:00 börjar Bolibompa och barnen sitter tysta och still säkert en halvtimme innan det är dags för pyjamas race. Ja, här kan det bli spring och tjo en stund. Du vet säkert själv hur det är när du är inne i något bra och spännande och någon ber dig om något så fånigt som att sova. Du är kanske inte ens trött men måste avsluta när det känns som roligast att vara vaken.
Helg
Har vi tur sover barnen till 07:30 men ofta vaknar de vid 06-06:30. Av någon konstig anledning tidigare än under vardagen. Nu händer det att iPads eller tv’n slås på i någon timme för att vi vuxna ska få dra oss i sängen en stund till. Vad är lite skärmtid mot att vila en stund till och inte störa grannarna?
Innan 10:00 är vi ute och leker minst en timme innan vi kommer in igen för lunch. Förhoppningsvis har lite av springet i benen försvunnit men det är ingen garanti, de är barn vi pratar om här.
Efter lunch är det vila för lillasyster och storebror får egentid med minst en vuxen. Spel eller pyssellek likt vardagarna under 1,5 timme. När lillasyster vaknar kan det vara så att barnen börjar leka med varandra. Att jaga varandra är roligt, likaså kurragömma. Det blir lätt lite rörigt när barn leker. Vi försöker lugna leken utan att strypa den.
Eftermiddagarna ser ungefär ut som vardagarna. Barnen är i säng och sover senast 20:00.
Detta är vad du menar med störa hela tiden.
07:00-07:15 Max 5 minuter innan förskolan.
16:30- 19:00 Max 30 minuter innan läggdags.
Helg: Kan bli lite spring och lek mitt på dagen.
Käragranne, vi kan tyvärr inte uppfylla dina önskemål om att alltid tysta våra barn mitt på dagen. Vi ligger redan som plåster på dem under tidiga morgontimmar och försöker sysselsätta dem med lugna aktiviteter när vi är inomhus. Under flera av dygnets timmar försöker vi se till att våra grannar inte störs men däremot kan vi inte förbjuda barnen att leka med varandra.
Du bor i ett område med mycket barn. Om du inte kan trolla själv så får du nog vänja dig vid att barn låter emellanåt.
Jag vill tipsa om en väldigt inspirerande bok jag nyligen blev klar med. Med känsla för barns självkänsla av Petra Krantz Lindgren.
Den senaste tiden har jag funderat mycket på uppfostran. Jag vill givetvis ge min son de bästa av förutsättningar och samtidigt se till att han växer upp och blir en god person. Mest av allt vill jag att han ska bli lycklig och trivas med sig själv. Jag tror att lycka och en stark självkänsla går hand i hand, men hur gör man för att fostra ett tryggt barn?
Det var dessa tankar som fick mig att fastna för titeln till denna bok.
Med känsla för barns självkänsla
En utav grundstenarna i författarens ideologi är synen på barn som vanliga människor fast i ett mindre format. Barn förtjänar lika mycket respekt som vuxna och bör behandlas därefter. Detta kanske låter självklart men som författarinnan både berättar och exemplifierar är det ofta inte så vi bemöter våra barn.
Boken uppmanar även till eftertanke kring hur du vill att ditt föräldraskap ska se ut och vad du gör för att uppnå det. Det kan tyckas självklart men den första tiden som förälder går mycket fort och det är lätt hänt att man inte tar sig tid till eftertanke.
Jag hade lätt för att ta till mig innehållet till stor del på grund av författarinnans ödmjuka sätt att presentera det. Boken är resultatet av hennes eget utforskande av vad som gör barn självständiga när de råd hon hittills fått och läst om inte motsvarat hennes egna värderingar. Hon vidhåller att hennes förhållningssätt inte är det enda och uppmuntrar läsaren till att själv känna efter och utvärdera metoderna.
Boken är väldigt praktiskt lagd med många exempel och modeller som man kan använda sig av för att komma igång med det föreslagna förhållningssättet. Många gånger upplevde jag att det hon skriver om lika gärna kan appliceras på oss vuxna människor och våra relationer. Det gör boken mycket mer användbar för mig.
Titt som tätt upplever jag att jag bara tjatar och blir arg. Jag som egentligen var på bra humör använder alltför ofta barsk och arg-kortet för att få 4-åringens uppmärksamhet. Det är som att han testar fram tills dess att bubblan spricker. Det blir bråk och ingen av oss mår bra. Visst, vi har bra stunder för det mesta men det är de där tillfällena som lämnar som ett hål i hjärtat som jag vill bli av med. Jag tänker därför försöka mig på en ny strategi för husfridens skull.
Så här tänker jag göra för att få barnen att lyssna
Jag kommer i större utsträckning verkligen gå fram till barnen när jag vill något och bekräfta genom ögonkontakt att vi hör och förstår varandra.
Jag tänker byta ut den negativa tonen,”Du får inte göra si och du får inte göra så”. För vem orkar konstant höra saker de inte får göra. Jag ska hellre försöka med den positiva tonen om vad de får göra istället.
Jag tänker ställa rimliga krav. ”Städa ditt rum nu!” är ett alldeles för stort krav att en fyraåring ska klara av helt själv. Däremot kan vi hjälpas åt med att städa rummet. Vi hjälps till exempel åt att sortera de olika leksakerna i olika lådorna. Tågbanan ner i vita korgen, fordonen i den rosa och köksleksakerna i den blå. En kategori åt gången.
Korta instruktioner ju yngre barnet är. Längre instruktioner och förmaningar leder till att ingenting går in. ”Jag vill att du äter nu så leker vi kurragömma sen” känns rimligt.
Om jag inte är villig att förhandla om något så måste mitt språk visa det också. Om jag vill att han ska hjälpa till och städa kan jag inte bara slänga ur mig. ”Kan du inte komma hit och städa nu?” eller om jag vill att nattningsrutinerna ska starta. ”Ska du inte ta och sätta på dig pyjamasen nu?” Nä, det tänker han inte, han är ju mitt uppe i något annat.
Om det istället är förhandlingsbart tänker jag mig några få enkla val. Ju äldre det blir desto mer kan vi börja diskutera och förhandla oss fram till olika saker. Jag tänker inte vara omöjlig i att mitt ord alltid väger tyngst. Det kommer att finnas tillfällen där jag låter mig övertalas.
Jag kommer påminna mina instruktioner gång på gång för att få de att landa hos de små. Med lagom frekvens så att jag inte blir tjatig. Fyraåringen kan ju vara på väg att göra det jag bett om men vägen är kanske inte så spikrak som jag själv tänkt.
Därför tänker jag så långt det är möjligt låta barnen göra klart det de håller på med. I god tid innan t.ex. maten är klar påminner jag om att det är dags att avsluta för att maten snart är klar. Jag ger då dem en chans att förbereda ett avslut. För vem blir inte irriterad av att behöva avsluta något man är mitt uppe i?
Jag SKA försöka att inte skälla! När hade det effekt senast?
Om jag har möjlighet ska jag göra mina krav roliga. Vi leker kurragömma bakom träden på väg hem och hittar nya träd allt närmare hemmet för varje omgång som går. Vi tar oss etappvis hem.
Skulle allt bara skita sig totalt, räknar jag till tio långsamt och andas in. Det är förmodligen helt normalt det som händer nu. Vi börjar om från början.
Det handlar i slutändan om att visa varandra respekt för våra intressen. Allt går inte i en handvändning. Barnen har som vi vuxna egna behov och jag tror bästa sättet är att hitta en mellanväg som fungerar för både barn och vuxna.
Efter en diskussionen jag och Dennis hade på Facebook om stränga föräldrar och sedan även inlägget om det, kände jag mig tvungen att utveckla lite mer kring det hela. För jag resonerar så att en bra ledare är nån som personer väljer att följa, inte nån som tvingar någon att göra nått. En av mina favoritförfattare är Henrik Fexeus och hans bok Maktspelet är ett bra exempel på detta. Där skriver han att ”Makt är något som någon ger till dig, inte något du tar” och den sätter fingret väldigt väl på vad det är en bra ledare är eller vilka egenskaper hen har.
Mufasa – Den trygga ledaren
Nyligen skrev en av mina vänner Elin Dahlstål ett mycket bra inlägg om högstatusroller när man Lajvar eller spelar rollspel. Jämförelsen mellan Mufasa och Scar är klockren, och jag tänker utveckla mina egna tankar i från Elins beskrivning om högstatus.
Mufasa, som betyder Kung på Manazoto, är en trygg och avslappnad ledare. Han är inte den stränga, som när vi menar har låg tolerans för fel och brister, trots det faktum att han kan vara noga med reglerna. Jag tänker särskilt på tillfället då Mufasa och Simba sitter och tittar ut över savannen och berättar om hans rike. Han är väldigt tydlig med vad som är gränsen. Men på samma sätt har han tryggheten i sig själv att ”förlora” en brottningsmatch med sin son, det är för att Mufasa använder sin status och trygghet för att bygga upp andra. Han är tillräckligt säker i sin roll som ledare att han kan visa sig sårbar utan att förlora status.
Detta är även nått som jag har lärt mig när jag har handskats med djur under min uppväxt. Jag är född och uppvuxen på en kennel och jag har aldrig haft något problem med hundarna. När jag blev äldre skaffade jag mig en Rottweilertik som jag döpte till Chase. Jag var nyligen tvungen att ta bort henne på grund av ålderskrämpor men jag tackar henne fruktansvärt mycket för den livskvalité hon bidrog till och det hon lärde mig.
När jag skaffade Chase pratade jag med uppfödaren och han gav mig ett väldigt bra tips när det gäller att uppfostra hundar, tips som jag sedan har använt i resten av mitt liv också. Nämligen att det är inte så ovanligt att hundar försöker vakta sin matskål eller andra saker. Uppfödaren sa nämligen att om hunden skulle göra så vid något tillfälle, morra när jag tänker plocka upp matskålen till exempel, skulle jag bara fortsätta med det jag gör. För genom att avbryta och säga till så visar jag att hundens utmaning är legitim, hen är bara inte tillräckligt stark för att kunna göra nått åt det, än.
Om man däremot bara fortsätter med det man påbörjat sänder man ett tydligt budskap: ”Vi är inte på samma nivå. Jag är tillräckligt trygg i min och din roll. Vi sysslar inte med sånt.”
Sedan finns det självklart massa olika små knep och trix man kan använda, men det är grundtanken och det fick bra resultat. Chase har berört många fler människors liv än vad jag ens vågat tro. Och min mor som sysslat med både barn och hundar länge, när hon träffade min hund efter några månader. Då tittade hon på min hund och hur jag hanterade henne under en kort stund, sedan vänder hon sig mot mig och säger: ”Du kommer bli en bra pappa.” Det är fortfarande en av de finaste komplimanger jag någonsin fått.
Scar – De osäkra ledarfiguren
Men Scar då? Scar är även han en högstatusroll och har mycket makt. Men hur upprätthåller han sin position? Scar verkar osäker på sin roll eftersom han försöker upprätthålla sin dominans genom att trycka ner andra. Och då på deras bekostnad ställa sig över de andra. Han hotar och sår misstro runtomkring sig. Och eftersom Scar ser sig själv som ständigt hotad lägger han ner mycket energi på att trycka ner andra.
Sammanfattning av de olika högstatusrollerna
Genom att vara trygg i sig själv och vara en ledare kan man lyfta upp andra runt omkring sig utan att man själv behöver tappa status eller anseende. Man kan även då vara sträng när det behövs, för att personer redan respekterar en. Genom att alltid vara auktoritär och sträng signalerar man osäkerhet och personer runt omkring sig blir då även de osäkra. Då kan det ses som det enda alternativet att genom hot och order upprätthålla sin position. Och då har man redan förlorat.
Dagens lästips:
Giraffspråket och Lågaffektivt bemötande. Jag kanske skriver mer om det vid ett senare tillfälle.
Dagens lärdomar lyder. Gena inte genom en leksaksavdelning med en fyraåring om ni inte tänkt köpa något där. Tro inte att gå runt och bara titta är gott nog för barnet.
Barnet i leksaksaffären
Min briljanta idé i leksaksaffären var att säga:
– Om du hittar en papegoja till piratleken köper vi den.
En smidigt sysselsättningen tyckte jag. Tämligen säker på att inte hitta någon papegoja strosade vi runt medan mamma letade regnjacka.
Ingen papegoja:
– Win!
Det kunde jag ju bara inbilla mig, ja. Barn är tydligen inte så enkelspåriga att de accepterar det faktum att det vi letade efter inte fanns.
– Synd, papegojan fanns inte, låt oss gå vidare och se hur det går med regnjackan.
Nej, barn är smartare än så. Inte för att jag tvivlade på intelligensen men ändå. Barn är ibland smartare än sina vuxnas korkade enfald.
– Papegojan fanns inte, låt oss köpa en båt istället.
Ett nekande svar accepterades inte. Vi skulle ju köpa en papegoja, lika med något.
Fyrahundrafemtioelva avledningsförsök senare och fortfarande med en lika kränkt fyraåring kom vi hem hyfsat helskinnade.
Lite kurragömma, piratlek och leksaksorgen var över.
Nästa gång jag utmanar ödet tänker jag ha en vettig backupplan.
Tänk om jag kunde leva efter talesättet Välj dina strider.
Hamnar du också i konflikt med barnen titt som tätt?
Funderar du också på om det var värt att ta striden?
Varför tog du striden?
Var det av ren princip?
Välj dina strider väl, men vilka ska jag välja då?
Jag tänkte här försöka exemplifiera några möjliga scenarier, vissa påhittade andra verkliga. Hur skulle ni ha agerat i dessa situationer?
1. Olika stövlar på vägen hem?
Efter en segdragen avrundning på förskolan med mycket nej och ”jag vill inte” var det dags för påklädning. Det är vinter och kallt ute, cirka 8 minusgrader. Barnet vägrar att ha båda sina vinterkängor utan trilskas med att ha en gummistövel och en vinterkänga. Ni har dessförinnan ägnat 20 minuter och olika dispyter om hemfärden. Vad gör du?
2. Hoppa i soffan
Finns det tillfällen då det är okej att tumma på regler om var det får hoppas och springas?
3. Krig vid matbordet
Många konflikter tenderar att starta vid middagsbordet hemma. Hur viktigt är det egentligen att barnet äter med gaffel/sked? Är det inte viktigare att barnet äter överhuvudtaget?
3. Slår en kompis/en vuxen
Där orden inte räcker till, tar nävarna vid.
Frustrerade barn kan ibland ta till våld när de inte får sin vilja igenom. Hur bemöter ni våld? Jag upplever att skälla på ett redan upprört barn sällan får den effekt du önskar. Ändå händer just detta om och om igen.
4. Sova i tid
Att sömn är viktig för barns välmående är jag övertygad om. Är det värt att ta en strid för att klockan ”prick läggdags” är tiden som gäller?
5. Övergångar mellan olika händelser
Blir det ofta konflikt mellan er när nya måsten kommer in i bilden? Kom och ät, klä på dig pyjamasen nu eller kom och lägg dig nu. Hur gör ni?
Jag tänker mig att tydliga förberedelser gör övergången smidigare. Då behöver det kanske inte bli en krock med vad barnet tänkt just då.
Min känsla är att många av striderna hade kunnat undvikas om jag bara tänkte en vända innan. För vem är det viktigt att striden tas? Spelar det någon roll om det inte blev precis som du ville?
I partiledardebatten för några dagar sedan refererade Stefan Löfven till en undersökning gjord av Kamratposten (se nedan) 2008. En av frågorna som KP ställde handlade om vem barnen pratar med när de är ledsna. De allra flesta pratar med sin mamma eller en kompis, därefter kommer någon annan eller ingen. Papporna kom på en skrämmande femteplats. Rejält distanserade av de ovanstående. Trots att undersökningen har sex år på nacken tycker jag att det är slående hur illa det var. Jag hoppas verkligen att dessa siffror förbättrats nu 2014, men jag tvivlar starkt på att någon större förändring skett.
Dagens moralkaka från Dennis lyder:
Oavsett om du håller med Löfvens uttalande så talar undersökningen lite för sig själv. Det är dags för oss pappor och blivande pappor att ta oss an närheten med våra barn. Blanda upp machostilen innehållandes det manliga monopolet på våld, tuffet och arbetsnarkomani. Låt de mjuka och ömma sidorna få tala allt oftare. Ni är många där ut men vi kan bli fler.
Jag vill vara den pappan och bonusföräldern som mina barn kan ha som alternativ att prata med. Jag tänker inte låta min sambo ha monopol på känslopratet med våra barn. Att prata känslor handlar om förtroende och förtroende får du inte, det förtjänar du.
Nu tar jag helg några timmar. Imorgon är det dags att planera det sista inför teckenkommunikationsutbildningen med kollegorna.
Först vill jag säga att jag inte tvivlar ett dugg på din förmåga att delta i uppfostringen av storebror, Dennis. Det har verkligen inte varit min mening att få dig att tro det.
Som svar på min bloggkollegas inlägg nummer två i time out-frågan igår kväll skulle jag vilja börja med att ifrågasätt själva begreppet time out. Min första fråga blir således, är begreppet time out varumärkesskyddat och tvunget att användas med en förutbestämd uppsättning regler som innefattar isolerat barn utan modifikation? För mig är det precis som alla andra uppfostringsmetoder upp till varje familj att användas på sätt som fungerar för dem. Där kanske vi har problemet? Att det setts som en universallösning som genom användande på så sätt som det beskrivs i nanny-tv ska få barnet att förstå vad man menar? Som jag skrev i mitt förra inlägg ligger ett stort ansvar på föräldrarna att se till att barnet förstår varför det blir bestraffat/får ta konsekvensen eller vad man nu vill kalla det.
Som sagt anser jag heller inte att en time out ska användas för minsta lilla sak (till exempel icke uppäten blodpudding eller sandalgråt), då detta skulle leda till ett oändligt antal time outs. Däremot tycker jag att det känns helt okej när det handlar om att barnet gjort någon annan illa eller när hen medvetet gör saker som man tidigare förklarat som inte okej.
Sen undrar jag, om det inte är okej med bestraffning i form av en time out där barnet får sitta ner och lugna sig, är det då okej med bestraffning i form av utebliven fruktstund eller att ta bort någon av barnets leksaker för att hen betett sig illa? Var går gränsen? Om en stund med gråt i ett avskilt rum kan anses vara psykiskt nedtryckande, är det inte samma sak med den uteblivna frukten? Jag tror att det är viktigt att komma ihåg att lite gråt inte är farligt. Självklart får en bestraffning inte innefatta psykiskt eller fysiskt nedtryckande av barnet. Och i min tolkning av time outs finns det inget sånt element.
Som tillägg vill jag säga att jag inte tror att akademisk forskning står sig mot att känna av vad som faktiskt fungerar med sitt eget barn. Det som fungerar för en familj är inte garanterat att fungera i andra. I mitt och S fall kan det visa sig att time outs inte fungerar över huvud taget, vi kanske inte ens provar det alls. Men det viktigaste tror jag är att inte vara så snabb att döma andra för vilka metoder som fungerar för dem.
Det här ämnet är verkligen en vattendelare, det är då säkert.
//Christoffer
Här kommer min replik på vad som i historieböckerna kommer att benämnas som ”Latte-Debatten” eller varför inte, ”Latte-slaget på Blogg.se”.
Alla har vi våra uppfattningar om barnuppfostran och var och en har rätt att uppfostra sitt barn så som en själv upplever som det bästa för barnet.
Jag håller inte med Christoffer om att diskutera uppfostringsmetoder är naivt om man inte redan har 3-4 barn och 12 barnbarn. Jag tycker att man kan följa debatterna som finns kring barnuppfostran och ta ställning till de metoder som verkar ligga närmast ens personliga värderingar. Det finns tonvis med forskning på området varför inte ta del av den och bilda en egen åsikt.
Det Christoffer verkar förespråka i sitt inlägg är en Time-out Light där barnet inte trycks ner psykiskt eller fysiskt.
Är det då en time-out eller är det en omskrivning av det jag tidigare skrev om, fast beslutet att behålla termen time-out av princip?
Ett barn i affekt (till exempel ett argt barn) lyfts ur situationen med tvång för att sitta still i 2-6 minuter beroende på ålder. Ett barn i affekt ska alltså förstå detta som en konsekvens av ett icke önskvärt beteende och inte som en bestraffning. Förespråkare av time-outs hävdar att barnet ska sitta i ett tomt tråkigt rum. Att kalla det en konsekvens och inte en bestraffning är att leka med orden enligt mig. Det är att sätta barnet i skamvrån och sen förklara för barnet varför det fick vara där. Time-outs kan skapa ångestkänslor hos barn som inte förstår konsekvensen. Är inte det ett psykiskt övergrepp? (Pedagogiska Magasinet om Skamvråns återkomst)
Nu har jag svårt att tro att Christoffer i grund och botten kommer att frysa ut sin framtida 2-åring i två minuter för att hen inte äter sin blodpudding eller skriker när hen inte får ha sandaler på sig ute när det är minusgrader. Jag tror även att Christoffer egentligen förstod jämförelsen mellan barn och kriminella men jag förtydligar ändå. Min jämförelse handlar om att bestraffning i grunden varken gynnar barn eller vuxna. Straff i inlärningssyfte fungerar sällan, då straffet inte är tillräckligt tydligt kopplat till beteendet. Däremot förknippas bestraffningen oftare med personen som utsätter barnet för straffet vilket då skulle kunna skada relationen dem emellan (Psykologiguiden om bestraffning).
Time-outs för upprörda barn (barn i affekt) om än i några minuter talar om för barnet att beteendet var fel men inte vad barnet skulle ha gjort istället. I time-outs talar vi om för barnet efter att det ha fått skämmas en stund vad det skulle gjort istället och varför. Åter igen, att tillfoga våra barn skam och ånger när de är så små är enligt mig ingen konsekvensinlärning utan en bestraffning. Om barnet bara kopplar time-outen med det felaktiga beteendet och inte förstår vad han/hon skulle gjort istället, vad är då poängen med att ha en time-out? Markera vad som är rätt och fel kan man göra utan att bestraffa sitt barn.
”Viktigt är också att barnet förstår att time-outen inte innebär att föräldrarna älskar hen mindre. Det får inte leda till obehag på så sätt.”
Är det inte obehagligt att lämnas ensam när man är som mest upprörd och inte vet vad man ska göra med alla känslor som bubblar i en?
Avslutningsvis.
Det handlar inte om att vara pappa eller biologisk förälder heller för den delen. Det handlar enligt mig om att vara en god förebild för så väl dina barn, bonusbarn eller elever på dagis och fritidshem.
Nu börjar denna långfredag lida mot sitt slut och bredvid mig här i soffan som vi bäddats ner i snarkar sambo och bonuspojken ikapp.
Som en gammal trogen akademiker valde jag att länka till källor för att lämna lite tryck i mina ”argument”. De skulle kanske inte godkännas i en vetenskaplig tidskrift, men de är lättlästa för den som vill läsa lite närmare om varför bestraffningar och time-outs är mindre bra.
Därför fungerar inte bestraffning
http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?ID=283&bestraffning_fungerar_inte
Skamvråns återkomst (om varför time-outs inte är att föredra)
http://www.lararnasnyheter.se/pedagogiska-magasinet/2007/02/13/skamvrans-aterkomst
