I det här inlägget tänker jag bemöta Dennis inlägg från igår kring Time-out som uppfostringsmetod. Är det något jag och Dennis gillar är det att debattera och munhuggas, vi kommer ofta överens, men när vi inte gör det så låter vi den andra veta det! 😉
Att skriva om olika uppfostringsmetoders vara eller icke vara kan verka naivt när ingen av oss ännu har erfarenhet av att vara pappa själva. Detta trots Dennis försprång på mig i och med storebror i deras lilla familj. Däremot tror jag det är viktigt att börja fundera kring hur vi vill ha det i vår familj och så vidare.
Personligen tror jag att Time-outs kan vara en lika väl fungerande uppfostringsmetod som alla andra som inte innefattar att psykiskt eller fysiskt trycka ner barnet. Jag tycker att det är viktigt att markera rätt och fel, dra tydliga gränser och på så sätt hjälpa barnet att förstå och anamma önskvärda beteenden. Det är precis det som uppfostring går ut på, att ge barnet de verktyg som hen behöver för att med starkt självförtroende och självkänsla ta sig an världen. Tolka mig rätt när jag skriver önskvärda beteenden, förutom att barnet måste lära sig att inte göra andra människor illa, varken fysiskt eller psykiskt kan det handla om i princip vad som helst. Givetvis är det viktigt att välja sina tillfällen att använda time-outs, så det inte blir för minsta lilla grej, eller för saker som barnet faktiskt måste få göra på sitt eget sätt. Viktigt är också att barnet förstår att time-outen inte innebär att föräldrarna älskar hen mindre. Det får inte leda till obehag på så sätt.
Jag och S diskuterade detta här hemma igår kväll, och hon berättade att hennes Au-pairfamilj i USA använde sig av Time-outs med sina barn när de växte upp. Detta innebar att de fick gå till sitt rum (eller vilken plats föräldrarna nu bestämt) och sitta stilla till dess time-outen var över. För varje år äldre barnen blev fick de en extra minut när de av olika anledningar hade gjort sig förtjänta av det. Den yngsta pojken på tre år fick tre minuters betänketid när han gjort något dumt, medan storebror som är två år äldre fick fem minuter. Det kunde handla om allt från att de slagit sina syskon till att de skvätte vatten över hela badrumsgolvet efter fjärde tillsägelsen. Varje gång de fick en time-out så förklarade föräldrarna (eller S när hon hade hand om dem) vad de gjort för att förtjäna ”straffet” och när tiden var över försökte de försäkra sig om att barnen förstått, sen var det inget mer med det. Givetvis är det här inget som fungerar i varje familj, men för dem fungerade det.
Visst, det kanske går till på ett hårt sätt i Super-Nanny-TV, men meningen med en Time-out i min värld är inte att ”ta den enkla utvägen” genom att skicka iväg barnet till sitt rum eller en förutbestämd skamvrå utan att förklara varför. Detta är något som är viktigt att komma ihåg eftersom ett stort ansvar fortfarande ligger på mig som förälder att få barnet att förstå vad hen gjort för fel. Det handlar om att ge barnet ett konsekvenstänkande och skapa en förståelse för att man måste ta ansvar för sina handlingar.
Vilken metod jag och S kommer att använda när den dagen kommer har vi inte bestämt än, men det vore spännande att få veta vad ni som läser tycker om detta, och vilken metod ni använder er av. Kommentera gärna!
Förresten, Dennis. Är det inte lite hårt att jämföra barn med återfallsförbrytare?
Glad påsk!
//Christoffer
