Efter avslutad öppen förskola somnade Siri i vagnen, måste varit av allt stapplande. Igår var nämligen första gången hon på riktigt släppte taget om bordsskivan och de andra möblerna för att gå på egen hand. Nu gungar hon fram och försöker efter varje steg hitta balansen. Det är riktigt häftig att höra de bara fötterna klicka mot golvet, det kvittrande skrattet av frihet och lyckan att kunna ta sig fram nästan obehindrat.
Hon måste varit helt slut när vi kvart i tolv lämnade öppna förskolan för en barnvagnspromenad i det vackra höstvädret. Bara några minuter längs gångvägen somnade hon mot fårskinnet i sittvagnen och jag kunde utan att väcka henne fälla ner ryggstödet. Det blev en promenad med ljudbok i öronen bland de vackra orangegula träden och efter en timme hittade jag en perfekt bänk att slå mig ner vid. Med ett konstant ljud av biltrafik och fågelkvitter sov hon vidare medan jag älskade hösten lite extra mycket.
Under lövverken av en rönn och en björk fortsätte jag lyssna vidare på Det som inte dödar oss av David Lagercrantz. Den fjärde Millennium-boken som handlar om Stieg Larssons karaktärer Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander. Utan att ta någon ställning för om det är att skända Larssons tidigare verk tycka att boken efter 10 timmars lyssning är spännande och underhållande. Lagercrantz är för övrigt även författare till Jag är Zlatan Ibrahimovic. Det som inte dödar oss läses med bravur upp av Stefan Sauk, som med klockren berättarröst fångar de olika karaktärerna i boken på ett strålande vis.
Sovklockan tickar in på snart 2 timmar och 30 minuter och jag borde nog snart väcka henne för att nattningen ikväll inte ska bli alltför sen.
Tänk, min lilla flicka kan nu gå själv. Hon är inte längre någon bebis vilket jag trilskats med att kalla henne. Min bebis är inte bebis längre. Min bebis har blivit en liten tjej.
– Dennis
