När barnen försvann!
Jag hade varit nere på stan i Umeå med Alfons och Siri. Jag drog Siri i vagnen och Alfons gick intill. Vi skulle precis börja rulla hemåt och jag vände mig om mot den elektroniska tavlan med busstider för att se när nästa buss skulle gå. Den bussen vi skulle ta stod inte på tavlan så jag vänder mig om och bestämmer att vi går till busshållplatsen och väntar.
Men var är Alfons och Siri?
Jag ser en buss intill rulla iväg och ut genom en öppen dörr tittar Alfons ut och ropar på mig. Jag får panik och skriker: VAD GÖR NI?
Alfons blir rädd och ramlar av bussen i något som ser ut som en volt. Det går bra och jag kan fånga upp honom. Iväg åker buss 738 och vi båda drabbas av paniken igen och vi springer för allt vad vi är värda. Vi första korsningen kör bussen ifrån oss och andan i halsen piper i brösten. Pulsen är maxad.
Jag får upp telefonen och måste ringa bussbolaget. I någon slags förvirring försöker jag tala med ”Siri” (iPhones röststyrning) för att ringa upp SL. Det går inte, telefonen hittar inte SL. Jag provar lite stressat att säga SL PUNKT SE KONTAKT men inget fungerar. Paniken är total! Vart går buss 738? Kanske kan vi ta en taxi och till slutstationen. Men var är den?
Tänk tänk tänk.
Vänta nu! Buss 738 och SL (Länstrafiken i Stockholm) går inte i Umeå. Är vi i Stockholm? Nä, jag känner inte igen mig. Det börjar bli varmt! Var är Alfons?
Vem knackar mig i svanken? Det där känner jag igen! Siri, det är Siri!
Jag sätter mig upp och förstår att jag är i sängen. Siri som snurrat i sängen intill mig var den som sparkade när hon vände sig om.
Klockan är 05:47 och jag har bara drömt allting.
Dennis
